Den som är intresserad av framtidsstudier har ett rikt bibliotek med verktyg att utforska. De två kanske mest grundläggande teknikerna är olika sorters prognoser och scenarier. Prognoser – forecasts – handlar ofta om att försöka ange sannolikheten för en viss given händelse i framtiden. Scenarier handlar om att försöka kartlägga möjliga utfall utan att enkelt tillskriva dem någon särskild sannolikhet. Bortom en viss gräns blir framtiden otillgänglig, och den gränsen kan vi flytta på olika sätt — men den förblir en verklighet. I en bild:
I denna bild ser vi hur osäkra och säkra faktorer varierar över tid, och så fort vi får en kritiska massa osäkra faktorer så bryter prognosmetoderna samman, och får då ersättas av scenarier. När så de osäkra faktorerna blir fler än de säkra bryter även scenarierna samman och vi får lita till hoppet.
Just dessa två gränser är intressanta att studera.
Den första handlar om när det blir i stort sett meningslöst att försöka göra prognoser. Det är ingen absolut gräns, och den kommer att variera över olika ämnen och frågor, men det är en viktig gräns att hålla reda på. Om man, i en organisation, är intresserad av framtiden finns ett värde av att se till att man inte överskattar hur långt fram den gränsen går.
Den andra gränsen handlar om när framtiden blir otillgänglig för förnuftet. Även den gränsen kommer att variera, men den är intressant, eftersom den visar var avkastningen på framtidsstudier omedelbart sjunker till noll. Detta är också en gräns som varierar med den samhälleliga komplexiteten.
Vi kan med dessa två gränser leka med en mängd olika tankeexperiment och fråga oss exempelvis var dessa gränser har legat historiskt för ekonomiska frågor. Givet att vi vet att den historiska BNP-kurvan såg ut ungefär såhär (se nedan) så tycks det som prognoshorisonten historiskt varit flera hundra år under många hundra år – åtminstone för lågupplösta prognoser.
Det är förstås en förenkling, men det tycks stämma. Ju längre fram i historien vi kommer desto kortare blir prognoshorisontent för vissa frågor, och vissa ämnen.
Nå, det som jag ville komma till var att det finns ett värde i att ha en uppfattning om både prognoshorisonten och scenariehorisonten i de olika frågor man arbetar med, och inte bara fastna för jämna årtal eller klichéer som 3-5 år. Alltför ofta bestäms dessa horisonter slumpmässigt, trots att deras position säger något intressant om vår samtid. Ett samhälle i vilket horisonterna kryper närmare och närmare nuet får allt svårare att handla långsiktigt – och medvetenheten om detta har ändå ett värde.