Skriver i dag i SvD om yttrandefriheten och skillnaden mellan att yttra något och att mena det. Ett av villkoren för att yttrandefriheten skall fungera är ju att det skall gå att pröva åsikter, utveckla dem och sedan antingen omfamna dem eller förkasta dem. Det är ju tillsynes trivialt, så enkelt och så självklart. Ändå glider vi in i en sorts “nåla fast citatet”-retorik som bara sysslar med att hitta ett uttalande och nåla fast det på någon. Konsekvensen kan bara bli en ökande nervositet, en oförmåga att utforska åsikter och en viss slätstrukenhet i den offentliga dialogen.
Anledningen till att jag tycker att det kan vara värt att alltid ställa följdfrågan, när någon säger något riktigt knasigt, “menar du verkligen det?” är enkel: jag tror att det borgar för en bättre debatt. Yttrandefriheten är garanten för att vi gemensamt finner de bästa möjliga åsikterna, genom att vi får bryta meningar mot varandra. När den reduceras till att vi kletar yttranden på varandra blir den mindre effektiv och ganska ointressant.
Som alla rättigheter motsvaras den av en skyldighet. Skyldigheten att lyssna, engagera sig i debatt och försöka ta reda på vad den andra parten menar. Idealistiskt? Säkerligen, men av goda skäl. Yttrandefriheten förtjänar det.
Vi får alla bli Schyffert helt enkelt.
Peter Homer was unemployed when he won a prize for designing an astronaut glove. http://econ.st/1Ftm1yA