Fredagsapokalyps: Byrons Darkness

Post-apokalyptisk litteratur kan förstås spåras tillbaka till…tja…apokalypsen i bibeln. Men det finns en del steg på vägen mellan bibeln och The Walking Dead. En av de kanske mest majestätiska post-apokalyptiska dikter som skrivits är Lord Byrons The Darkness.

Dikten skrevs 1816, det s.k. året utan sommar, då himlen skuggades av ett väldigt vulkanutbrott från vulkanen Tambora, och det märkvärdiga och storslagna är att Byron fångar upp den stämningen och skriver ett undergångspoem som spelar mot den bibliska apokalypsen. Kritiker och bedömare har genomgående pekat ut hur Byron leker med apokalypsens bilder för att sedan vrida dem ett snäpp till — det kanske tydligaste exemplet är hur huggormarna förlorar sitt gift och hur detta lockar fram människans bestialiska natur – eftersom vi då äter upp dem!

Bilden av den ensamma hunden som vaktar sin husse är särskilt modern i någon mening, och skulle kunna ha förekommit i vilken zombiefilm som helst — och kannibalismen lurar även här, med de mildhjärtade som äter och äts up av de sina.

Dikten är värd att läsas i sin helhet.

I had a dream, which was not all a dream.
The bright sun was extinguish’d, and the stars
Did wander darkling in the eternal space,
Rayless, and pathless, and the icy earth
Swung blind and blackening in the moonless air;
Morn came and went—and came, and brought no day,
And men forgot their passions in the dread
Of this their desolation; and all hearts
Were chill’d into a selfish prayer for light:
And they did live by watchfires—and the thrones,
The palaces of crowned kings—the huts,
The habitations of all things which dwell,
Were burnt for beacons; cities were consum’d,
And men were gather’d round their blazing homes
To look once more into each other’s face;
Happy were those who dwelt within the eye
Of the volcanos, and their mountain-torch:
A fearful hope was all the world contain’d;
Forests were set on fire—but hour by hour
They fell and faded—and the crackling trunks
Extinguish’d with a crash—and all was black.
The brows of men by the despairing light
Wore an unearthly aspect, as by fits
The flashes fell upon them; some lay down
And hid their eyes and wept; and some did rest
Their chins upon their clenched hands, and smil’d;
And others hurried to and fro, and fed
Their funeral piles with fuel, and look’d up
With mad disquietude on the dull sky,
The pall of a past world; and then again
With curses cast them down upon the dust,
And gnash’d their teeth and howl’d: the wild birds shriek’d
And, terrified, did flutter on the ground,
And flap their useless wings; the wildest brutes
Came tame and tremulous; and vipers crawl’d
And twin’d themselves among the multitude,
Hissing, but stingless—they were slain for food.
And War, which for a moment was no more,
Did glut himself again: a meal was bought
With blood, and each sate sullenly apart
Gorging himself in gloom: no love was left;
All earth was but one thought—and that was death
Immediate and inglorious; and the pang
Of famine fed upon all entrails—men
Died, and their bones were tombless as their flesh;
The meagre by the meagre were devour’d,
Even dogs assail’d their masters, all save one,
And he was faithful to a corse, and kept
The birds and beasts and famish’d men at bay,
Till hunger clung them, or the dropping dead
Lur’d their lank jaws; himself sought out no food,
But with a piteous and perpetual moan,
And a quick desolate cry, licking the hand
Which answer’d not with a caress—he died.
The crowd was famish’d by degrees; but two
Of an enormous city did survive,
And they were enemies: they met beside
The dying embers of an altar-place
Where had been heap’d a mass of holy things
For an unholy usage; they rak’d up,
And shivering scrap’d with their cold skeleton hands
The feeble ashes, and their feeble breath
Blew for a little life, and made a flame
Which was a mockery; then they lifted up
Their eyes as it grew lighter, and beheld
Each other’s aspects—saw, and shriek’d, and died—
Even of their mutual hideousness they died,
Unknowing who he was upon whose brow
Famine had written Fiend. The world was void,
The populous and the powerful was a lump,
Seasonless, herbless, treeless, manless, lifeless—
A lump of death—a chaos of hard clay.
The rivers, lakes and ocean all stood still,
And nothing stirr’d within their silent depths;
Ships sailorless lay rotting on the sea,
And their masts fell down piecemeal: as they dropp’d
They slept on the abyss without a surge—
The waves were dead; the tides were in their grave,
The moon, their mistress, had expir’d before;
The winds were wither’d in the stagnant air,
And the clouds perish’d; Darkness had no need
Of aid from them—She was the Universe.

Lord Byron, 1816 The Darkness

Har du spelat pesten?

