Under åtminstone 1900-talet har man kunnat observera hur ambitionen att vara tvärvetenskaplig gett upphov till olika småvetenskaper eller tvärvetenskaper som liksom går i mode och sedan försvinner. Det är ett fascinerande fenomen. Norbert Wieners cybernetik, semiotiken (Peirce och Saussure över i Barthes, Eco et al) och nu senast memetiken är alla exempel på detta. Se på n-gram linjerna här:
Vilken roll spelar vetenskaper som dessa i vetenskapens utveckling överhuvud? Jag tror att de är exempel på olika sorters organisationsprinciper och försök att hitta nya sätt att ordna kunskapen. De flesta sådana exempel faller undan för att de är för tidsbundna, men några överlever — Memetiken har precis uppkommit, och Dennett m.fl. tycks tro att den skulle kunna utvecklas mer, men den riskerar att gå samma öde till mötes.
Samtidigt finns det i dessa småvetenskaper en särskild frihet, och sen särskild öppning – ett nytt perspektiv – som gör att det är värt att tillägna sig grunderna i de synsätt dessa fångar. Att lära sig semiotik utan att bli semiotiker, att lära sig grunderna i memetiken, utan att bli memetiker.
Varför går de då under? Jag tror att det kan ha att göra med bredden i teorierna. De gör alla anspråk på enorma studiefält och deras huvudsakliga bidrag är i de kopplingar och mönster de kan avtäcka, inte i nya, empiriska insikter. Hur skulle en memetisk, semiotisk eller cybernetisk upptäckt se ut? Finns här lagar och mönster som kan avtäckas, och som är tillräckligt distinkta för att vara värdefulla grundresultat? Förmodligen inte.
Fenomenet i sig förtjänar dock närmare studier.