I en uppmärksammad artikel nyligen hävdade författarna att vår musik blivit inte bara mer deppig, utan mycket mer negativ överlag. Den kanske mest anmärkningsvärda observationen handlade om hur mycket ordet “hat” förekommer:
ALBERTO ACERBI & CHARLOTTE BRAND
06 February, 2020
Hittar vi samma sak i litteraturen? Det ser inte riktigt ut så, men titta på vad som sker med ordet “love”.
Vi ser en liten uppgång för “hate”, emellertid — och ligger på toppnivåer historiskt. Det är en ganska oroväckande trend (den som oroar sig över trettiotalet kan notera att det var inte så mycket hatet som rusade, som kärleken föll — något som öppnar ganska rika tolkningsmöjligheter!
Hur ser det då ut med kärlek i låtar? Inte riktigt lika dystert:
Här ser det litet mer hoppfullt ut — men kanske är den här kurvan ändå litet tendentiös; det går att tänka sig en kurva som mer påminner om den allmänna trenden som forskarna har sett:
Hur ser det då ut med kärleken i de allmänna sökningarna? Den som kikar på Google Trends ser också ett oroväckande mönster:
Från toppnoteringen 2012 (100) har kärleken som en andel av sökningarna sjunkit stadigt (63).
Här finns ett helt forskningsprogram att gräva fram för den som är intresserad, med en hel del intressanta hypoteser. Ett synopsis skulle kunna lyda såhär:
“Det är inte hat som öppnar för polarisering, populism och extrema politiska rörelser – faktum är att den som dristar sig till att mäta hatet i vår kultur kommer att upptäcka att det befinner sig på mycket låga nivåer, även om vi kan se små variationer och tendenser till mer hat i vår tid än någonsin tidigare historiskt. Det hatet är dock marginellt om vi ser till kärleken i litteratur, musik och i livet i stort. Problemet är dock att kärleken håller på att försvinna ur litteraturen, ur det allmänna medvetandet och ur musiken. Det, mer än något annat, är den stora samhälleliga risk vi står inför idag. Historiskt har sjunkande kärleksnivåer öppnat för inte bara fascism och nazism utan också, slutligen, för krig.”
Boktiteln? “All we need is love”. Ganska intressant ändå, eller hur?
Till sist – hur ser det då ut i Sverige? Google Trends igen:
Strid på kniven, minsann.
Ja, konsten återspeglar samtiden. Fenomenet är helt klart cykliskt. Ta till exempel stämningarna under 1930-talet som i många avseenden liknar dagens värld. Tv-serien Babylon Berlin, som utspelar sig under Weimarrepublikens sista år, fångar detta bra – en kärlekslös värld fylld av hat. Om vi lär oss att se och förstå dessa cykler, kan vi kanske mildra effekterna. Stämningarna i världen just nu förebådar en urladdning motsvarande den som följde 1930-talet. Det är i alla vad många fruktar. Men å andra sidan, cyklerna och urladdningarna är kanske nödvändiga för att nya epoker ska födas fram. En ofrånkomlig del av evolutionen.
Det vore intressant att göra en motsvarande analys som ovan av kulturutbudet under 1920-30-talet. Sannolikt hittar vi en motsvarande trend.