E-delegationens betänkande – en första recension: 3/5 Datormöss…

Så har vi nu fått SOU 2009:86 Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning. Det finns mycket att säga om detta, men en första personlig recension nedan!

Övergripande synpunkter

Det är uppenbart att e-delegationens ambition varit att bli mycket konkreta. I bilagor och annat finns fina tabeller med många utsatta mål och en tydlig tidplan. Dokumentet som sådant är operativt och anslaget brett. Men det finns en hel del att fundera kring här, och det är inte uppenbart att konkretionen i sig gör att problemen löses.

• För det första är ledorden produktivitet och effektivitet. Det är i sig bra, men det är uppenbart att det operativ fokuset här fått ett genomslag som kanske kan vara problematiskt – förvaltningen ses som en mekanism i samhället som skall kunna öka innovationskraft och utvecklingsförmåga, men vad som sker i samband med detta i och för sig glädjande fokus är att maktperspektivet försvinner. Konstruktionen av e-förvaltningen kan inte utgå från en tvåvariabelsekvation med värden för effektivitet och produktivitet. Det krävs ett tredje värde – transparens – som tydligt ser till att garantera att skiftet till e-förvaltning också anknyter till demokratiseringsaspekten. Nu är e-demokrati och e-förvaltning förvisso olika saker, men det finns ändå skäl att påpeka detta. ((Den intresserade kan fundera kring teoretiseringen av begreppen som de framställs hos Cammaerts, B Internet-mediated Participation beyond the Nation State (Manchester University Press 2008) i Perspectives on democratic practice series eds Shirin M Rai and Wyn Grant, men det räcker här att anföra att om styrningsmedlen förlorar greppet om målet med förvaltningen och endast ser till medlen, ja, då riskerar vi att missa grundläggande demokrativärden.)) Detta blir viktig senare i vissa distinkta avvägningar, tror jag också.
• För det andra kan konstateras att vad som sker nu är en sorts koncentration av makt till Skatteverket. Inte bara får Skatteverket den nämnd med föreskriftsrätt som vandrat herrelös i maktens korridorer sedan Verva lades ned, föreskriftsrätten utökas också och i och med att Skatteverket sitter i alla de olika konstellationer av mindre grupper som pekas ut i rapporten blir resultatet en enorm koncentration av makt till Skatteverkets domäner. De övriga myndigheterna har försökt att hålla emot, men i allt väsentligt misslyckats. Även om SKV inte får rätt att styra andra myndigheter kommer man att kontrollera utformning av arkitektur, upphandlingar, identifiering m.m. på ett sätt som skapar ett de-facto maktmonopol över e-förvaltningen. Det behöver inte vara dåligt – åtminstone inte entydigt dåligt – men det är ett beslut som måste fattas medvetet.
• För det tredje finns det trots maktkoncentrationen till SKV en risk med alla de forum och expertgrupper som föreslås – i och med att det tillskapas en extra ansvarsnivå i dessa grupper finns det en risk att ansvaret halkar mellan stolarna när ingen vill ha det. Om SKV vill ha det kan man snabbt och effektivt besluta, men om det är en svår fråga flyter liksom ansvaret ut.
• För det fjärde är det sätt på vilket man löser ut den s.k. investeringsparadoxen – genom att blanda in Vinnova – tveksamt. Om olika utvecklingsprojekt skall koordineras och investeras genom Vinnovas försorg finns det en risk för att projekten i stället kommer att bli sådana som Vinnova tycker om att arbeta med i stället för att det blir projekt som är centrala för förvaltningens utveckling. Nu tror jag säkert att det kan implementeras på ett sätt som ger bra resultat, men investeringsparadoxen är egentligen inte löst för att man tar in en extern finansiär. Men att säga att finansieringen får eskaleras till regeringen om man inte kan komma överens är nästan litet fånigt. ( se s 54 ff)

Vad är bra?

