När vi studerar politiska problem är det viktigt att ha en uppfattning om vilken sorts problem de är. Det finns en mängd olika sorters problem, som filosofiska, rättsliga m.m. och de har alla olika form. Låt oss undersöka en gissning:
i) Politiska problem har ytterst formen “Hur kan vi leva tillsammans?”
Detta betyder att dessa problem inte handlar om rätt eller fel, eller lagligt eller olagligt, sant eller falskt, utan om något mycket mer komplext. Vi söker en sorts sätt att leva tillsammans som gör det möjligt för oss att utvecklas, utforska och lösa andra problem som möter oss som människor.
Mot detta står synen att politiska problem ytterst är moraliska problem och att de därför syftar till att avgöra vad som är rätt eller fel. Det kan ses som vanskligt och värderelativism att föreslå att politiska problem faktiskt kan lösas utan att vi avgör vad som är rätt eller fel.
En del av detta handlar om hur stora olika problem är. Ett politiskt problem är, per definition, lika stort som det politiska samfund det existerar in. Ett moraliskt problem kan vara individuellt, handla om flera olika grupper eller om ett helt politiskt samfund – men oftast är ett moraliskt problem mindre än ett politiskt problem. Ett rättsligt problem är lika stort som rättssystemet, eller som avtalsförhållandet. Problems storlek – eller kanske hellre: deras omkrets – är också avgörande för hur vi löser dem.
Politiska problem kan också mycket väl vara aspektproblem. Bland de mest kända aspektproblemen finns den s.k. ank / kaninen. Problemet är enkelt. Föreställer denna bild en anka eller kanin?
Svaret beror på vilken aspekt du koncentrerar dig på. Det är lätt att se båda om man koncentrerar sig litet, och om man inte lider av aspektblindhet. Aspektblindhet är för övrigt en verklig fråga och när det gäller politiska problem tror jag att vi kan tala om graderad aspektblindhet.
Diskussionen om det är en anka eller kanin är meningslös i egentlig mening. Det handlar inte om att skaffa mer data, det handlar inte om att ha viss moralisk halt eller om att vara mer begåvad. Det är en meningslös fråga. Men det är också meningslöst att svara att det är både och – eftersom många situationer fordrar att vi faktiskt handlar utifrån ett antagande om att det är det ena eller det andra.
Om politiska problem ytterst har formen “hur lever vi tillsammans” och om de ofta är aspektproblem – förmodligen n-dimensionella där n är mycket högre än 2 – betyder det att vi behöver en särskild sorts metod för att lösa dem. Om vi förväxlar dem med moraliska, logiska, rättsliga eller andra problem så kommer vi att misslyckas.
Hur utvecklar vi en kultur som klassificerar och behandlar olika problem på olika sätt?
Jag jobbar numera med att hjälpa företag arbeta mer framåtlutat och kundnära. En av förändringarna jag försöker få till är att få team att arbeta mer utkomstorienterat istället för aktivitetsorienterat. Med andra ord, att tillsammans sträva mot en viss effekt snarare än leverera ett visst antal features. Sedan ger man teamet så fria händer som möjligt att uppnå effekten.
Jag tror man kan använda samma resonemang i samhällsdebatten, dvs att börja prata mycket mer om vilken (helst mätbar) effekt vi vill uppnå och diskutera lösningar (som vi gärna också ska kunna testa och experimentera med i mindre skala) för att ta oss dit snarare än vem som är mest brun, blå eller röd.
T.ex. om vi vet att det tar 2 år för en asylsökande att få beslut borde steg ett vara att konstatera att detta är alldeles för lång tid och steg två att sätta ett mål vi vill uppnå, säg 2 månader istället för för 2 år. Sedan kan vi börja diskutera olika sätt att nå det målet på. Visst, mycket av detta är internbyråkrati på Migrationsverket, men varför skulle inte den byråkratiprocessen vara mer transparent så att vi alla kan förstå var det tar stopp?
Sedan vet vi att mediantiden är 7 år efter beslut innan en nyanländ får jobb. Detta är också alldeles för dåligt, det tror jag alla är överens om. Då borde vi diskutera vad som är ett rimligt mål och hur vi når dit.
Mer systemtänkande, transparens och inbyggt lärande i samhällsprocessen, alltså. Då kanske Sverige också kan bli mer framåtlutat.