Voro vi förberedda?

Två olika typer av utvärderingar bör rimligen följa på Covid-19-pandemin. Den första handlar om hur vi hanterade krisen när den väl var här, men det är den mindre viktiga av de två. Den viktigaste, och svåraste, kommer att vara den som handlar om huruvida vi gjorde tillräckligt för att förbereda oss på en risk som vi borde kunnat uppskatta bättre – innan den blev en osäkerhet.

Pandemirisken var inte en osäkerhet. Inte i det stora hela – vi lät den bli en svart svan, genom att inte ha ett robust samhälle. När vi nu går tillbaka och tittar på hur vi borde ha handlat är det viktigt att vi inte diskuterar i efterklokhetens sken, utan i stället försöker förstå hur det kommer sig att vi misslyckades, och vilka institutionella svar som finns på den insikten.

Juristen, domaren och den orimligt produktive författaren Richard Posner skrev 2005 en bok som hette Catastrophe:Risk and Response (jag skrev om den understrecket här). Posners bok irriterade mig, och jag avfärdade den som undergångsmånglande. Människors förmåga att alltid klara av det som de möter och teknisk utveckling var svaret, skrev jag, och det tror jag nog fortfarande — men jag har också kommit att tro att jag missade en central del av Posners argumentation i denna ganska arroganta recension.

Posner lyfte fram hur vår institutioner belönar kortsiktighet. Han menade att ingen politiker som väljs på fyra år kommer att vara mer långsiktig eller förstå vikten av att möta långsiktiga katastrofer. Han kunde till och med visa det. I en enkel matematisk övning visade Posner hur man kunde uppskatta kostnaden för en katastrof, sedan se till statsbudgeten och vad som där avsatts för att förebygga den och ur dessa två enkelt sluta sig till den sannolikhet som det politiska systemet tillskrev katastrofen. Ekvationen är enkel:

Budgetallokering (Katastrof) = Sannolikheten (Katastrof) x Kostnad (Katastrof)

Posner kunde visa med den formeln att nästan alla långsktiga risker underskattades grovt. Till och med asteroidnedslag, som kanske sker var 100 000 år, underskattades enormt när man tittade på hur mycket kongressen lade ned på asteroidforskning och -försvar.

Skälen, igen enligt Posner, är att vi byggt våra demokratiska institutioner på ett sådant sätt att de saknar långsiktighet. Politiker väljs i cykler som ger dem närsynthet och institutionerna runt dem kan inte korrigera detta.

Så, hur ser det ut i Sverige? Vad är kostnaderna för en pandemi? Det kan vi inte veta. De uppskattningar som gjordes kring svininfluensan var fokuserade endast på epidemin, och hade endast tunna skrivningar om hur man borde se de bredare samhälleliga kostnaden (frånvarotimmar kring vaccinering mm). De totala kostnaderna man räknade med hamnade kring 5 miljarder kronor. Det är svårt att skaka av sig intrycket att det fungerat som ett sorts ankare för hur man värderat pandemier, som vi ser när vi tittar på 2020 års budget.

Vi kan vara ense om att kostnaderna är högre än 5 miljarder, men hur höga är de egentligen? De kommer att värka ut över ett par år, men låt oss räkna med att 1/3 av BNP försvinner, och att kostnaden överlag blir litet lägre, 1500 miljarder, fördelat över tre år — 500 miljarder per år. Detta är en gissning och bättre siffror kommer att komma, men låt oss gissa för att kunna räkna fram var vi befinner oss.

Hur mycket satsades då i 2020-års budget för att förebygga eller hantera en pandemi? För det första satsades ingenting på en pandemi baserad på Coronaviruset. Hela budgeten, och diskussionen, handlade om influensapandemier. Till och med den reserverade vaccinkostnad som finns handlar bara om just det:

Här kommer så en modell och räkneexempel som helt säkert är fel, men som ändå kan ge vid handen hur man skulle kunna gå tillväga. Fel, men användbar – det är målet, alltså.

88 miljoner per år för att göra insatser, och 405 miljoner för att köpa vaccin alltså. Säg, 500 miljoner för att vara generös. Då landar vi i följande slutsats:

500 miljoner = Sannolikheten x 500 miljarder = 0.1 %.

Eller översatt till år — statsbudgeten behandlade en pandemi som något som händer var 1000:e år.

Låt oss lägga till hela MSBs budget och FHMs budget, då landar vi på 2.5 miljarder ungefär. Det blir 0.5% – eller 1 per 200 år. Då har vi verkligen varit generösa, eftersom vi ignorerat allt det andra som FHM och MSB gör, så det måste nog sägas att det kanske mest rättvisande resultatet är att säga att politiken värderade risken för en pandemi som 1 på 1000 år – åtminstone som hypotes.

Hur borde vi då värdera risken? Det är det som är det verkligt svåra. Låt oss se på några olika alternativa mönster som ger ledning.

