Eurostat publicerade nyligen sin årliga undersökning av hur nöjda med livet medborgare i olika EU-länder är. Det är en skala från 1-10 som varierar från 5.4 för Bulgarien till 8.1 för Finland. Sverige ligger högt på 7.8.
Man frågar också delfrågor – om exempelvis finansiell situation och personliga relationer. Sverige ligger mycket högt även där, och typiskt sett ligger alla högre på personliga relationer än finansiell situation – och när det gäller personliga relationer är svenskarna till och med nöjdare änn förra gången undersökningen publicerades, 2013 – med enorma 8.5 av 10.
Hur rimmar det med Sverigebilden i stort? Bilden av en ensamhet som breder ut sig, ett alltmer sönderslitet samhälle? Det finns förstås flera olika möjliga tolkningar här: den som vill läsa något oroande i siffrorna kan påpeka att extrem nöjdhet med de personliga relationerna kanske tyder på att man vänder sig inåt, mot den egna gruppen och att det är en reaktion mot samhället i stort. Det kan också läsas som en anklagelse mot det sätt på vilket vi rapporterar mot Sverige, som en bekräftelse på att Sverige faktiskt kommit att bli ännu varmare och mer relationsdrivet än tidigare. Jag har ingen aning om vilken läsning som är den rimliga – men intressant är det.
Det som kanske är än mer fascinerande är, som alltid, frågan om var idealet ligger på den, givetvis grovhuggna, skalan mellan 1 och 10. Hur skulle ett land se ut där medborgarna gav 10 på alla frågor? Eller ett samhälle där alla låg på Bulgariens nivå? Är 7 idealt? Eller för högt? För lågt? När blir ett samhälle så nöjt med sig själv att det kanske till och med stagnerar?
Undersökningar av det här slaget blir lätt parodiska, men det finns några möjliga spår att peka på: både Polen och Österrike ligger i topp, medan Portugal och Grekland återfinns mot botten. Finns det en nord-syd dimension här? Det verkar så. Tyskland ligger nära mitten, men litet under medel när det gäller personliga relationer. Nederländerna ligger nära toppen i livsnöjdhet generellt, men under medel när det gäller personliga relationer – vad är det som händer där? Om nu skillnaderna alls är signifikanta.
OECDs motsvarande index ser ungefär likadant ut, men inkluderar också USA som ligger litet under Sverige, men över OECD-genomsnittet som tyngs av länder som Ryssland och Turkiet:
Det finns till och med ett världsindex som presenteras av Our World in Data — det ger en mer global bild.
Här finns också ett lyckoindex – där människor själva får rapportera om de är lyckliga (även om jag inte tror lycka är något att sträva efter).
Samtidigt som dessa index är intressanta är deras motsats nästan ännu mer intressanta. Gallup har ett stress och ilskeindex som man nyligen publicerades. Se på ilskan i USA över tid och vad som händer med den:
Deras stressindex globalt ger en märklig bild:
Ett USA som är mer stressat än Uganda, Rwanda, Turkiet och på samma nivå som Iran? Det känns nästan som om ordet “stress” måste ha använts på två olika sätt, eller hur? Samtidigt är det en intressant påminnelse om hur svårtolkade olika undersökningar är: i USA är man mycket mer nöjd med livet (6.9 i OECD) och mer stressad, samtidigt som man i Turkiet är mycket mindre nöjd med livet, och samtidigt massivt stressad. Stress och livsnöjdhet i kombination ger en bild av oss människor som är ganska intressant.
Världens emotionella tillstånd är svårgripbart, men förmodligen viktigare än vi tror, särskilt för framtidsstudier. Frågan är om de undersökningar vi har i dag fångar det tillståndet särskilt väl. Om jag bara fick en enda variabel för att försöka förutsäga ett lands framtid skulle jag kanske trots allt välja en emotionell snarare än en ekonomisk variabel — och det är i sig intressant för de av oss som vill fördjupa oss i scenarier och forecasting. Frågan är vilken emotionell variabel jag skulle välja.