Innovationsvinter eller ny kapplöpning?

Mycket av analysen av relationen mellan Kina och USA handlar om hur en alltmer ansträngd relation kommer att påverka innovationstakten i världen i stort. Det fascinerande är att det tycks finnas två diamertralt olika sätt att se på den saken. Dessa två olika perspektiv är värda att studera, eftersom utvecklingen på detta område kommer att ha en djup inverkan på världen de kommande åren.

Först: antagandena. I diskussionen antas att USA inte kommer att kunna välkomna Kinas utveckling, och att det därför kommer att utvecklas en konflikt mellan de två länderna i både handelsfrågor och andra politiska frågor. Som ett resultat av detta kommer teknik och forskning mellan de två länderna att sluta flöda, och nätverken knoppas av – så att vi får ett amerikanskt och ett kinesiskt innovationsnätverk. Frågan blir då om detta kommer att sakta ned innovationstakten globalt eller om det kommer att leda till en ny kapplöpning inom områden som AI, syntetisk biologi och neuroteknik.

Det första perspektivet förutspår en innovationsvinter. Innovationstakten kommer att sakta av och de ekonomiska konsekvenserna betydande. Forskningsnätverken – som i dag är integrerade – kommer att falla sönder och viktiga samarbeten kommer att lösas upp. De gemensamma resurser som kunde ha satsats på att slutföra stora projekt kommer nu att hamna i militärens händer.

Det andra perspektivet förutspår en tekniska kapplöpning. När nätverken faller i sär och den nationella säkerheten blir drivfaktor i forskningen och utvecklingen kommer resurserna att öka och dessutom organiseras helt annorlunda. Vi kommer att se en utveckling som påminner om den runt DARPA och militär effektivitet och forskningens innovation kommer att kombineras och ge en mycket högre innovationstakt – först inom de områden som kan ge militära övertag, men sedan inom alla områden.

Det är inte självklart vilket av dessa perspektiv som är det rätta. Det första är det något vanligare, men det andra kommer snabbt.

Ett av problemen är förstås att vi saknar bra sätt att mäta innovationstakt på – men vi vet vad vi menar med innovationstakt i alla fall. Vi känner igen det när vi ser det.

De historiska exemplen är svåra att generalisera ifrån: spänningarna mellan Ryssland och USA ledde förmodligen till en acceleration av innovationstakten, främst i Väst. Andra världskriget ledde förmodligen också till en acceleration av innovationstakten – och till några av de mest effektiva institutionella mekanismerna i innovationssystemens historia. Samtidigt skedde detta inte från ett utgångsläge där forskningsnätverken blivit alltmer sammanflätade och integrerade.

Å andra sidan kan den som argumenterar för det andra perspektivet säga att det är just det som är problemet: det finns ingen känsla av angelägen brådska längre – det finns ingen spänning som driver forskningen. När forskningen förenas globalt sysselsätter den sig mest med normalvetenskap och finansiering – det finns inga incitament att vara snabb.

Vem som har rätt? Jag vet inte, men det är en nyckelfaktor i flera olika framtidsscenarier, tror jag.