  • Covid-19 är som spanska influensan. Det kommer, ungefär var 100:e år en epidemi som är lika omfattande och komplex som spanska sjukan. Alltså är rätt värdering 1% risk och 1 på 100 år.
  • Covid-19 baseras på Coronavirusfamiljen. SARS, MERS kom med ungefär 10 års mellanrum. Inte alla Coronavirus är lika komplexa som SARS-COV-2, men vi borde i alla fall räkna med att var tredje är det. Alltså 1/30 år.

Vi kan använda dessa skattningar för att bakvägen försöka räkna ut hur mycket vi borde ha satsat på att försöka förebygga pandemin och se till att vi stod rustade. I det första fallet är det 5 miljarder, i det andra runt 15 miljarder — om vi ville försäkra oss rationellt mot den risk vi diskuterar (och vi antar att det är en risk).

Vi har satsat mycket mindre än så, kan vi konstatera. Men vår analys kan inte stanna där. Vi måste göra två saker till.

Det första är att vi måste fundera igenom hur vi kan se till att vi värdera långsiktiga risker bättre. Här behövs institutionell innovation. I dag granskar lagrådet all lagstiftning i Sverige för att se till att den rimmar med de konstitutionella principer vi håller för viktiga. Det skulle inte vara omöjligt att införa ett liknande Framtidsråd för att värdera och gå igenom budget, allokering av pengar och ett urval av långsiktiga risker. Precis som lagrådet kan denna institution vara rådgivande, men den kan också väcka debatt.

Det andra är att vi måste fundera ut hur vi skulle spendera de extra pengarna vi diskuterar. Om vi nu hade 15 miljarder för att bygga ett samhälle förmöget att möta en pandemi – hur skulle vi göra det? Det är långt ifrån uppenbart. Det är en sak att skissa summor, en annan att komma fram till kloka reformer. Lyckligtvis kan man lösa det, genom att utlösa ett innovationspris. Dela ut 100 000 var till de forskare som kan föreslå de bästa sätten att investera 5-15 miljarder för att Covid-19 aldrig mer skall lamslå Sverige på samma sätt som idag. Vi borde också diskutera hur de samlas in – behöver vi en jordbävningsförsäkringsliknande lösning?

Nästa gång ska ingen kunna säga att vi inte voro förberedda.

En kommentar om siffran

Posten om vikten att ha en siffra har fått en hel del uppmärksamhet, både medhåll och angrepp. Det finns dock ett intressant missförstånd som jag skulle vilja klara upp, om möjligt, och det är att det skulle vara så att det är “kyligt” att sätta en siffra eller ett kriterium för vad som är ett lyckat eller misslyckat svar.

Matematiken dras med ett kluster av associationer, och just den låga temperaturen tycks vara en av de som oftast kommer till ytan. Den som försöker siffersätta något trivialiserar det. Jag har rakt motsatt åsikt: om vi inte lägger fast ramarna för hur vi utvärderar våra beslut och strategier nu – på ett sätt som gör att vi verkligen kan utvärdera dem i efterhand (och, ja, det innebär att siffersätta) – så kommer vi att falla offer för efterklokheten.

Efterklokheten är en av de mest destruktiva mänskliga beteenden som finns. Den har en närmast omättlig aptit på syndabockar och vad värre är – den omöjliggör allt verkligt lärande. Och där ligger kruxet: vi måste annotera den här krisen och lägga fast ramarna för vår utvärdering nu, för då maximerar vi chansen att vi kan lära oss, som samhälle, av det som nu händer.

Det jag tycker är det verkligt kyliga och omänskliga är snarare detta: att inte ta tillvara på det lidande och de tragedier som vi ser nu och omvandla dem till ett lärande; att ge upp all denna dyrköpta erfarenhet till de efterklokas skenrättegångar.

Vi måste tala om linjen

Under krisen är vi förstås fullt upptagna med att försöka se till att vår existerande sjukvårdskapacitet inte överskrids. Det är ett rimligt fokus, och det finns skäl att innerligt hoppas att vi lyckas med detta (det är ett av måtten på framgång när vi utvärderar detta i framtiden). Den modell som kommit att bli nästan ensamt förhärskande på det området är tanken om att vi måste “platta ut kurvan.” Den berömda bilden ser ut ungefär såhär:

Det är en bra modell — och en stor del av diskussionen handlar i dag om hur man kan “platta till sombreron” som Boris Johnson uttryckte det. Men när vi börjar undersöka den här erfarenheten för att dra slutsatser och lära oss så måste vi flytta fokus till linjen, och fundera över hur vi ser på den.

