Om Milton, Satan och slut

Det har av olika skäl blivit mycket resande på sistone, vilket medfört att jag haft tid att läsa (till den milda grad att jag nu snart tagit mig igenom Roberto Bolanos 2666). Jag återvände häromsistone till Milton’s Paradise Lost och det var en fantastisk läsupplevelse. Inte bara är Miltons Satan en fantastisk figur (All is not lost; the unconquerable will/And study of revenge, immortal hate/And courage never to submit or yield/And what is else not to be overcome?/That glory never shall his wrath or might/Extort from me.) och inte heller för att Satan sen återkommer i en av de mest underskattade science fiction-författarnas, James Blishs, magnus opus Black Easter (och där talar på Miltonskt versmått, för övrigt — beklagandes den narrativa nödvändigheten i att bli Gud). Nej, det som slog mig som fantastiskt var dels relationen mellan Adam och Eva, som verkligen älskar varandra över allt annat — Adam äter av äpplet inte för att Eva frestar honom, nej, utan för att han inte kan tänka sig att leva utan henne i Miltons tolkning (om man skalar bort allt moraliserande tjafs). Och sedan, det som verkligen slog mig som i någon mening hädiskt: slutverserna. Se själv:

They looking back, all th’ Eastern side beheld
Of Paradise, so late thir happie seat,
Wav’d over by that flaming Brand, the Gate
With dreadful Faces throng’d and fierie Armes:
Som natural tears they drop’d, but wip’d them soon;
The World was all before them, where to choose
Thir place of rest, and Providence thir guide:
They hand in hand with wandring steps and slow,
Through Eden took thir solitarie way.

Förvisade från Eden gråter de några (!) tårar som de snart torkar bort. Sedan ligger världen framför dem och de går, hand i hand, ensamma ut i den. Den som i de verserna inte ser trots och självständighet måste ju vara fullständigt tondöv. De har förlorat paradiset, men de har vunnit så mycket, mycket mer.

Betydelseskiftningarna som slutet konstruerar påminner om vikten av eskatosemiotik, en slutets litteraturteori. Ibrahim Tahas försök och skisser är intressanta (se exempelvis “Semiotics of Ending and Closure: Post-Ending Activity of the Reader”, Semiotica: Journal of the International Association for Semiotic Studies 138-1/4, pp. 259-277 (2002) ) , men det borde finnas utrymme för mer. Särskilt inom skräcklitteraturen är slutets mekanik ett ämne som borde kunna avslöja mycket om hur texter fungerar och opererar.

Alla tips om mer läsning om slutens semiotik emottages tacksamt, jag har inte haft tid att göra en utförligare litteratursökning och hela mitt bibliotek är i transit. Rackarns. Nu åter till vardagen.