Det finns en tendens att tro att det ligger något insiktsfullt i att sabla ned allt och anta onda avsikter eller meningslöst manövrerade. De som tror på detta tror också ofta på “avslöjandet” som den mest ärliga – och slutgiltiga – kunskapshandlingen.
Religionen avslöjas som rädsla för döden, politiken avslöjas som egenintresse, konsten avslöjas som påfågelfjädrar (som trots vad många tror faktiskt har evolutionär betydelse för att skrämma rovdjur). I denna avslöjandeakt blottläggs saker som de är, och endast de allra modigaste vågar se klart och tydligt.
Den här sortens cynism påminner om nihilismens stolta deklarerade av världens meningslöshet, och ytterst handlar det om samma sak: en ganska ointressant psykologisk försvarsmekanism som sluter sig i monologen.
Det har på många sätt blivit vår tids politiska stil.
Nietzsche hade inte mycket till övers för nihilisterna. För honom var det uppenbart att de endast gjort halva jobbet — rivit ned de ideologier som gjorde anspråk på att unikt känna sanningen, utan att inse att det faktiskt betyder att ansvaret nu faller på oss när det gäller att skapa ny mening där den gamla rensats bort. Nihilist, muttrade han, jag har dig i sittfläsket.
Meningslösheten är inte ett naturtillstånd. Inte heller den avslöjade världen är en slutpunkt. De är i någon mening uppmaningar till oss – de öppnar den där fruktansvärda friheten (och ansvaret) som följer av att inse att vi skapar och ansvarar för världen.
Cynikern och nihilisten flyr sitt eget ansvar in i barnets beteende: att skylla allt på någon annan och vägra ta del i världen. Ofta kläs denna abdikation i oberoendets fåfänga — och cynikern tror att han är fri. Inget kunde vara längre från sanningen: istället har man bara slutit ögonen.
Cynismen och nihilismen kännetecknas framförallt av en till insikt förklädd djup feghet.
Jag önskar att vi kunde se “avslöjandet” för vad det egentligen är: en djup rädsla för världens komplexitet. En mediegest som leder in i konspirationernas mörka skogar och bort från varje engagemang i världen.
Cynismen är den bana som löper genom demokratin mot tyranniet.
Bra skrivet. Men hjälp! Jag känner mig träffad.
Men vad ska den cyniker göra som lyckats avslöja en ideologi som falsk och (ansvarsfullt) föreslår alternativ när omvärlden klänger sig fast i den falska fasaden, inte ser att kejsaren är naken – eller hävdar att det är bra med en naken kejsare? Då blir naturligt för cynikern att fokusera på (tjata om) avslöjandet istället för lösningarna.
Jo, det kan nog stämma. Men vad åstadkommer vi när vi gör det? Lösningarna glider ju ifrån oss än mer när cynikerns ord tränger in. I cynismen finns liksom ingen väg framåt; bara en lång och rätt bitter reträtt.
Antagligen måste den ansvarsfulla ideologi-rasereraren alltid presentera alternativet samtidigt med raserandet. Tyvärr blir argumentationen då lång och mindre aptitlig – du har predikat vikten av korthet tidigare.
Hursomhelst är din text om den farliga cynismen mycket tankeväckande.
Du har förstås rätt. Det är inte enkelt, direkt. Och tack!!