Piratpartiet – plusmeny eller tunga på vågen?

Piratpartiets ambitioner inför riksdagsvalet 2010 förefaller engagera många. Det tycks nu stå klart att partiet tänker kandidera i kommunalvalen, och det är sannolikt också klart att man ställer upp i riksdagsvalet. Men hur ser strategin ut? Det tycks finnas en mängd olika alternativ. Vissa tycker att partiet ska försöka hitta sina egna frågor, och till exempel, som Mikael von Otter noterar, försöka adressera det digitala utanförskapet. Andra hoppas på frågor om öppen programvara i skolor och kommuner.

En del av problemet är förstås att ett riksdagsval ser annorlunda ut än ett Europaval. Den risk som partiet löper är förstås att det exaklt följer den bana som Junilistan följde: via marginaliseringen i ett riksdagsval ut ur Europapolitiken. En svagt riksdagsval skulle kunna påverka den legitimitet och ställning som partiets Europaparlamentariker åtnjuter och dessutom blanda upp frågorna om Internets frihet med frågor som inte följer av partiets inriktning. Säkerligen finns också de inom piratrörelsen som anser att valframgången i Europavalet bara kan förvaltas på EU-nivå och att det vore ett fruktansvärt misstag att ställa upp i riksdagsvalet.

Bortsett från detta ser partiet ut att ha en mängd intressanta olika strategier till sitt förfogande.

Tungan på vågen-alternativet. Denna strategi utgår från att partiet ställer upp i riksdagsvalet utan att ta ställning mellan blocken, och att man helt enkelt säger att partiet ger sina röster till det block som ger mest i de frågor som ligger partiet nära. En sådan strategi såg vi konturerna av efter Europavalet i en del uttalanden av partiet och det påminner om hur miljöpartiet en gång närmade sig frågan om hur de som – i någon mening – enfrågeparti skulle kunna slå sig in i väljarkåren. Nackdelarna med denna strategi är emellertid betydande: dels är frågan om den svenska väljarkåren vill se en minoritetsregering med skakigt stöd från ett enfrågeparti igen, och dels är frågan om det finns utrymme för den typen av retorik i ett val som i dag ser ut att handla mycket om borgerlighetens förmåga att behålla makten efter en första mandatperiod. Den stora berättelsen om det här valet kan mycket väl bli come back-berättelsen, det är tydligt att borgerligheten tänkt sig det i alla fall om man ser till deras liknelser med Clintonadministrationens andra mandatperiod och hur de tror sig kunna återhämta väljarstödet efter tuffa åtgärder mot finanskris och arbetslöshet. Oppositionen vill sannolikt att berättelsen ska handla om krisen och när den socialdemokratiska valapparaten drar igång nästa år är det med revanschlusta. Att försöka få in en tredje berättelse om nätet, integriteten och upphovsrätten i det sammanhanget kan bli mycket svårt. Att plädera för att svenska folket ska tillåta osäkerhet i den parlamentariska sammansättningen med ett tungan-på-vågen-parti kan bli ännu svårare.

