Som en del av den fina utveckling och utbildning vi får på Google har jag gått igenom ett så kallat Myers-Briggs test. Det var en intressant upplevelse av flera skäl. Förmodligen är jag den enda person som aldrig gjort det, eftersom alla jag talat med sedan dess nickade igenkännande och bekänt sin akronym i viskningar. Vad testet gör är att det placerar dig i några olika dimensioner:
- Extrovert – Introvert (E/I)
- Sensing – Intution (S/N)
- Thinking – Feeling (T/F)
- Judgment – Perception (J/P)
Resultatet blir en typ (enligt vad jag förstår bygger det på jungiansk typpsykologi litet som “4 bugg och en Coca Cola” bygger på Mozarts Requiem) som kan uttryckas som en bokstavskombination: ESFP eller liknande. Varje typ har sedan en typbeskrivning som kan hjälpa dig att förstå dig själv, men viktigare: om du vet om andras typer kan du förstå dem bättre. En person som är extremt J vill ha ordning och reda nu med en P kan vänta och se. En person som är E får energi av folk, en I skulle helst vilja att den där apokalyptiska sjukdomen kunde slå till nu så att hon kan få litet lugn och ro i dess kölvatten.
Min skepsis kanske har skinit igenom, och jag ser likheter mellan MBTI och astrologi, men jag tycker om en sak med testerna och det är att de tycks vara persistenta över tid. Det är en sak som alla trycker ganska hårt på: om du en gång visat dig vara en ISTP så kommer du att vara det nästa gång du testar dig med mycket stor sannolikhet om du inte genomgått en livsomvälvande händelse. Det visade sig vara fallet med en av de kollegor som gick kursen med mig. X fick reda på att hans akronym ändrats på två avgörande ställen, och att X inte längre var introvert. X utbrast: “Det är för att jag gift mig!”. Det är en intressant tolkning, på många plan.
Tester av det här slaget används mer och mer i arbetslivet, men den vetenskapsteoretiskt skolade noterar genast att det finns en svaghet med mitt argument ovan. Jag gjorde ett vekt och kraftlöst förslag att försvara MBTI genom att säga att det är konsistent över tid, eller hur? Vad är det uppenbara felet med det argumentet? Jo, att vi bortser från den normerande effekten testet har. Alla akronymer är lika bra, men de har tydliga typer. Det finns till och med rollnamn för dem. En ESTP är en “doer”. Alla andra typer har lika positiva namn. Jag undrar hur formerande tester som dessa är om de görs ofta? Kanske är konsistensen över tid faktiskt en mätare på det och inte på testets “vetenskaplighet” (vad nu det skulle vara)?
I samband med en annan övning som jag gör just nu gjorde jag just om testet. Jag var tvungen att göra en paus och verkligen se till att jag inte svarade som jag trodde att jag skulle för att bli den typ jag blev förra gången. Det skall bli intressant att se resultatet. Läs mig nu inte fel, jag är inte emot tester som detta, jag tror att det kan vara värdefullt att tänka om sig själv i dikotomier för att förstå hur vi är, och ytterst är ju detta, att känna sig själv (och ta hand om sig efter Foucaults modell, epimeleia heautou), nyckeln till ett lyckligt liv. Testerna ställer frågor till oss, vi måste bara se till att vi inte blir för förtjusta i den förment klara svaren.
Kanske skulle det vara intressant att lansera alternativ, med andra dikotomier. Här är NLTI – Nicklas Lundblads Type Indicator:
- Mac eller Pc (M-P)
- Star Wars eller Star Trek (S-T)
- Einsturzende Neubauten – Lustans Lakejer (E-L)
- Nietzsche – Wittgenstein (N-W)
Vad blir du?
P.S. Undrar du vilken typ jag är? Gissa gärna i kommentarerna, eller skicka ett mejl så kan jag berätta. D.S…
Känna dig själv.. En jägare sa en gång till mig: Du kommer aldrig att känna dig själv förrän du tvingats döda en familjemedlem. Han menade då förstås hunden, och han var av den typen som såg det som både sin plikt och heder att själv ta jycken av daga när det var dags. Den nivån av att lära känna sig själv, är nog en nivå de flesta aldrig ens kommer i närheten av.
MTEN
Kan Google ställa bokstavsdiagnos på oss baserat på sökhistorik och klickspår?
Kul att läsa. Jag klarar bara de första två alternativen i ditt test, på de andra två svarar jag varken-eller. Myers-Briggs tycker jag hjälper, jag känner igen mig själv i beskrivningen av introverta. Det är slående att jag egentligen är N, men jag är mer S än min sambo, så jag beter mig ofta som en S när jag pratar med henne.