Svar till Kolsjö: politiker och sociala medier

Magnus Kolsjö bemöter i sin blogg det gästinlägg som jag gjorde hos Mary X Jensen. I princip avfärdar han tanken på att det kan finnas något problematiskt i att makten och medierna smälter samman. Prefixet “sociala” betyder nämligen att vi blir mer jämlika, och därför finns ingen risk förbunden med makthavare som medieavsändare.

Men exakt hur blir vi mer jämlika? Är det så att ministrar idag har mindre makt? Har medborgare verkligen ett större inflytande? Är det betydelselöst att varenda bloggstorm hitintills -från FRA till IPRED – misslyckats att stoppa de beslut som stormen gällt?

Och en svårare fråga: om medborgarna och makten är mer jämlika – betyder det då att Kolsjö menar att det idag är bättre att börja använda sociala medier än att gå med i ett parti?

Det fega svaret är “gör båda!”, men låt oss göra det svårare för oss: ger 1000 timmar bloggande samma inflytande, samma faktiska makt, som 1000 timmar engagemang i ett parti? Varför bildades då Piratpartiet? Varför söker sig så många duktiga bloggare försiktigt mot riksdagslistorna?

Nej, makten ligger kanske överraskande oförändrad kvar i de politiska strukturerna. Och när dessa strukturer smälter samman med medierna och ökar sin kontroll över hur de granskas, särskilt med den försåtliga intimiteten i exempelvis statusmeddelandets eller bloggens form, då rymmer det betänkligheter.

Men Magnus, det betyder för det första inte att jag längtar efter förra seklets döende medier. Tvärtom: jag skrev faktiskt att det var deras misslyckande som öppnade för maktens assimilation av medierna. För det andra betyder det inte heller att jag skulle drömma om att Torekullskt gnälla över att politiker bloggar och twittrar på så sätt att jag skulle vilja sätta stopp för det med förbud.

Men jag skulle välkomna, och jag ska medge att jag längtar efter, journalistikens arvtagare. En granskning som makten fruktar istället för en socialitet den känner sig bekväm i.

Här finns för mig en intressant skillnad mellan transparensreformer och politiska kommunikationsverktyg. Inte allt politiskt användande av sociala medier skapar transparens – en del verkar direkt motsatt.

Nyckeln till att bygga system som granskar makten är förstås just transparens i maktutövningen, bättre metoder för revision och insyn och sedan också något nytt som jag inte kan sätta fingret på: kanske en institutionell reform som möjliggör för helt andra medborgaringripanden mot makten, kanske något annat som verkligen kan dela makten tydligare och bygga en ny konstitutionell ordning.

Det här är en intressant diskussion och en vi behöver ha. Så visst kan politiker använda sociala medier, men ska vi verkligen låta makten komma undan med det?

— Posted from my iPhone