I mitt kapitel i boken Framtiden är nu skriver jag litet om hur kunskap smittar i nätverk (kapitlet publicerades online idag). Det visar sig att goda modeller för informationsspridning också kan användas för att spåra och avslöja propaganda. I projektet Truthy försöker man göra precis detta.
Genom att identifiera ett antal olika spridningsmönster som äkta och några som propaganda kan man kartlägga och snabbt avslöja politiska kampanjer och spam. Det är en spännande utveckling, med flera olika lager. Möjligheterna och frågorna är oändliga:
- Kommer vi att se strategier som går ut på att försöka leverera äkta spridningsmönster nu? Sannolikt, och därför kommer spårandet av propaganda att bli svårare.
- Är all propaganda dålig? Tänk på en samhällskritisk varningsinfrastruktur på Twitter — skulle inte den också bete sig som propaganda?
- Går den här tekniken att använda också på bloggar och på bloggosfären i stort? “Propaganda detection technologies” skulle vara kraftfulla vapen i kampen mot statsfinansierade kampanjer på nätet.
- Hur mycket beror vad som blir kunskap helt enkelt på hur framgångsrikt ett mem smittar?
- I detta schema blir dumhet att vara immun mot att bli smittad med kunskap. Jag kan tycka att det är en rätt bra bild av dumhetens väsen.
Men det finns en större lärdom att dra av Truthy, och det är att öppenheten i de sociala medierna är oerhört viktig för att garantera att vi kan fånga deras samhällsvetenskapliga och ekonomiska värde. Om det inte gick att fånga och studera twitterströmmar, sökningar och annat skulle vi som samhälle gå miste om en enormt viktig forsknings- och kunskapsresurs.
Och då skulle vi verkligen bli dumma.
Mycket intressant kapitel, som stämmer väl med min grunduppfattning, att verktygen för att ta till sig kunskap är viktigare än mängden memorerad kunskap. Kommer man att ta hänsyn till det, när man nu skriver nya betygskriterier för den svenska grundskolan? Du berör inte språkkunskapens betydelse för möjligheten att ta till sig det gigantiska utbudet. Kanske något annat kapitel i boken berör detta? För den som är skicklig språkmänniska föreligger inga hinder, men hur ska de språksvaga ta sig fram? Blir de handikappade i det nya kunskapssamhället? Eller blir de hänvisade till utbyte av trivialiteter à la Facebook?