Month: May 2015

I dag hade jag förmånen att samtala med Anders Sandberg om människan, tekniken, jobben och framtiden under ett frukostseminarium som Google anordnade (Google Sessions). Som alltid är Anders väldigt inspirerande, och jag lärde mig en hel del intressant under samtalet. Några insikter:

• Anders frågade om fiskmåsarna på Sergels torg har ett jobb eller inte. Anledningen till att den frågan är intressant är att den lägger en lägsta-gräns för vad arbete skulle kunna vara: att hålla sig vid liv. När vi inte kan utföra detta grundläggande arbete så dör vi. Den zoologiska gränsen för arbete definierar också en brytpunkt för människan, när vi arbetar mer än vi behöver för att hålla oss vid liv händer något intressant: vi börjar skapa något mer än överlevnad. Kanske är det vid denna brytpunkt som vi blir verkligt mänskliga, kanske är det här kultur och samhälle börjar uppstå. För oss är det ett val, eller det ser i alla fall ut att vara det. En individuell myra skulle kunna fokusera på att endast överleva, själv, men då skulle alla myror dö ut. Myrsamhället är en nödvändighet för myrornas kollektiva överlevnad. Hur är det egentligen med människan? Kan det vara så att om en människa bara överlever i isolation utan någon gruppgemenskap, så, ja, är hon inte längre en människa? Kanske är det det faktum att vi arbetar för mer än vår individuella överlevnad som gör oss mänskliga i den bredare, sociala meningen? Här lurar också en annan fråga: det skulle mycket väl kunna vara så att om vi bara fokuserade på individuell överlevnad, eller överlevnaden för en mindre grupp, så skulle vi kunna arbeta radikalt mycket färre timmar. Detta är Yoav Hariris slutsats i boken Sapiens där han säger att människan nu arbetar mer än vad vi gjorde i samlare och jägaresamhällen. Men misstaget han begår är att tro att det skulle göra oss friare. Det gäller endast under en definition av frihet som handlar om arbetade timmar, men inte rymmer några begrepp om vårt växande handlingsutrymme och vår växande skaparkraft. Vi arbetar mer, men vi kan skapa oändligt mycket mer, vinna mycket mer kunskap, än vad de relativt fritidsrika jägarsamhällena kunde. Så fort vi arbetar mer än fiskmåsen på Sergels torg skapar vi något mer än överlevnad, och ibland glömmer vi att detta gemensamma mänskliga projekt – kunskapssökande och skapande – expanderat till proportioner där vi idag har förmågor som jägarna skulle ha sett som gudomliga.
• Vi diskuterade också om arbetet i stort, och hur mycket arbete det finns. Det är en annan fråga än hur många jobb det finns, men det är fortfarande en intressant fråga. Anders konstaterande att det finns oändligt med matematiskt arbete är en utgångspunkt som kan generaliseras, tror jag. Det finns oändligt mycket att göra, och vi kan fortsätta att förskjuta den mänskliga förmågans gränser vida mer än vi gjort hitintills. Det betyder i sig att den stora frågan i stället är hur vi kan organisera värdeskapande kring detta arbete.
• I alltfler fall lider samhället i stort av gigantiska legacyproblem. Gamla system som vi investerat i fortsätter att kräva mer och mer investeringar, och precis som i systemsammanhang investerar vi i dem för att vi skyr den extrakostnad det ser ut att innebära att helt köpa och installera ett nytt system. Men det betyder också att vi lurar oss själva: ju mer vi sänker investeringar i existerande system, desto mer fast sitter vi. Skolan kan inte förbli den institution den är idag, vi behöver nya skolor. Samtidigt kan vi inte bara släppa skolan som den står, och därför står vi inför en klass av problem som vi skulle kunna kalla härifrånochdit-problem. Dessa problem är generella och vi borde förmodligen studera dem som klass för att se om de har några gemensamma egenskaper. Jag gissar att det har det, och att en av de viktigaste egenskaperna denna klass av problem har är att de inte kan lösas genom planerad förändring, utan de gamla legacysystemen måste brytas upp av experiment och nya modeller som testas underifrån. Vi behöver FoU som fokuserar på att skapa och utveckla nya institutioner, nya system som kan provas i liten skala. Förslagsvis stadsstorlek, kanske. Förmodligen finns det mer att lära sig om denna klass av problem. Mer om detta senare.

Nedan mina anteckningar inför själva seminariet. De är skissartade, men kanske kan intressera någon.

