Produktionen av det mediokra och makten över smaken

Skulle Newsoms röst låta likadant utan en norm?

Idol är ett program som bygger på att talangfulla människor framför andras musik och bedöms för hur väl de efterliknar den ursprungliga musiken. I kvällens avsnitt rörde sig den estetiken nära en sorts animistisk religion när en av deltagarna påstods ha uppenbarat den avlidne Michael Jacksons ande. Michael, fick vi veta, var med honom i rummet.

Med honom i rummet var också den producerade musiksmak som förmodligen är ett långt mer effektivt verktyg för att säkerställa gamla musikstrukturers fortsatta dominans på musikmarknaden än upphovsrätten är. Jag tror att det vi ser här är egentligen en sorts instinktiv förståelse för att vi rört oss från ett samhälle där kontrollen över musiken kunde uttryckas i lagar som kunde sanktioneras med statens våldsmonopol (Weberska lagar) till ett samhälle där musikkonsumtionen styrs mindre av lagar än av normer. Det mest effektiva sättet att säkerställa att konsumtionen fortsätter att förstärka de existerande strukturerna är att se till att de blir normerande för vad vi lyssnar till och hur vi gemensamt bedömer talang.

Om vi bedömer talang utifrån förmågan att reinkarnera olika uttryck som musikindustrin redan äger säkerställer vi också att det som faller utanför låter märkligt. Alternative. Det är intressant. Faktum är att om jag hade hundra enheter av någon sorts pengar att satsa och skulle försvara den existerande musikindustrin, ja, då skulle jag nog satsa en del på lobbyister (precis som man gör i dag), men jag skulle satsa det mesta på olika typer av normerande mekanismer som Idol – för att också tydligt teckna bilden av vad “lyckat” utövande är. Inte bara handlar det om att frambesvärja döda popartister, det handlar också om att bli bedömd som “artist”. Det blir livsviktigt att kombinera olika egenskaper till en sorts artefakt – artisten – som är särskilt väl anpassad till den marknad som finns i dag.

Hela den strategin bygger också på en annan analys: att vi behöver dela normer när det gäller olika typer av konstnärlig smak. Det finns en sannolikhet att konsumtionen på kulturmarknader alltid kommer att vara koncentrerad, eftersom det är då som kulturkonsumtionen kan producera identitet. En fullständigt individualiserad kulturkonsumtion kan inte göra det. Det krävs en sorts nätverk i vilket konsumtionen äger rum, och det nätverket skapar ett värde för oss som sociala varelser, där vår konsumtion signalerar en sorts samhörighet.

Men det kanske mest intressant är det som röstas ut, produktionen av det mediokra. Genom att gradvis rösta ut olika deltagare produceras det mediokra i en serie exempel som sedan bildar en bakgrund till den slutliga idolen. Observera vad detta gör med begreppet “talang” – det är det som blir kvar när det mediokra rensats ut.

Kunde det vara annorlunda? Visst – det skulle vara möjligt att ha ett Idolprogram uppbyggt på andra regler. Fundera litet kring exempelvis vad följande regeluppsättningar skulle producera.

• Absoluta röstetal. Det skulle vara möjligt att utnämna den deltagare till idol som först lyckas mobilisera ett visst antal röster i en omgång. Tävlingen skulle då kunna ta slut omedelbart, i första avsnittet, för att en person så förenat tittarna i bifall att idolstatus garanterats. Det skulle också vara möjligt att sekventiera detta – den som först uppnår 1 miljon röster tre program i rad vinner.
• Originalitet. Vi skulle kunna får rösta efter originalitet – och rösta inte på den “bästa artisten” utan på den som visade något vi inte sett förut, något som utmanar. Bara egna verk skulle vara tillåtna.
• Aggressivitet. Vi skulle kunna tänka oss att den flest vill stoppa i tävlingen vinner, att rösterna läggs mot deltagare i stället för på dem och att massiv avsky var något som vi uppskattade, som vi vill utforska mer för att utmana oss själva. Det är nästan samma tanke som ovan, men det blir en annan effekt.
• Lott. Vi skulle helt slumpmässigt kunna välja ut deltagarna och rakt genom hela processen slumpa vem som stannar kvar och vem som får gå vidare.
• Marknad. Vi skulle kunna ha en röstmarknad, där den som är villig att betala mest för rösterna får dem.
• Matematisk analys. Vi skulle kunna fördefiniera en modell som vi ville använda, en komplex kalkyl som innehåller slumpelement, men också en jämförelse av de framförda verken med varandra för att hitta avvikande eller nya värden.

Det finns fler alternativ (kommentera gärna med förslag) och det vore möjligt att hitta processer som blottlägger helt andra värden tror jag. Det skulle också vara möjligt att i stället fokusera på remixer av framträdandena och ha parallella tävlingar för remix av de verk som framförs, eller bästa musikvideo m.m.

Men det relevanta är inte att förändra eller försöka förbättra. Jag tror att Idol gör precis vad man avsett – det skapar ett nätverk av normer kring musikkonsumtion som tar över den styrande roll som tidigare upphovsrätten spelade och säkerställer att den trögrörliga koncentration i kulturkonsumerandet inte skiftar snabbt till andra produktionsformer.

Det finns en koppling här också till det som i bland kallas “kvalitetsargumentet”. Olika debattörer har sagt att om vi släpper på upphovsrätten ens det minsta lilla så försvinner kvaliteten i det skapande. Det kanske mest försåtliga i det argumentet är inte den märkliga föreställningen om att det finns ett enkelt kvalitetsmått, så mycket som den naiva hållningen till hur kvalitetsintrycket produceras. Det är givetvis så att det som upplevs som kvalitet i mixning m.m. är en del av ett tilltal i en genre – och det enda som sagts i kvalitetsargumentet är att det tilltalet kommer att vara fortsatt efterfrågat, men den efterfrågan är skapad.

Kanske är det så att all upphovsrättskritik måste kombineras med försök att bygga alternativa normerande system för smaken? Men det är en utmaning som är mycket svårare än att “bara” reformera upphovsrätten. Newsom sjunger: I have read the right books/to interpret your looks – just det. Makten över de rätta böckerna spelar roll. 

Peach – plum – pear.