Sean Carroll intervjuade nyligen filmaren Astra Taylor om demokratins framtid. En av de olika aspekter de diskuterade var värdet av att ha element i vårt statsskick som helt styrs av slumpen: vissa höga ämbeten skulle man kunna lotta ut, exempelvis.
Det är inte en helt ny tanke, och lotterier har förekommit som institutioner i statsskick av olika slag tidigare. Jorge Luis Borges skrev en underbar novell om lotteriet i Babylon som styr i stort sett alla aspekter av stadens liv; de inledande raderna lägger ut temat fint:
Like all men of Babylon, I have been proconsul; like them all, a slave; I have also known omnipotence, opprobrium, incarceration. Look: on my right hand is missing my index finger. Look: through this rent cape can be seen on my stomach a ruddy tattoo — it is the second symbol, Beth. On nights when the moon is full, this symbol confers unto me power over the men whose mark is Ghimel while rendering me subject to the men of Aleph, who on moonless nights must obey the men of Ghimel. In a cellar in the half-light of dawn, I have slit before a black altar the throats of sacred bulls. For an entire lunar year, I have been declared invisible: I would cry out and no one would respond, I would steal bread and I was not beheaded. I have known what the Greeks knew not: uncertainty. In a brass chamber, before the strangler’s silencing scarf, hope has remained faithful; in the river of delights, panic stood steadfast. Heraclides Ponticus relates with admiration that Pythagoras recalled having been Pyrrhus, before him Euphorbus, and before him some other mortal; to recall analogous vicissitudes I need not find recourse in death, nor even imposture.
Slumpen kan emellertid utformas även på andra sätt — vi kan tänka oss en tredje kammare i den amerikanska kongressen där 100 slumpvis utvalda medborgare får tjäna sitt land i en mandatperiod på 6 år, exempelvis. Taylor går igenom ett antal exempel som dessa och i podcasten diskuteras de som sätt att stärka demokratin — men det är de förstås inte. De är något mer intressant: sätt att försvaga demokratin och skapa ett statsskick som är mindre beroende av demos.
Tyler Cowen annonserade nyligen en kommande bok på sin blogg med samma tema. Boken heter 10% Less Democracy: Why You Should Trust Elites A Little More and Masses A Little Less och den är skriven av Garret Jones. Tesen framgår av titeln: demokratin som sådan kan bara räddas genom att demos roll och inflytande i den kringskärs och hanteras. I grunden en platonsk insikt, men i förlängningen kanske också en platonsk varning?
Det finns risker här – det finns en punkt där exempelvis lotteriet blir sin egen diktatur. Vissa menar att vi, i vårt eget beroende av allt mer komplexa algoritmer, bygger in oss i ett sådant lotteri, och även om jag inte håller med är det en kraftfull och viktig bild av en möjlig dystopi – här utmärkt väl formulerad av Coco Krumme. I Krummes scenario förvandlas försvagningen av demokratin till dess kollaps, och den övergår – som vi vet att den gör, återigen från Platon – i tyranniet, i en sorts slumpens tyranni. Det är också där slutpunkten i Borges novell ligger: huvudpersonen gör allt för att fly undan lotteriets tyranni och försöka hitta ett liv som innehåller ett mått av egenmakt.
En annan risk är att vi hamnar på ett sluttande plan: att 10% mindre blir 11% blir 20% blir 45%…och att vi gör det i demokratins namn. Samtidigt vet vi att när demos ges ett helt oinskränkt inflytande och vi exempelvis ser folkomröstningar som den i Storbritannien så blir konsekvensen att systemet i sin helhet krackelerar och bryter samman och det i sin tur ökar också risken för tyranniet.
Demokratin kanske bara kan utvecklas till olika sorters tyranni – det slumpmässiga och det mänskliga, och det enda val vi har är vilken av dessa diktaturer vi föredrar? Nja, det vore nog en alldeles för deprimerande position att inta. Snarare då detta: vi behöver kanske inse att en demokrati bara är ett halvt statsskick och behöver kombineras med olika typer av institutioner som inte är demokratiska – i någon mening har vi kanske ett demokratiöverskott. Verkar det fruktansvärt? Ett oberoende rättsväsende är inte demokratiskt i den meningen att det styrs av demos, och det anser vi idag är en nödvändig inskränkning av folkets makt för att demokratin skall kunna fungera. Vilka andra sådana institutionella inskränkningar krävs för att motverka den polarisering och det demokratiska sönderfall som vi ser idag?
Institutioner byggda på slumpen är intressanta alternativ, och borde definitivt ses över. Vore de möjliga att föreslå i dagens Sverige? En konstitutionell reform som innebär att vi skapar en andrakammare för riksdagen där ledamöterna utses med lotten? Varför inte?