Den i strategikretsar avgudade Richard Rumelt noterar i sin bok Good Strategy, Bad Strategy att en stor del av verkligt strategiarbete handlar om att i detalj beskriva vilka förmågor man behöver för att klara sig i en ny miljö. Det finns en mängd exempel på hur goda strateger tänkt just så, ett av de senaste är General David Berger som överser den amerikanska marinkårens transformation just nu. Marinkåren skall, enligt nya direktiv, kunna hantera marin strid på en helt annan nivå än tidigare, och det betyder att man måste skaffa sig ett antal nya förmågor. General Berger drog intressanta slutsatser av detta uppdrag och skrev en artikel i vilken han inte bara detaljerat lade fram vilka nya förmågor marinkåren nu måste skaffa sig, utan också vilka gamla förmågor som man måste släppa.

Strategi handlar om avvägningar. Svaret på pandemin kan inte vara att generallt se till att alltid ha hög kapacitet:

Det måste i stället handla om att, så långt det är möjligt, förändra skalbarheten i vården. En dynamisk skalbarhet – vad skulle krävas för att nå dit och uppnå en kurva som skulle kunna se ut såhär?


Det kommer förstås att finnas de som säger att det inte låter sig göras, men låt oss för tillfället anta att det kan göras — vilka nya förmågor är det man måste koncentrera sig på? Här ett förslag på en långt ifrån fullständig lista på nya/nygamla förmågor som sjukvården behöver utveckla.

  • Digital frontlinje. Vi måste bygga en digital frontlinje som inte bara drar på nätläkarna – det borde vara en självklarhet – utan också fundera på hur vi kan bygga ut möjligheten till egentest för enklare värden som feber mm. Vilken utrustning hos exempelvis gamla eller riskgrupper skulle hjälpa till att garantera deras hälsa? En hälso och sjukvård med mer utrustning i kanterna av nätverket, distribuerat, skulle kunna vara en central förmåga för att minska belastningen.
  • Pandemiskt civilförsvar. En bredare allmän sjukvårdsutbildning som en sorts civilförsvarsplikt skulle göra det möjligt att skala upp och ned sjukvårdspersonalen vid kriser som denna. Sett ur ett riskperspektiv kan sjukvårdsnödlägen vara minst lika angelägna som krig. Ett starkare och mer robust civilförsvar vore förmodligen inte särskilt svårt att motivera politiskt heller. Bränder, pandemier mm. har inskärpt behovet av mänsklig förmåga.
  • Beredskapslager. Denna förmåga lät vi vittra bort, det var ett misstag och bör korrigeras. Det gäller inte bara sjukvårdsmateriel, utan det gäller en förmåga till självständighet under kris i flera olika avseenden. Den nationella egoism som pandemin avslöjat är inte en engångsföreteelse, och vi kan inte vara beroende av andra nationer. Det kan dels hanteras med medborgarnas hjälp – dels med samhälleliga resurser av olika slag.
  • Sjukdomsradar. En bättre uppfattning om var och när sjukdomar uppkommer, deras karaktär och deras möjliga inverkan på samhället. Här kan AI, sensorer, internationella nätverk mm vara viktiga. Med en radar skulle man ha valet att “överreagera” enligt Nicholas Nassim Talebs modell.
  • Produktionsomställningsförmåga. Det skulle inte skada om man hade en uppfattning om vilka olika produktionskedjor som kan ställas om för att hantera uppkommen kris — som pappersfabriken som kan producera munskydd. Vilka andra exempel finns? Vilka kan producera medicinsk utrustning?
  • Open source medicinsk nödutrustning. En mer spridd kapacitet kan uppnås genom att man specificerar ett antal utrustningsklasser som kan produceras distribuerat och privat, som i dag sker med droppskydd. Vilka andra utrustningsklasser kan produceras av folk hemma?
  • Robusta nätverk och IT-tjänster. Att som Malmö kommun vara i den situationen att man inte kan arbeta distribuerat vid kris kan inte vara optimalt, och borde nog inte accepteras i framtiden. Det handlar också verkligen om att de distribuerade systemen måste vara säkra.

Så, det där är en början — det behövs alldeles säkert massor mer, och vi kommer att diskutera det i botten, hoppas jag, när pandemin bedarrar. Då måste skifta vår uppmärksamhet från kurvan till linjen. Då måste vi naturligtvis också diskutera vilka förmågor vi måste ge upp.

Vilken är din siffra?

Hur utvärderar vi pandemin?

Tyler Cowen ställer en intressant fråga på Marginal Revolution: när bör man byta strategi från A till B – säg “flattening the curve” till “run free”? Cowens poäng är att om vi inte börjar siffersätta våra åsikter så ägnar vi oss huvudsakligen åt känsloyttringar: rädsla eller vrede. Han menar vidare att om vi inte specificerar våra siffror nu så kan vi inte komma i efterhand och klaga heller.

Låt oss se hur Cowens resonemang spelar ut i den svenska debatten. Vilken är din siffra? Din siffra för Sverige?