• Införandet av tävlingar. Delegationen har förstått att innovationssystemet behöver förnyas och föreslår tävlingar på ett flertail områdebn – det är ett nytt grepp som jag gillar och som jag hoppas kommer att leda till efterföljd. De klassiska mekanismerna i innovationsystemen behöver förnyas.
• Allokeringen av interoperabilitetskostnader. Äntligen! vill jag utropa. Delegationen slår fast att ansvaret för interoperabilitet i informationsstandardiseringsarbetet ligger på informationsägande myndighet. Om nu bara vården gjorde samma sak vore det utmärkt: centraliserat interoperabilitetsansvar är en idiotisk lösning eftersom ingen enskild avdelning eller myndighet då har ett incitament att hitta gemensamma standarder. (se s 69)
• Konkretionen. Jag har redan sagt det, men konkretionen i planen är värd att lyftas fram.
• Tydlig ansvarsfördelning. I och med att Bolagsverket får ansvar för företagskontakter finns det en tydlig part att interagera med. Problemet är att bolagsverket då måste kunna svara på frågor om informationsflöden som man inte har kontroll över, men det får antas att man nu tvingas hantera detta.
• Rundningen av signaturdirektivet. Delegationen skriver det inte, men i princip kliver man försiktigt över liket av EG-direktivet om elektroniska signaturer och hoppas att det skall ligga stilla. Det är en insats värd applåder. De nya föreslagna legitimationerna, med tjänstelegitimationer som inslag, är också fräscha och förmodligen nödvändiga.
• Problematiseringen av personnummer. Delegationen försöker nu mönstra ut personnummer ur identifieringsarkitekturerna, och det är välkommet. Det är för mig fortfarande obegripligt att Nordea har personnummer som kontonummer, exempelvis. Varför?
• De tydliga målen. Delegationen tar fram mål och delmål på femårs sikt – det betyder att det också blir möjligt att följa upp. Delegationen kräver också verksamhetsplaner och gör det till en plikt att utveckla verksamheten (främja utvecklingen av e-tjänster)  (litet, eh, bisarrt att det ska krävas, men ändå). ( se s 56)
• Översynen av de mer än 200 registerförfattningarna. Här finns ett enormt behov av både begreppstydlighet och en genomgång. ( se s 65). Men varför i hela fridens namn ser man inte till att också gör en registerförenkling och skära ned antalet register?

Vad är dåligt?

• Delvis ofärdig rapport. Mycket i rapporten är fortfarande på ett tidigt stadium. Olika uppdrag till höger och vänster visar att vissa myndigheter tydligen rör sig långsammare. Kammarkollegiet får i uppdrag att utreda saker som det är lätt att tycka att de redan borde veta, exempelvis.
• Centraliseringen av e-legitimationer. Det här är både bra och dåligt, men förläggandet av en tydlig funktion för legitimering på olika sätt till Skatteverket innebär att man samförlägger identifieringen med den myndighet som har de bredast registren över medborgarna. En allmän integritetskänslighet borde åtminstone innebära att man väcker den frågan. Att skilja identifiering från registrering kan vara en god princip.
• Riksarkivet krävs på bevarandestrategier . Detta borde ju vara uppenbart, men här finns en del kvar att göra.
• Uppföljningen av verksamhetsplanerna. Om man nu fordrar verksamhetsplaner för e-förvaltning, borde man då inte försöka institutionalisera uppföljningen på något sätt? Här har riksdagen en viktig roll att spela, tror jag.
• Den begränsade beskrivningen av företagens behov. Företagens behov av e-förvaltningen reduceras till ett – i coh för sig väl känt behov – av regelförenkling. Ingenting om frågan om hur en e-förvaltning kan utformas för att öppna upp offentlig information, eller skapa entreprenörsmöjligheter. Och e-upphandling är ju inte bara förenkling, det är ju också att öppna nya möjligheter för små och medelstora företag inom exempelvis kombinatorisk upphandling. ( s 46).

Vad är radikalt?

• Öppenhetsmandatet. Delegationen gör inte öppen källkod och öppna format till krav, men de kommer väldigt nära (se s 72-73). Att man dessutom bygger hela definitionen av öppenhet på EIF 1.0 är en stor seger för Open Source Sweden.
• Federationsmodellen. Den är inte tekniskt radikal, men den fordrar åtminstone delvis en sorts omstrukturering av eID som det fungerat hitintills. Om man nu kan säga att det fungerat – vilket delegationen menar.
• Gemensamma verksamhetsstödssystem. Om jag förstår rätt tänker man sig horisontella ekonomiska system exempelvis. (se s 76). Om det sker kommer antalet upphandlande enheter på den marknaden att minska, potentiellt ganska radikalt. I dag har huvudlinjen väl varit att varje myndighet tar hand om sina egna system?

Avslutningsvis

De av oss som var oroliga för att inget skulle göras får nog erkänna att vi haft fel. Samtidigt finns det mycket häri som är beroende av en stark hand och en rejäl styrning. Det ska bli intressant att se hur det hela tas emot, och ssk SKVs nya roll som e-Tsar kan vara värd att fundera litet kring. Alternativet som undersöks i delegationens rapport – en fristående nämnd – är förmodligen redan dött, det var ju det som Verva på ett sätt bevisade. Så kanske är detta rätt väg framåt. Kanske.