Plusmenyalternativet. I detta scenario väljer piratpartiet att helt enkelt sätta samman en riksdagslista där alla kandidaterna presenterar sig som moderater, socialdemokrater eller som representanter för ett annat parti – men med den extra lilla detaljen att de inte kommer att följa partipiskan i frågor som gäller Internet. I allt annat kommer de att rösta som partiet, men förutom att få en röst på moderaterna så får du en röst på moderaterna med plusmeny Internetfrihet. Röstaffischerna skulle kunna ha texter som “Varför nöja dig med en röst?” Eller “Hos oss får du en riksdagskandidat – och en ryggrad”. Partiet kan på detta sätt undvika alla frågor om vilken sjukvårdspolitik de har, eller hur de ser på finanskrisen. Svaret är enkelt: som de partier som deras kandidater nu förstärker. Om man spelar detta på rätt sätt, med stora affischer där man stjäl de gamla partiernas logotyper och grafiska tilltal kanske man till och med kan få en diskussion om immaterialrätten och valkampanjerna, eller om remix och politik. Riskerna med denna strategi är dock också uppenbara: partiet skulle kunna tecknas som just det enfrågeparti som man inte vill vara och dessutom finns en risk för att man inte syns i den allmänna debatten. Man inför dock något nytt i debatten, och faktum är att man till och med skulle kunna knyta an till en diskussion om parlamentarismen. Genom piratpartiet, skulle man kunna säga, så får parlamentarismen en ny styrka: du får riksdagsmän och -kvinnor som inte är känsliga för partipiskan, som inte behöver foga sig i mobbning och utskällningar. Oberoende parlamentariker och inte transportkompanier till regeringsmakten. Partiet garanterar också ett visst inflytande till sina väljare oavsett vilket block som vinner om man får minst två mandat – eftersom riksdagslistan lämpligen organiseras efter röstfördelningen förra valet: största parti först, sedan näst störst och så vidare.

Breddningsalternativet. I detta alternativ skulle partiet tvingas bredda sin agenda och bygga en ideologi kring integritet och medborgarrättsfrågor som på olika sätt knyter an till alla de olika politiska frågor som kommer att diskuteras i valet. Problemet med det är att det är en sekundärstrategi: när den fråga ett parti formulerats kring – arbetarsituationen eller miljön – accepterats och stabiliserats är det möjligt att vidga partiet. Peter Eriksson gör det framgångsrikt just nu. Det var tydligt att i frågor om utanförskapet var Peter Eriksson mycket trovärdigare än Mona Sahlin i Almedalen och ett miljöparti som gör stora inbrytningar i en desillusionerad socialdemokrati skulle mycket väl kunna vinna på det. Men breddning förutsätter en fast plattform, en bas och en kärngrupp väljare som är stabil nog att följa partiet oavsett vad det gör. Risken för Piratpartiet i denna strategi är förstås att partiet blir ett parti bland andra. Att kandidaterna får för litet tid att läsa in sig på frågorn och framstår som Palinliknande frågetecken i frågor som de andra partierna strosat runt i under åratal.

Det finns också andra strategier – kanske framförallt missnöjesalternativet, i olika versioner. I sin enklaste form skulle detta innebära att partiledningen pekar på den ganska jämna sammansättning som partiet har vad gäller varifrån deras väljare kommer: en röst på oss, skulle partiet kunna hävda, förändrar inget i den stora striden, men du får åtminstone ett fokus på våra frågor i riksdagen som du inte skulle få annars: lika många borgare som socialdemokrater röstar på oss och du behöver inte vara rädd för att du rubbar balansen i riksdagsvalet i stort – men för Internetfrågorna kan detta vara avgörande.

Europaval är signalval i högre utsträckning än riksdagsval – nyckeln till att förstå hur piratpartiet skall kunna möta riksdagsvalen ligger i att förstå och acceptera att åtminstone hitintills har Internetfrågorna inte varit avgörande för hur väljare röstar i riksdagsval. Det lämnar två alternativ för Piratpartiet: att förändra detta och se till att Internetfrågorna blir avgörande – vilket kommer att bli svårt – eller att försöka se till att väljarna kan tillvarata sina avgörande frågor genom en röst på partiet, samtidigt som man också kan betona Internetfrågornas betydelse.

Till detta kommer mobiliseringsfrågan, återigen, där Piratpartiet kan överraska. Få andra folkrörelser har faktiskt fått ut lika mycket personer i demonstrationer och manifestationer som piratrörelsen på sistone. Arbetarrörelsens första maj falnar i glöd och fjärde oktober har stillnat av. Om ett partis framgpng avgörs av de två grundläggande faktorerna väljarstöd och mobilisering av stödet ser det ut som om den största utmaningen för piratpartiet ligger i den första snarare än i den andra.

Det blir spännande att följa vilken väg partiet tar.