Först: pandemin kommer att kräva människoliv – den är en katastrof. Men den är inte den första och inte den sista katastrofen som drabbar oss. Den särskiljer sig genom att vi tror att vi har kontroll över den, men det har vi inte, inte egentligen. Vi kan dämpa den nu, så kommer den igen senare och vi kan hoppas att vi har bättre kapacitet att möta den då. Men vi vet inte.

Pandemin är en katastrof i slow motion. Alla har en åsikt om den. En del menar att den måste bränna igenom folket som en skogsbrand, andra att den måste stoppas till varje pris. Båda åsikterna saknar precision och ansvarsfullhet – för båda saknar en siffra.

Vi genomgår en pandemi av sällan skådat slag. Vilken är den acceptabla siffran döda? Utöver de som skulle ha dött i alla fall, de ca 90 000 som vi vet dör varje år? Vi måste diskutera överdödlighet. Utan en siffra är du en del av problemet. Du skapar panik, du delar varje artikel som tycks antyda att det blir värre, du reser krav på åtgärder som du inte vet om de fungerar och du är villig att offra en ospecificerad mängd ekonomi utan att veta varför, eller för vad specifikt. Du måste ha en siffra. Så är det nu. Livet har kommit till den punkten. Låt oss se på vilka val du har. Det kanske svåraste är ett absolut tal – här är jag ute på djupt vatten, men lika bra att blotta sin okunnighet: såhär tänker jag nu, och skall se till att uppgradera min analys när jag lär mig mer:

0 – det är egentligen inte en siffra, utan en signal om hur god du är. Det anspelar på att du tycker att ingen borde dö i förtid någonsin. Du tycker helst att ingen skulle behöva dö alls. Den här hållningen saknar närmast verklighetsförankring.

451 – överdödligheten i influensan 2018-2019. Den här sjukdomen är ingen influensa, så det här talet är också ganska meningslöst. Om färre människor än detta dör så har vi missuppfattat hela sjukdomen.

6000 – 60% infekterade, 6 miljoner och 0.1% dödlighet — det är 6000 döda. Det är golvet. Det är här din siffra börjar basera sig i verkligheten. Du är nu med i spelet. Hur lång tid tar det? Säg 18 månader, så per år — 4000. Allt under denna siffra vore ett mirakel, en omöjlighet, en häpnadsväckande framgång för den svenska modellen. Det kan vara svårt att smälta, men 3500 döda ser just nu ut som en osannolik, himlastormande seger.

30 000 – 0.5% döda av de smittade. Kanske att vi kan nå det med rätt strategier, med rätt beteenden, med social distansering och kloka beslut. Här ligger projektionens glädjeprognos. Om vi klarar detta har vi tagit oss ur pandemin helskinnade. Per år 20 000.

120 000 – 2% döda. Här börjar vi dra iväg och det kan börja bli anledning att tala om att den svenska modellen misslyckades. Det kan bero på överlastning av systemet – en inte platt nog kurva – eller en alltför omfattande smittspridning bland sårbara grupper. Här kan vi börja diskutera ansvarsfrågan.

240 000 – 4% döda. Här får vi erkänna att den svenska modellen misslyckats helt och att vi borde ha låst ned allt, försökt begränsa smittan och att vi borde lära oss till nästa gång.

Inträdesbiljetten till debatten borde vara en siffra. Vilken siffra tror du att vi borde kunna stanna vid och var tror du att vi stannar? Utan att ange detta borde ingen ta dig på allvar i någon diskussion om Covid-19. Utan en siffra är du bara en panikmakare och sensationalist. Så vilken är din siffra?

Siffran kan konstrueras på olika sätt, förstås — det är möjligt att också ta en relativ siffra. Om Sverige ser fler döda per capita än ett jämförelseland så har Sverige misslyckats, fast där måste vi vara försiktiga. Om svaret är att Sverige måste ha den lägsta siffran döda per capita av alla länder i världen vid ett visst datum landar vi direkt i det orealistiska.

Och siffran kan avgöras på marginalen, som Cowen – ekonomen – säger. Hur många liv per procent BNP är det värt? Här håller jag inte med honom, och läser honom nog ärligt talat litet överdrivet – jag tror inte det är det han säger. Jag tror att han säger att det finns en marginal, och om vi inte diskuterar den diskuterar vi inget alls.

Så, då blir jag ju Tyler Cowen svaret skyldig – vad är min siffra – hur kommer jag att utvärdera pandemin, och när? Här är mitt första svar – och jag måste fundera igenom det noga: den 31.12 2021 kommer jag att se på överdödligheten i Sverige i Covid-19 och om den överskrider 30 000 eller Sverige har 15% fler döda per capita än de andra skandinaviska länderna så kommer mitt omdöme vara att Sverige misslyckades.

Om Sverige har 5% färre döda per capita än de andra skandinaviska länderna kommer jag att anta att Sveriges strategi var genialisk – eftersom vi bibehöll ett öppet samhälle.