Det fina lilla spelet Plague Inc låter oss spela som en sjukdom, och syftet är att infektera så stora delar av mänskligheten som möjligt. Det är ett utmärkt exempel på hur en spelmodell kan användas för att säga en del intressanta saker om verkliga modeller — men samtidigt är spelmodellens huvudsakliga syfte att skapa en spelsituation, inte att beskriva verkligheten.

Det betonar nu spelets skapare som sett sin webbplats kollapsa under trycket från alla de som vill försöka förstå hur coronaviruset skulle kunna sprida och hur snabbt det skulle kunna gå. Grundarna uppmanar därför nu folk att hålla isär de två olika modellerna och inte använda spelet som någon sorts spåkula.

Det hela är ganska underhållande – och säkerligen bra PR för företaget – men det ställer en grundläggande fråga om gameification, och det är hur mycket man ger upp när man vill kunna spela en modell och inte bara använda den vetenskapligt. Det leder tankarna till Jane McGonigals intressanta arbete om hur spel kan hjälpa oss inte bara att förstå, utan också förändra världen. Hennes Reality is Broken är fortfarande mycket läsvärd.

Åter till Plague Inc. Det som saknas mest i den modellen är nog hur mänskligheten spelar mot sig själv på olika sätt — mänskligheten förutsätts på ett Star Trek-liknande vis ha enats och spela mot viruset tillsammans. I själva verket är de kanske viktigaste vapen viruset har, just våra egna åtgärder. Vi deklarerar karantän och människor flyr och tar viruset med sig, och sedan förvandlas karantänen till ett nödläge och länder flyger – mot WHOs rekommendationer – hem sina medborgare, kanske med viruset som sällskap.

En framtida uppdatering av spelet skulle kunna maximera inte bara antalet infekterade, utan också det politiska kapital som olika länder förlorar eller vinner på en pandemi. Det vore ett intressant spel att följa närmare.

En uppdatering: denna artikel om en ren simulering av ett coronavirus – Händelse 201 – är som att läsa en rafflande thriller.

Vem skriver bäst om pandemier?

Trots att jag imorse recenserade Frank G Snowdens bok om epidemier och pandemier mycket gillande, måste jag säga att min favoritförfattare på området (är det ett område?) är David Quammen. En vän uppmärksammade mig på hans oped i NY Times idag.

In other words, this Wuhan emergency is no novel event. It’s part of a sequence of related contingencies that stretches back into the past and will stretch forward into the future, as long as current circumstances persist.

So when you’re done worrying about this outbreak, worry about the next one. Or do something about the current circumstances.

David Quammen i NY Times 28.1.2020

Den som inte redan läst hans bok Spillover har en enastående läsupplevelse framför sig.

Quammen är en av de bästa berättande fackförfattare jag har råkat på – den kan starkt rekommenderas.

Förra veckans böcker

Båda mycket läsvärda. Kommer en understreckare om Snowden imorrn. Det finns ett intressant politiskt problem i frågan om vi bör kontakta utomjordiska intelligenser. Hur avgör man ens en sådan fråga? Som Carl Sagan säger: who speaks for Earth?

Förra veckans läshög. Dags att börja på en ny.

Aktiemarknaden dödar…

Tyler Cowen rapporterar om en uppsats som tycks visa att stora rörelser på börsen ökar antalet dödliga bilolyckor. Den stora frågan är förstås om det är korrelation eller kausalitet. Uppsatsen författare påstår att det är kausalitet. Det reser en del intressanta frågor om vilka andra fenomen som driver fram olyckor. Sommartid är, såvitt jag förstår, ett sådant fenomen som ökar bilolyckorna. Till skillnad från börsen tycks inte sommartiden ha några uppenbara fördelar som gör att vi borde acceptera problemen den medför, dock.

En annan sak som vore intressant att fundera kring är om det finns motsvarande samband i andra länder än USA. Finns det skäl att tro att detta är ett globalt fenomen, eller endast amerikanskt?

Annars bör man nog läsa artikeln som en sorts påminnelse om de “animal spirits” som nu senast Schiller skrivit om sin Narrative Economics. Vi lever och dör i och med våra berättelser — och ekonomin är precis en sådan berättelse.

Kommer det att finnas mat åt alla på jorden?

Intressant nog är svaret på den frågan i stigande utsträckning “ja”. Vi producerar idag mat snabbare än den genomsnittliga befolkningsökningen på planeten (som ligger på 1.1%). Det i sin tur betyder att det blir mer mat till fler — och dessutom kostar den mindre över tid. Matkostnaderna som en del av den disponibla inkomsten sjunker. I USA:

Matkostnaderna som en andel av total inkomst har i USA sjunkit från 25% ned till 10%.

