Zoe Keating spelar med sig själv; hon har förvandlat cellon till en mångfald som hon kan lagra, lägga på varandra och i realtid spela mot. Hennes musik är trollbindande och fantastisk. Men vad är egentligen hennes instrument? Är det cellon? Inte bara. Det är cellon och datorn som i samklang bildar något nytt. Denna generation av cyborginstrument blir allt vanligare i allt från det enklaste skapande till komplext, nyskapande material som detta. Det som en gång var inspelningsverktyg blir en del av instrument och löser upp gränserna mellan instrument, verktyg och upphovsman.
Kreativiteten här består av ett sammanvävt nätverk av insatser: kreativiteten bakom det ursprungliga instrumentet, bakom datorn och dess olika mjukvaror, bakom mjukvaran som Zoe använder för att skapa sitt unika cyborginstrument och naturligtvis: Zoes eget fantastiska bidrag. Ingen del kan tänkas utan någon annan, det hänger helt och hållet samman. Kreativiteten är ett nätverk av skulder och tillgångar, egna insatser och andras. Ingen kreativitet är ex nihilo, ab ovo.
Utforskandet av kreativitets moralfilosofi skulle kunna börja i den insikten, tror jag – inte i hävdandet av den individuella kreatörens rättigheter, utan i utforskandet av de skyldigheter som kreativiteten skapar. En upphovsrätt författad i Simone Weils anda: där utforskande av skyldigheterna skapar rummet som rättigheterna kan leva i.
Jag kan inte se att det vore så illa.
Spot on!
Intressant också hur Zoe:s musik inte kan undgå att beskrivas som post-digital, dvs ett nyupptäckt intresse för materiella sammansättningar och begränsingar tillsammans med digital teknik. En period av den elektroniska musiken mellan ungefär 1995 och 2005 rörde sig istället mot det virtuellas totala frihet, men nådde endast ett vakuum. En utveckling med så många paralleller inom andra former av informationshantering. Mycket lyckat att blanda in Weil i detta! Musiken kräver också skyldigheter!
Fuskar in länkar till mig själv på samma ämne:
Uppsats om gränssnitt och begränsningar:
http://www.blay.se/2007/01/16/the-sound-of-war-in-the-noise-of-music/
och det här berör frihet och materiella sammansättningar kan man säga:
http://www.blay.se/2009/06/20/presentation-in-milano-variations-on-the-theme-of-openess/
Tack! Mycket spännande texter; nätverket av aktörer och interaktioner är mycket mer komplext än vi vill tro. Ibland kan jag tror att det finns en intressant utmaning för liberalismen här, utifrån problemet om individen och nätverket. Jag funderar mycket på vad Stirner skulle ha skrivit i dag. Der Einzige und Sein Nettwerk? Hur konstruerar man en nästan solipsistisk egoism av Stirnerskt snitt i den postdigitala tiden?