De kommande dagarna ska jag försöka uppdatera denna min åsikt så att jag på förhand specificerar vad ett lyckat svar är, och inte blir efterklok.

Att bekämpa osäkerhet med osäkerhet

Hur hanterar man radikal osäkerhet av det slag som vi nu står inför i pandemin? Kan man föreslå några regler överhuvudtaget? Går det att jämföra olika osäkerheter på något sätt?

En enkel tumregel skulle kunna vara att ingen åtgärd man vidtar för att möta osäkerheten får skapa mer eller värre osäkerhet än den man försöker åtgärda.

Det för emellertid omedelbart till problemet om hur man jämför osäkerheter. Det är inte helt lätt, men ett sätt skulle kunna vara följande: undersök om en viss osäkerhet har ett scenario som är relativt säkert som värsta fall. Om det har det, om vi kan kvantifiera ett värsta fall så kallar vi den osäkerheten enkel — och om vi inte kan det så kallar vi den osäkerheten komplex.

Komplex osäkerhet kan innebär existentiell risk och vara en absorptionsbarriär – en händelse som avslutar spelet helt. Enkel osäkerhet är inte existentiell, och innehåller inga absorptionsbarriärer.
Vår enkla regel blir då att inga åtgärder vi vidtar får förvandla en enkel osäkerhet till en komplex osäkerhet.

Om vi då ser till pandemin igen, och den nedstängning som sker nu av samhället som ett svar på pandemin, så kan vi fråga om nedstängningen är försvarbar ur detta perspektiv.

(För att vara tydlig: i den här övningen accepterar vi inte att det finns kvantifierbara risker på endera sidan. Det kan man mycket väl argumentera för att det finns, och det är en annan diskussion — det här är en undersökning om hur man väljer mellan olika osäkerheter. Det finns goda argument för att det politiska imperativet är att alltid försöka reducera osäkerhet till risk, för att allt annat signalerar en sorts abdikation — med makten kommer oförmågan att handla som om världen var osäker. Det vi köper i den demokratiska processen är kanske främst någon som menar sig kunna reducera osäkerheter till risk?)

Vi jämför den medicinska osäkerheten i pandemin med den systematiska osäkerheten i nedstängningen. Är det försvarligt att växla in medicinsk osäkerhet i systematisk osäkerhet?

Jag kallar det inte ekonomisk, eftersom jag tror att det är ett alldeles för snävt perspektiv, och gör det alldeles för enkelt att avfärda frågan som “pengarna eller livet”. Pengarna, här, är ett index för hur våra samhällen fungerar och utvecklas över tid – ett index på våra sociala systems funktion och långsiktiga robusthet.

Väl kända konsekvenser av systematisk osäkerhet är krig, svält och upplösningen av fri- och rättigheter som påverkar samhällen över decennier eller till och med sekel. Systematiska osäkerheter kan vara existentiella i en värld med kärnvapen – och utgör ett möjligt spelslut.

Medicinsk osäkerhet i sig saknar sådana konsekvenser. Det finns dock en punkt där omfattningen av den medicinska osäkerheten förvandlar den till systematisk osäkerhet. Den enkla osäkerheten blir komplex; men den punkten är utesluten även i de värsta fall som vi nu studerar vad gäller epidemin.

En beslutsfattare som betraktar det dilemma som vi nu lever igenom kommer alltså att bete sig mycket annorlunda beroende på om hon anser att det finns möjligheter att kvantifiera risk eller om detta dilemma måste behandlas som ett beslut om icke-reducerbar osäkerhet.

För närvarande byter vi in medicinsk osäkerhet (eller risk) mot systematisk osäkerhet (eller risk) oavsett hur vi ser det.

Politik, och politiska beslut, handlar till stor del om att flytta runt osäkerhet eller risker i tid och rum. Det är lätt att glömma det i mindre komplexa tider. Det betyder också att politiken inte kan lämnas över till experter på något enkelt sätt.

Agamben, Klein – signaler om hur pandemin ideologiseras

Ideologiseringen av pandemin är oundviklig, och redan nu är det intressant att studera hur den sker. Filosofen Giorgio Agamben, som länge hävdat att undantagstillståndet är ett sätt att fördela makt, har hamnat i rejält blåsväder för att hävda att hela Coronakrisen är ett tecken på att samhällen i dag är oförmögna att existera utanför undantagstillståndet.

I den första texten – som skrevs 26 februari – är Agamben frätande:

First and foremost, what is once again manifest here is the growing tendency to use the state of exception as a normal governing paradigm. The executive decree (decreto legge), approved by the government “for reasons of hygiene and public safety,” produces a real militarization “of those municipalities and areas in which there is at least one person who tests positive and for whom the source of the infection is unknown, or in which there is a least one case that is not connected to a person who recently traveled from an area affected by the contagion.” Such a vague and indeterminate formula will allow [the government] to rapidly extend the state of exception to all regions, as it is practically impossible that other cases will not appear elsewhere.