—

Om tekniken, arbetet och framtiden

Den berättelse om tekniken, arbetet och ekonomin som håller på att sätta sig just nu är följande:

…med den snabba tekniska utvecklingen blir det möjligt att ersätta alltfler människor med maskiner, antalet jobb kommer att bli färre och ojämlikheten i ekonomin kommer därför att öka.

Det är möjligt att detta är sant, men låt oss för ett ögonblick analysera och utmana premisserna bakom denna berättelse. Vad innebär den i sak om vi undersöker den noga?

För det första måste mängden arbete vara ändlig. Arbetsmarknaden måste vara ett nollsummespel. Om en maskin utför en uppgift försvinner en uppgift för de människor som står till arbetsmarknadens förfogande. Om en maskin kan göra ett jobb så betyder det att en människa blir permanent arbetslös. Det är ett ganska oerhört antagande eftersom det aldrig tidigare i historien fungerat så, men det skulle kunna vara sant i någon version. Det skulle till exempel kunna vara så att mängden nya uppgifter tillkommer i långsammare takt, eller kräver nya kvalifikationer på ett sätt som gör att det för olika kategorier på arbetsmarknaden blir svårt att ta sig an dessa nya uppgifter. I det första fallet är det ett problem som rör våra investeringar i forskning och nyfikenhet, i det andra rör det frågan om utbildningssystemet.

Om vi inte tror att det bara finns en begränsad mängd uppgifter så håller inte berättelsen, då kan vi i stället tänka oss nya former av arbete som skapar nya former av värde.

För det andra måste vi tro att de jobb som nu finns utnyttjar människans fulla förmåga, och att det inte finns något unikt mänskligt som vi kan göra som maskiner gör sämre. Vi måste tro att det inte finns något unikt konkurrensförsteg för människan. Och det gäller på två områden: vi måste för det första tro att det inte finns något människor kan göra som inte maskiner kan göra bättre. Vi måste också tro att det inte finns något människor och maskiner kan göra tillsammans som inte bara maskiner kan göra bättre. Här är det fullt möjligt att istället hävda motsatsen: automatiseringen av arbete är endast möjlig eftersom industrialiseringen organiserade produktionen på ett sådant sätt att arbetet algoritmiserades. Det förvandlades till processer. Vi fick arbetsbeskrivningar. Arbetet avhumaniserades, och det är därför föga överraskande att när tekniken nu hinner i kapp så tar vi maskiner i bruk för att göra just detta arbete. Tidiga beskrivningar av automatiseringen beskriver den faktiskt som en befrielse från ett avhumaniserat arbete. Simone Weil skriver om detta i Att slå rot:

Men om någon visshet framträder med oemotståndlig kraft i Marx arbeten, så är det att varje förändring i förhållandet mellan klasserna är dömd att förbli illusorisk om den inte åtföljes av en teknikens förvandling, en förvandling som utkristalliseras i nya maskiner.Från arbetarens synpunkt bör en maskin äga tre egenskaper. Först och främst måste den kunna skötas utan att överstränga vare sig muskler, nerver eller organ, och utan att annat än i yttersta undantagsfall åsamka skador eller sår.

 

För det andra bör produktionsapparaten, med hänsyn till den allmänna arbetslöshetsrisken, i sin helhet vara så smidig som möjligt, för att alla skiftningar i efterfrågan skall kunna tillmötesgås. Följaktligen bör en och samma maskin kunna begagnas till flera ändamål, om möjligt mycket olika och till och med i viss mån obestämda. […] Slutligen främjar det också arbetsglädjen, ty på så sätt kan den enformighet undvikas som inger arbetarna en sådan leda och avsmak.

 

För det tredje bör en maskin normalt kräva en kvalificerad yrkesarbetare. […] En arbetarklass som huvudsakligen består av goda yrkesmän är inte något proletariat.

 

Dessa behov skulle till stor del täckas om automatiska, inställbara maskiner med många användningsmöjligheter kom i bruk. Åtskilligt har redan gjorts på detta område, och det finns helt visst stora möjligheter i samma riktning. Sådana maskiner upphäver behovet av rena maskinskötare. I ett jätteföretag sådant som Renaultfabrikerna är det inte många som ser lyckliga ut i arbetet: bland dessa få utvalda befinner sig de som sysslar med kamaxelreglerade automatsvarvar. ( s. 63-64 i Att slå rot (1943))

Weils poäng är enkel. Automatiseringen kan befria oss från att spela maskiner i industrisamhället och i stället söka vårt framtida arbete i att bli mer mänskliga, inte i att utföra maskinella uppgifter. Om hon har rätt håller inte berättelsen.