Det finns en mängd intressanta frågor kopplade till denna trend, och ofta underskattar vi betydelsen av just mat i framtidsstudier. Matsäkerhet – den robusthet och säkerhet som finns i produktionskedjan när det gäller mat – är en av de kanske främsta faktorerna när man ska bedöma stabiliteten i ett land, eller dess sårbarhet. Samtidigt som maten blivit billigare har vi nämligen strukturerat om matproduktionen så att en majoritet av produktionen på olika sätt nu är skörare. Städerna producerar inte sin egen mat – och det kan skapa olika typer av nya risker (något som i dag möts med idéer om “urban agriculture“).

Och naturligtvis finns det fortfarande människor som inte får tillräckligt med mat, eller någon mat alls — men trenden är tydlig. Vi producerar mat snabbare än världens befolkning växer. Det ger anledning till viss optimism.

Finns det då något som komplicerar bilden? Vi bör ju alltid försöka förstå världen som komplex? Jo – det finns det så klart. En sådan sak är att antalet matmil ökar; maten reser längre. Det har att göra med hur vi organiserar produktionen och förblir en utmaning. Klimatförändringarna skulle också kunna leda till att vi får problem med att hitta jord att odla i — men där skulle det kunna kompenseras av att väldiga jordområden också öppnas upp när tundran försvinner. Den som vill formulera den tanken i en förutsägelse skulle kunna fundera på om det någonsin kommer en tid då Ryssland exporterar mer spannmål än olja. Idag exporterar man oljeprodukter av olika slag för runt 180 miljarder dollar, och vete för 8 miljarder dollar — så det vore en ganska fundamental omstrukturering av den ryska ekonomin (kanske också en som skulle innebära att det är svårare att införa sanktioner?).

Kärnan i detta resonemang är dock en annan: matsäkerhet och matfrågor är egentligen alldeles avgörande för frågor om politiska, sociala och ekonomiska framtidsstudier, men ofta lyfts de inte fram på just det sättet. Här finns en del att göra för den som är intresserad av geopolitiska framtidsstudier.

Vad lyssnar du på som ingen av dina kompisar tycker om?

I mitt fall är svaret överraskande enkelt. Majoriteten (om inte alla) av mina bekanta skakar på huvudet så fort jag börjar förklara hur underbart Gothic Country är. Jag försöker – i mer eller mindre beskänkt skick – förklara hur briljant denna musik är, utan någon som helst framgång. Det är ganska intressant. Om jag någon gång får göra ett Sommarprogram igen skall jag helt följdriktigt bara spela Gothic Country.

Hur låter det då, undrar ni (eller så gör ni inte det…). Well, here goes.

Munly and The Lupercalians:

Slim Cessna Auto Club:

Wovenhand:

Njut! Det finns mycket mer att hämta där — och om du är intresserad så hör av dig så delar jag en mycket, mycket, mycket längre spellista från Spotify.

Så – nu till skälet att jag älskar detta. Det har nog att göra med att det fångar enkelheten i den lantliga countrymusiken och det religiösa sökandet i goth-musiken, och precis vice versa! Det är olika sorters existentiell ensamhet som försonas i ett enda mäktigt musikaliskt uttryck.

Vi måste avsluta med en sista sång från Munly – Grandfater.

Sådärja.

Två klockor, två ideologier – om domedagar och långa framtider

Dagens nyhet är att det är 100 sekunder kvar till midnatt på den stora domedagsklocka som en grupp vetenskapsmän använder för att visa hur allvarlig världens situation är. Klockan, som specifikt använts för att mäta risken för ett kärnvapenkrig, är artefakt i tiden. Vår politik drivs till dels av rädsla och en föraning om världens undergång – och framtiden ser nu ut som Hobbes en gång beskrev livet självt: otäck, brutal och kort.

Domedagsklockan är nu 100 sekunder från midnatt

Problemet är bara att framtiden inte är given eller förutbestämd. Domedagsklockan är konstruerad så att den med nödvändighet når slutet. Den innesluter en ideologi som förutsätter att slutet är på väg — och att det måste vara nära. När klockan klämtar midnatt är det slut.

Det är inte det enda sättet att bygga en klocka på. Man kan istället göra som Stiftelsen för det långa nuet och bygga en klocka som gör ett varv på tiotusen år, och klämtar var tusende, och börja planera för ett långt nu — tio tusen år bakåt och tiotusen år framåt. Den klockan drivs av människors ständiga omsorg, eftersom det är det enda sättet att garantera att den överlever så lång tid.

Det långa nuets klocka öppnar upp tusentals år framåt

Den klockans ideologi är djup tro på människan, och en påminnelse om att framtiden är lång. Den implicerar inte att vi inte står inför utmaningar, men att vi kan lösa dem med rätt verktyg, inspiration och mänsklig innovationskraft. Slutet är varken nödvändigt eller nära.
Domedagsklockan lägger ansvaret för slutet på oss. Den tiotusenåriga klockan lägger ansvaret för framtiden på oss.

Jag finner det inte särskilt svårt att välja vilken av dessa klockor jag vill ställa mig bakom.