Se http://positionswebsite.org/giorgio-agamben-the-state-of-exception-provoked-by-an-unmotivated-emergency/

Epidemin tar vid där terrorismen slutar som alibi för makten att lösa upp individualla fri- och rättigheter, menar han:

It is blatantly evident that these restrictions are disproportionate to the threat from what is, according to the NRC, a normal flu, not much different from those that affect us every year.We might say that once terrorism was exhausted as a justification for exceptional measures, the invention of an epidemic could offer the ideal pretext for broadening such measures beyond any limitation.

Ibid

Agambens analys har inte stått oemotsagd, och i en artikel i Chronicle of Higher Education angriper Anastasia Berg Agamben utan silkeshandskar:

“What is a society,” Agamben asks, “that has no value other than survival?” Under certain circumstances, this is a good question; under these circumstances, it is a blind one. Is this the society Agamben believes he is living in? When this philosopher looks around him, does he truly see nothing but the fight for “bare life”? If so, Agamben’s “clarification” may be revealing in a way he hadn’t intended. We might think of it as a very lucid example of “bare theory”: the dressing up of outdated jargon as a form of courageous resistance to unreflecting moral dogma. Sometimes it is advisable to hold off on deploying the heavy theoretical machinery until one has looked around. If we are after wisdom about how to live today, we should look elsewhere.

Se https://www.chronicle.com/article/Giorgio-Agamben-s/248306?key=z5yodZPXH1-Hi8hgwdp9akWH-jXrno6FVQZE24qkIFpuxgIOSVaMjuRtSAg7_lBhSjNkRkZwNTBOR1RVbUlDYWFwc0VzOU93TXZka2U1QVJRUkFwZGJhdElSbw&cid=wsinglestory_41_1&fbclid=IwAR3q-DbSBcm_KYQLOVboSzO9y7n6yVbkHiwztx2qtyS70bX7oLn_nkTHQCc

Agamben skrev ett förtydligande i vilket han dock inte backade från sin position nämnvärt:

What is worrisome is not so much or not only the present, but what comes after. Just as wars have left as a legacy to peace a series of inauspicious technology, from barbed wire to nuclear power plants, so it is also very likely that one will seek to continue even after the health emergency experiments that governments did not manage to bring to reality before: closing universities and schools and doing lessons only online, putting a stop once and for all to meeting together and speaking for political or cultural reasons and exchanging only digital messages with each other, wherever possible substituting machines for every contact — every contagion — between human beings.

Se https://itself.blog/2020/03/17/giorgio-agamben-clarifications/

Agamben står dock inte ensam till vänster. Naomi Klein menar att Trumps pandemisvar är ett exempel på chockdoktrinen:

Look, we know this script. In 2008, the last time we had a global financial meltdown, the same kinds of bad ideas for no-strings-attached corporate bailouts carried the day, and regular people around the world paid the price. And even that was entirely predictable. Thirteen years ago, I wrote a book called The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism, described a brutal and recurring tactic by right-wing governments. After a shocking event — a war, coup, terrorist attack, market crash or natural disaster — they exploit the public’s disorientation, suspend democracy, push through radical free market policies that enrich the 1% at the expense of the poor and middle class.
But here is what my research has taught me. Shocks and crises don’t always go the shock doctrine path. In fact, it’s possible for crisis to catalyze a kind of evolutionary leap. Think of the 1930s, when the Great Depression led to the New Deal.

Se https://www.democracynow.org/2020/3/19/naomi_klein_coronavirus_capitalism

Agamben och Klein ger intressanta signaler för den som intresserar sig för de politiska och ideologiska förskjutningar som Coronakrisen kommer att leda till.

I husarrestens tid – från epidemiologi till epistemologi

Medborgarna i Storbritannien och Frankrike sitter nu i husarrest. De sitter inte i karantän — karantän är en begränsad rörelsefrihet för den som misstänks vara sjuk — utan i snabbt beslutad, statligt påbjuden husarrest.

Karantän – 40 dagars väntan om man kom från ett smittodrabbat områden – var en logisk åtgärd, men historiskt har den inte varit särskilt framgångsrik när det gäller att begränsa smitta. Det kvittar nu lika, eftersom det vi ser nu inte handlar om det — utan om att stilla den allmänna smittspridningen i samhället genom att lösa upp grundläggande fri- och rättigheter.

Det kan fungera. Det kan misslyckas. Det saknas avgörande evidens, och det kan inga datamodeller i världen förändra. Vacker datorgrafik är fortfarande bara grafik, inte evidens. Åtgärden baseras inte på en analys av risk, utan utgör en reaktion på osäkerhet – att låtsas att vi hanterar risk när vi hanterar osäkerhet är inte bara ineffektivt, utan också farligt.