Det är värt att också undersöka slutsatsen att maskiner med nödvändighet ersätter människor – Weil utmanar den ovan. Det kan mycket väl vara så att detta är ett enkelt misstag baserat på en historisk tillfällighet. När AI utvecklas i mitten på 50-talet använde man substitution som en vetenskaplig metod. Man frågade om det gick att lära en maskin att spela schack, till exempel. En av AI-fältets grundare kallade senare detta ”Look Ma what I can do”-fasen, och menade att det inte var något annat än en metod för att undersöka forskningsfältet. Av denna metod har vi nu slutit oss till att tekniken bara kan utformas för att ersätta människan. Men det är ett val. Vi kan precis lika gärna fråga hur vi utformar teknik som stödjer och kompletterar mänskliga förmågor. Detta komplementaritetsperspektiv är också ett val.

Om vi väljer att utforma ny teknik så att den kompletterar människor så håller inte berättelsen.

För det tredje måste vi tro att det finns en hård koppling mellan ojämlikhet och automatisering. På sätt och vis följer denna koppling bara av att tro på ett nollsummespel på arbetsmarknaden, men vi måste också tro att automatiseringen kommer att kontrolleras av allt färre som äger allt mer. Ekonomer säger ibland att vi måste tro på capital-biased investment returns snarare än skills-based investment returns. Det är vad du äger och inte vad du kan som avgör om du kan tjäna pengar, och ju mer du äger desto mer kommer du att få. En Matteus-effekt: åt den som har skall varda givet. Men tekniken blir samtidigt billigare, och robotarna mer tillgängliga. Marx gissning var den motsatta: att den tekniska utvecklingen skulle leda till att produktionsmedlen till slut blev så billiga att arbetarklassen själva kunde äga dem. Att tekniken hela tiden blir billigare leder också till sjunkande kostnader för att göra allt från att skapa musik till att exportera globalt.

Om vi tror att tekniken hela tiden blir billigare och mer tillgänglig, att fler personer kommer att ha tillgång till AI i framtiden än i dag och att fler har det idag än för tio år sedan, så håller inte berättelsen.

Debatten är inte avgjord, inte på långa vägar. Vi behöver mer data, vi behöver en djupare förståelse av frågorna och mer utforskande av de politiska och sociala dimensionerna av det här området. I Europa finns det vissa länder som går före. Jag kom precis åter från Holland där socialministern startade en stor debatt om detta som lett till att det är en fråga som engagerar i den politiska diskussionen. Samtidigt finns det i många länder ett rent motstånd som påminner om luddismen. Sveriges röst behövs definitivt här, och vi har allt att vinna på att förstå teknikens inverkan på samhälle och ekonomi.

Så, det verkar som om vi kommer att diskutera Internet of Things mer och mer de kommande åren. Det finns skäl att applådera detta, då det förmodligen innebär att vi får flera olika sätt att lösa problem på när våra saker kopplas upp, men det finns också skäl att stanna upp och ställa kritiska frågor. Flera av dessa kritiska frågor handlar om reglering, politik och värderingar, men det här inlägget handlar om en delvis annan fråga – och det handlar om visionens förutsättningar.

Mycket av IoT utgår från tanken att vi kommer att se alla våra ting få en IP-adress. Din kyl kommer att vara uppkopplad, på riktigt denna gången. Likaså din bil och din kam och din TV och din stekpanna och…alla ting kommer att vara sammankopplade. Men vad är det som säger att det är den logiska nivån? Här måste vi kanske ställa oss en mereologisk fråga: vad är delar och vad är helheter? Sönderfaller uppkopplingen naturligt i ting?

Vi skulle lika gärna kunna tänka oss en värld i vilken tingens beståndsdelar är uppkopplade. Och i dag är motorn uppkopplad, kylens termometer är uppkopplad och kanske också bilens däck. Vad är den naturliga uppkopplingsnivån? Hela ting? Delar av ting?

