Lämnar Bellagio och arbetet med den transatlantiska arbetsgrupp som jag ingår i idag. Vi har haft två dagar goda diskussioner om ämnen som alla har det gemensamt att yttrandefriheten är stadd i förändring.
Det finns en mängd olika mentala modeller för yttrandefriheten, men det är intressant att åtminstone försöka förstå den ur ett funktionellt perspektiv – vad är det yttrandefriheten gör? Här varierar svaren – men två modeller framträder tydligt: den hjälper oss att upptäcka möjligheter och den försäkrar oss om robusta demokratiska möjligheter. I en grov skiss kan man säga att den förra modellen dominerar i det amerikanska tänkandet där yttrandefriheten är generativ och den senare modellen dominerar i det europeiska tänkandet där yttrandefriheten är deliberativ.
Tekniken förändrar generativiteten men – tycker många – försvårar deliberationen. Det är en intressant hållning som oavsett om man omfattar den heller ej summerar en stor del av de politiska spänningarna kring yttrandefriheten just nu.
Svaren då? De kanske inte är lika viktiga som frågorna – och formuleringen av frågorna är fortfarande en svår uppgift. Vi har samtalat om plattformar, transparens, hat & hot och geopolitiska frågor – och kanske är syftet inte så mycket att ständigt söka svar som att faktiskt försöka hitta samsyn kring vilka de 5-10 stora problem som måste lösas för att nå ett läge där både yttrandefrihetens generations och deliberativa funktioner stärks.
Jag tänker ofta på Simone Weil och hennes kommentarer i Att slå rot när dessa frågor diskuteras – hon förespråkade där en absolut frihet att säga vad som helst, men ett strikt ansvara för att mena det och argumentera för en sak. Detta gap mellan det vi säger och det vi menar är svårare att skönja i platta informationslandskap av de slag som de virtuella ofta utgör (och det i sig kommer sannolikt att förändras).
Nu hemåt.