Vad vi ser nu är en reaktion som baseras på omöjligheten att veta hur det ska gå, hur viruset beter sig och hur spritt det är och vilka konsekvenser pandemin kommer att få. Det intressanta är att det handlar inte om epidemiologiska strategier, utan epistemologiska strategier; kunskapssökande strategier.

Smittskyddsinstitut och andra experter är ganska öppna med att de reagerar på osäkerhet, och hoppas att hitta en modell som fungerar — det är också rationellt att reagera på osäkerhet med experiment för att se om det finns delar av osäkerheten som kan förvandlas till risk. De har ganska unisont också förklarat att vi inte vet hur det hela spelar ut över längre tid, och att en åtgärd nu mycket väl kan resultera i att vi bara fördelat om osäkerheten i tiden (i sig kan detta förstås vara värdefullt då man får tid att bygga kapacitet i hälsa och sjukvård).

Det betyder dock inte att man får experimentera hur man vill inför osäkerhet — ett samhälle borde lägga fast regler för hur experiment av detta slag går till. En modell skulle kunna vara att ha en proportionalitetsprincip: är den åtgärd som vi föreslår ett experiment där värdet av informationen som vi skulle kunna få motsvarar den kostnad som experimentet betingar?

Notera att en sådan princip inte låtsas att experimentet – åtgärden – inte kamoufleras som ett bevisat effektivt svar på osäkerheten, utan just som ett experiment för att lära oss mer. Det är viktigt, eftersom det gör det möjligt att undersöka kostnaden för åtgärden med en riktig värdering av dess nytta — den extra kunskap som vi får — och inte i utgångspunkt i en fiktivt säker verkan.

Det är en väldig skillnad mellan att svara “jag vet inte, men ska se vad vi kan ta reda på” och “den här åtgärden har 55% sannolikhet att reducera antalet sjuka med 33%”. “Jag vet inte” är nog det rätta svaret oftare än vi skulle vilja medge.

Då kan man närma sig olika åtgärder med en empirisk, men ödmjuk hållning: vi står inför osäkerhet, vi måste experimentera och se vad vi kan lära oss och samtidigt göra det med proportionalitet i åtanke.

En annan möjlig princip är extremprincipen. Enligt den bör de experiment ett samhälle vidtar vi osäkerhet vara så extrema som möjligt för att försöka undvika eller reducera osäkerheten så snabbt som möjligt, eftersom den skapar en situation där ytterligare osäkerhet förräntas mycket, mycket snabbt.

Betänk vad en andra svart svan skulle innebära nu: en jordbävning i ett storstadsområde (som i Kroatien), ett större krigsutbrott eller en andra pandemi (att vi har en pandemi på basis av ett Coronavirus minskar inte automatiskt risken att vi får en pandemi baserad på exempelvis ett influensavirus eller Ebola, och i USA just nu har man en ganska elak influensasäsong). Effekten av en andra svart svan är inte additiv, utan multiplikativ -.- den fördubblas av den första svarta svanen.

Extremprincipen utgår därför från att en massiv “överreaktion” omedelbart är det enda sättet att se till att vi inte befinner oss in situation där extra risk är multiplikativ, utan endast additiv och att alla experiment bör utformas för att ha så stor effekt som möjligt, så snabbt som möjligt. Den torde också vara exklusiv — den går inte att kombinera med en proportionalitetsprincip, eftersom den syftar till att blixtsnabbt reducera så mycket osäkerhet som möjligt till risk.

Det är också värt att extremprincipen kallas så för att den tillåter två olika strategier: den ena är att inte göra något alls och den andra att leta efter de mest extrema åtgärderna. Båda dessa strategier är försvarbara under extremprincipen. Om vi tror att en osäkerhet är tidsbegränsad kan det snabbaste sättet att eliminera den vara att göra — ingenting. Boris Johnsons tidiga analys – skogsbrandstanken – var ett tydligt exempel på hur extremprincipen kan tas till intäkt för att inte förlänga osäkerheten med interventioner.

Hur skulle dessa olika principer se ut i praktiken? Få länder spelar med rena strategier, men intressant nog tycks Sverige spela med en rätt så renodlad proportionalitetsprincip: vår åtgärder passar det mönstret väl och skulle kunna berättigas med en proportionalitetsprincip.

Husarresten i Frankrike och Storbritannien ser kanske ut som om de var baserade på extremprincipen, men det är de inte — dessa åtgärder kommer alldeles för sent. Nya Zeeland tillämpar en variant av extremprincipen med husarrest mycket, mycket tidigt i pandemin — Frankrike och Storbritannien försöker dock växla från den ena principen till den andra, och det går – enligt den inneboende logiken i extremprincipen – inte.

I stället arbetar de utifrån en sorts eskaleringsprincip där åtgärderna hela tiden skärps om de inte upplever att de har tillräckligt med kunskap. En sådan epistemologisk strategi påminner om den panikslagnes: frågorna blir gällare och gällare, slutsatserna mer och mer långtgående och den egna handlingsplanen mer och mer drastisk inför osäkerheten.