Det finns en möjlighet att svaret – i förlängingen – är att vi kommer att se uppkopplat stoff i stället. Byggdelar till alla ting som naturligt är sammankopplade, en sorts lego. Jag satt och diskuterade detta med några vänner på landet härom helgen, och det är inte alls osannolikt att vi om femtio år måste förklara för våra barnbarn att lego, ja det startade som en leksak. “Visst, allt är byggt av lego nu” – säger vi då i framtiden – “men vi visste inte att den tekniska utvecklingen gick mot smarta byggklossar. Vi trodde vi skulle ha smarta kylskåp. Vi trodde att lego var en leksak.”

Barnbarnen skrattar då och frågar:

“Varför skulle någon någonsin bygga något som inte gick att plocka isär i sina beståndsdelar och bygga om? Ett ting som bara kunde en enda sak? Det vore ju som en dator som bara gjorde en enda sak!”

Då går vi ned i vår källare och spelar på våra gamla bortglömda playstationmaskiner.

Förresten: lika intressant är det om det inte blir så alls, eftersom vi då måste ställa oss en annan fråga. I balansen mellan generisk konnektivitet och beräkningskapacitet och specifik ändamålsenlighet – vad är det som avgör om en viss maskin överlever eller ej? Den gamla videon där allt på skärmen blir till en mobiltelefon är intressant, men än intressantare tycks att fråga vad det är som mobiltelefonen kanske inte kan bli?

I den utmärkta Skyddsrummet på Luxgatan konstruerar Jerker Virdborg bokstavligen en bunker för oss att stiga ned i – ett skyddsrum där verkligheten beskjuts med tungt artilleri och lämnar oss matta, och lyckliga att efter anfallet få stiga upp i ljuset igen. Det är ett Sverige med barn som slits sönder av kriget, med en ständig militär närvaro som bara till dels döljer våldet under disciplinens yta, ett hotfullt Sverige där dödsstraff och döden blivit så naturliga att de inte ger någon anledning att stanna upp. När boken är slut och läsaren lägger den ifrån sig är det med samma lättnad som huvudpersonen stiger ut ur skyddsrummet. Den enda invändningen är kanske att det är väl tydligt att vad Virdborg syftar till är att visa oss vad vi har med sådan tydlighet att vi blir bländade.

Vi tror att Aristoteles skrev dialoger. Cicero menade dessutom att om Platons skrifter var silver, så var Aristoteles skrifter renaste guld. Tyvärr finns dock inga av Aristoteles dialoger kvar, och de texter som finns kvar – ett trettiotal av kanske tvåhundra – är stilistiskt svåra. Det har sagts att de påminner mer om föreläsningsanteckningar än något annat.

Att Aristoteles skrev dialoger som sedan försvann är en svindlande tanke – att tänka sig att vi förlorade dem, att de kanske brann upp i Alexandria eller förstördes av någon som inte ansåg att de hade något värde – det är nästan så att man blir litet illamående. Jag undrar om de finns kvar någonstans, i ett bibliotek som ingen hittat ännu. Jag vill hoppas det – men hur mycket böcker finns det kvar som vi ännu inte upptäckt? Det är en spännande fråga, och det vore intressant att ta reda på mer om förlorade böcker. Umberto Eco skrev sin fantastiska I Rosens Namn om en enda aristotelisk förlorad text – den andra delen av poetiken. I den romanen är hypotesen att om denna återfunnes skulle den avgöra ett teologiskt argument om huruvida komiken hade en plats i religionen, och just därför väljer skurken i romanen att hellre bränna ned ett helt bibliotek än att låta någon se boken.

Filosofen Sharon Kaye har skrivit om myten att dialogerna fanns i St Pauls sarkofag, och gjort det i deckarformatet. De böckerna ligger nu på läslistan, men vad som ser ut som en spännande skildring av de svarta marknader som omger förlorade och antika böcker.

Det finns en skugga av försvunna böcker som vilar över den mänskliga civilisationen. En del av den tekniska utvecklingen är frågan om vi kanske skulle kunna se till att allt som skrivs från och med nu bevaras – och om vi kan förhindra liknande olyckor i framtiden. Visst borde det finnas en sorts plikt att försöka undvika denna typ av förluster? Eller är de att betrakta som skogsbränder som ger plats för nya tankar? Med tanke på Aristoteles inflytande under medeltiden kanske hans skrifter hade försvårat utvecklingen om de funnits kvar? De kanske hade varit så normativa att våra egna undersökningar inte kommit igång på allvar på ytterligare hundratals år?

Problemet där är dock inte texterna, utan läsarna. Vissa läsare kan ta vilken text som helst och förvandla den till ett fängelse istället för en öppning in i ett större intellektuellt äventyr, tyvärr.