Ett av förslagen i moderaternas DN-debattartikel i dag förtjänar särskilt att diskuteras på djupet, och det är förslaget om avsägelse. Det kan tyckas vara en märklig reform, men den innehåller ett perspektivskifte på djupet. Låt oss se på motargumenten så ska jag förklara varför:
“Man kan ju använda Creative Commons i dag”
– Detta är en enkel missuppfattning. Creative Commons är en licens, inte en avsägelse. Material under Creative Commons
lyder fortfarande under alla de olika upphovsrättsliga regler som kan appliceras. Inte minst löper den ideella rätten – rätten att bli omnämnd som upphovsman och rätten att inte framställas på ett kränkande sätt – oaktat eventuell licensiering under Creative Commons. Att jämföra en Creative Commons-licens med avsägelse är alltså fullständigt fel.
“Det går ju att exklusivt och slutgiltigt licensiera ut det man skapat så att man kan åstadkomma nästan samma resultat, sånär som på den ideella rätten”
– Men det är ju det som är poängen! Att man inte ska behöva bekymra sig om att licensiera sitt material, utan att man ska kuna avsäga sig rättigheterna helt. Det finns i upphovsrätten en kvardröjande paternalism som tar sig uttryck i en omsorg om upphovsmannen som går så långt att den inskränker upphovsmannens förfoganderätt: det går inte att avsäga sig sin upphovsrätt! Det är en märklig ordning för oss liberaler.
“Avsägelse kommer endast att användas mycket sällan”
– Det är en hypotes. Och beror naturligtvis av vad vi som konsumenter/”prosumers” kräver. Det är enkelt att tänka sig situationer där det uppstår en efterfrågan på avsägelse i olika sammanhang och där upphovsmannen då kan utnyttja det instrumentet för att exempelvis undvika att hans eller henens verk blir “föräldralösa”. Det går testamentariskt att avsäga sig rättigheterna till sina verk också, utan problem.
Med denna till synes symboliska förändring följer alltså en möjlighet att faktiskt också omförhandla det sociala kontraktet kring upphovsrätten i grunden. För att ändra skyddstiderna i upphovsrätten skulle det krävas en omförhandling av WIPO. Det skulle i sig vara en närmast omöjligt långdragen och kostsam process. Men genom att lägga till en rättighet till avsägelse kan alla upphovsmän som vill deklarera ensidigt att de upprättar en ny skyddstid. Det går att tänka sig en konsumentrörelse och en “svanen”-märkning av upphovsrättsliga verk där artisterna åtar sig att endast ha en skyddstid om fem år, exempelvis. Upphovsrätten läggs helt i händerna på upphovsmannen och därmed förvandlas också de stelbenta reglerna i de internationella avtalen till valbara och frivilliga regler.
Den upphovsman som tycker att det vore rimligt att bekämpa piratkopiering genom att säga att han själv tillämpar en tioårig skyddstid skulle kunna göra det och den som vill ha skydd efter sin död kan välja det. Genom att öppna för avsägelse öppnar vi för en omförhandling av det sociala kontraktet kring upphovsrätten, med en oerhört enkel, liberal och i grunden valfri reform.
Det är inte oviktigt.
Så på vilket sätt, i realiteten, skiljer sig den nya möjligheten att avsäga sig rättigheterna med CC? Om jag förstår din text rätt, är enda skillnaden att man inte längre får någon credit för det man gjort, samt att man kan framställas på kränkande sätt om man avsäger sig upphovsrätten. Låter inte direkt lockande.
name: skillnaden är enorm. I stället för att licensiera ditt verk enligt en särskild licens med hela den vidhängande upphovsrätten kvar i dess olika delar öppnar du upp för verket att gå direkt in i den intellektuella allmänningen. Det är en viktig skillnad. Även i realiteten!
Jo, jag förstår att du anser att skillnaden är viktig. Tyvärr förstår jag inte de praktiska implikationerna av detta. Du skriver att enda skillnaden mellan CC och “allmänningen” är att med CC så ska folk säga att det var du som gjort verket, samt att folk inte får framställa det på ett kränkande sätt. Men med “allmänningen” får alltså dina verk framställas på kränkande sätt? Varför skulle man vilja det?
Jag förstår naturligtvis att det finns konceptuella och juridiska skillnader mellan upphovsrättsligt skyddat, men fritt licensierat, och icke-upphovsrättsligt skyddat material. Men jag förstår inte riktigt vad skillnaderna innebär i praktiken, och varför man skulle vilja välja att avsäga sig upphovsrätten till material man skapat.
Det är en intressant tanke att man ska kunna avsäga sig sin ideella upphovsrätt. Egentligen en självklarhet. Inom vissa områden sker det ju redan idag genom anställsningkontraktet.
Min rädsla är dock att det kan förskjuta styrkeförhållandena mellan upphovsmän och upphovsrättsinnehavare till de senares fördel. Om man kan sälja den ekonomiska rätten och sedan avsäga sig den ideella kommer upphovsrättsinnehavarnas makt att öka än mera. Och det är ju ingenting att önska sig. Eller..
name: okej — låt oss säga såhär då. Antag att man licensierar något enligt creative commons, och vi därefter hittar på ett helt nytt medium eller en helt ny användningsform. Eftersom den inte fanns med i CC gäller specifikationsprincipen och plötsligt finns ett helt användningsområde som licensen inte gäller. Se på digitaliseringen av tidningsartiklar när nätet kom – de förfoganden som denna innebar täcktes inte av de avtal som fanns och därför tvingades alla förhandla om sina avtal för digitaliseringen. Det är knappast så att det inte kommer att dyka upp nya tekniska bearbetningsmetoder och att behöva licensiera om enligt CC varje gång – vilket blir en nödvändighet – blir arbetsamt och sedan, efter upphovsmannens död, omöjligt.
Sedan tror jag inte att du skall hänga upp dig på det “kränkande”. Det som sker med en avsägelse är att vem som helst för göra vad som helst utan att bekymra sig för om det är kränkande. Det är en viktig skillnad: den begränsning i användningen som följer bara av risken att något skulle kunna uppfattas som kränkande försvinner – precis som det gör när upphovsrätten löper ut. Du får göra vad du vill med Platons staten i dag – varför skulle inte upphovsmän kunna avsäga sig sin upphovsrätt så att den perioden börjar löpa snabbare?
Madeleine: jag tror inte att det skulle bli följden – som avtalen ser ut i dag är de mycket omfattande, och det är svårt att begränsa dem. Om man kunde förbinda sig att avsäga sig rättigheterna vid ett visst framtida datum skulle det knappast påverka värdet. Men det du säger speglar delvis den tanke som ligger bakom att det inte går att avsäga sig upphovsrätten generellt i dag – en sorts omtanke om upphovsmannen. Jag tror bara inte att den är berättigad i dag, utan att det är dags att liberalisera upphovsrätten så att upphovsmannen kan förfoga över den i sin helhet. På ett märkligt sätt blir den ju mer lik äganderätten då, kan man konstatera.
Det skall inte gå att avsäga sig sin ideella upphovsrätt! Fyfasen. Kan folk sluta jiddra om CC licenser som är så marginella i sammanhanget. Nästan allt “skapande” sker idag i företag. Patent, forskning, manualer, böcker, program, reklam, kataloger…
Titta på länder där man idag kan avsäga sin ideella upphovsrätt. Där är det är standard att man alltid gör det genom anställningskontrakt, kanske utan att det ens är skrivet. Detta leder till att företaget, eller chefen, sätter sitt namn på det du gör. Och du har svårare att söka nytt jobb när du inte har arbetsprover du kan visa är dina (vilket är det man ofta söker jobb på i kreativa yrken).
Detta gynnar ENBART företagen, och inte skaparna. Och det är ju så moderaterna brukar prioritera. Ur egen erfarenhet vet jag hur frustrerande det är när du kommer på något bra, övertygar den skeptiska chefen att det faktiskt är ett bättre sätt att lösa ett problem – och när succen är ett faktum tar företaget patent på iden. Med chefen som uppfinnare! Med moderaternas nya lag hade detta varit helt i sin ordning.
/Werner
Werner, om du uppfattar kulturen som företagsproducerad(e) patent, forskning, manualer, program, reklam och kataloger – då verkar det vara en ganska fattig kultursyn…
“Och du har svårare att söka nytt jobb när du inte har arbetsprover du kan visa är dina (vilket är det man ofta söker jobb på i kreativa yrken).”
Finns väl inget som säger att man behöver skapa ett system där det är inte är möjligt att visa arbetsprover. Det viktiga är ju bara att ge människor rätt att låta andra använda ett verk utan några som helst begränsningar.
Jag förstår inte ärligt vad problemet med CC är…om jag hittar en text och upphovsrätten finns kvar i någon form så har jag nada möjlighet att använda den förrän jag gjort en sökning som visar att den är fri att använda. Att kopian jag fick med mig utlovar guld och gröna skogar bevisar ingenting. I praktiken finns det ingen reell skillnad mellan att undersöka om verket verkligen omfattas av CC eller om ägaren avsagt sig rättigheterna. Man kan dock givetvis alltid chansa om källan till filen är betrodd, men det är och förblir en chansning.
Blickar man vidare så framförs det i kommentarerna en massa skitsnack om att CC inte fungerar utifall det kommer nytt teknik område…detta är rent utsagt löjligt eftersom CC som konstruktion är helt teknikneutralt.
Redan idag är möjligt att göra verket fritt under CC efter ett visst antal år…det är inte den möjligheten som saknas utan felet med upphovsrätten är att merparten av vår kultur vare sig finns till försäljning eller är fri att sprida. Vilken signal sänder man om man inför regeln att ägaren till verket aktivt måste avsäga sig rätten till verket för att något ska hända? I praktiken har man absolut inte främjat kulturutvecklingen utan man har smusslat in ett gigantiskt “bevara status K” till mediabolagen.
Orphan works är problematiska och det är lovande att moderaterna äntligen börjar närma sig vad sunt förnuft säger men ideologin är fortfarande totalt haltande. Ska upphovsrätten ha legitimitet måste man vända på steken och se till att rättighetsägaren till ett verk måste bevaka sina rättigheter och med jämna tillfällen förnya sin copyright. Idealt skulle man införa kravet att endast verk som är ute till kommersiell försäljning till marknadsmässigt pris skyddas av upphovsrätt. Givetvis kan Sverige inte ensidigt införa sådant…men det går att verka poltiskt för en mer rimlig världsordning. Åtgärder som stoppar fildelning gör att vi på kuppen får ett 1984 samhälle. Nog måste det gå att finna stöd internationellt för en reformerad upphovsrätt när alternativet är så dåligt (bortsett från mediaförlagen som kan fortsätta tjäna pengar på att strypa marknaden tills den självdör)