Extremprincipen, proportionalitetsprincipen och eskaleringsprincipen är alla exempel på epistemologiska strategier som ger olika politiska utfall och konsekvenser.

Det kanske viktigaste politiska påpekandet är att de två första ger en naturlig utväg ur åtgärderna — åtgärder vidtagna under extremprincipen är så kraftfulla att de är naturligt begränsade i tiden. Proportionalitetsprincipen ebbar ut efter det att den nått tillräcklig risk.

Eskaleringsprincipen är dock svårare att backa ut ur — och det demokratiska inflytandet över vägen tillbaka är oklart. Hur kan Storbrittaniens och Frankrikes medborgare häva sin husarrest? Är det endast i nästa val de kan göra det?

En stor del av oenigheten kring frågan om pandemin kan spåras till en oenighet om vårt problem är epistemologiskt eller epidemiologiskt. Det i sin tur beror av om vi anser att krisen handlar om osäkerhet eller risk. Om vi anser att den handlar om osäkerhet blir uppgiften att söka en princip som vi tror ger en bra kunskapsstrategi, och som samtidigt inte underminerar demokratins grundvalar och erbjuder en rättssäker väg ur krisen.

Den epistemologiska strategin föregår den epidemiologiska.

En osynlig fiende och en osynlig union

“Var tog Europa vägen?” undrade en kollega nyligen, och det är inte utan att det är en intressant fråga. Gränser stängdes, pandemin – ett globalt fenomen – möttes med uteslutande nationella svar och den vacklande ekonomin med nationella insatser. Europeiska Unionens svar på den osynliga fienden bestod i att Unionen själv blev svår att skönja. Återhämtningen kommer sannolikt också att vara tysk, fransk, svensk och nationell överlag — inte europeisk. En viss samordning, javisst, men går EU stärkt ur detta?

Det är egentligen inte så märkligt, och vad EU har genomgått är något relativt unikt men fundamentalt omvälvande: två på varandra följande svarta svanar. Sannolikheten för det Storbritanniens utträde bedömdes alltid som låg, tills den var, tja, 100% och med detta utträde vacklande EU första gången. Sedan kom pandemin, just som man höll på att förhandla färdigt den först svarta svanen, och reducerade Bryssel till en eftertanke i en värld av stängd gränser, nationellt smittskydd och ekonomiska nödpaket deklarerade i medlemsstaternas huvudstäder.

Ingen institution kommer genom två svarta svanar oförändrad.

Vad kommer då att ske med Europeiska Unionen? Det är inte lätt att se eller säga, men om den tidigare följde en svagt lutande kurva med minskande inflytande så är det svårt att inte tycka att brottet i kurvan nu måste bedömas som grovt – EUs roll i krisen påminner kanske mest om statistens.

Det betyder inte att EU nu försvagas och försvinner — men betyder att EU, som redan efter Brexit hade en identitetskris nu måste hitta ett nytt jämviktsläge. Det kan leda till en närmare integration och ett nytt fördrag – samma kollega påminde mig om att alla internationella institutioner föds vid kriser – eller så kan det leda till eurons upplösning och fall, i kölvattnet av breda statssubsidier och nationaliseringsinsatser i industrin.

Europas, och den Europeiska Unionens, roll är ett av de kanske viktigaste projekten för den som sysslar med framtidsstudier nu; och det sker mot en bakgrund av ett USA som beskrivits som unikt isolationistiskt och ett Kina som flyger in hjälputrustning till Italien.

Fältet för hypoteser om den framtiden är vidöppet.

Pandemi och ideologi

Pandemier ger inte bara upphov till konspirationsteorier, utan också till ideologiska utläggningar av hur pandemin bör läsas. Om konspirationsteorierna kommer att flytta tillbaka in i den memetiska internetforumreservoaren efter pandemin, så kommer de ideologiska förskjutningarna att spela större roll och påverka det politiska samtalet under längre tid.

För framtidsstudier blir det därmed viktigt att försöka teckna konturerna till olika möjliga ideologiska skiften över hela spektrat av politiska analyser.

Några exempel.

Olika gröna ideologier kan komma att ta intryck av den romantisering av det nedstängda samhället som översätter karantän och massdöd till rena kanaler i Venedig och minskade utsläpp i Kina. Rapporter om att fler liv räddas när luftföroreningarna minskar, än som gått förlorade i pandemin, förvandlar viruset till en kraftfull folkhälsofrämjande insats.

Olika center / vänster ideologier kan komma att ta pandemins undantagstillstånd till intäkt för att den starka staten måste göra sitt återtåg i en värld som fundamentalt är osäker och komplex — och att det kommer att finnas en medborgerlig efterfrågan på just denna starka stat. Ekonomins kollaps i katastroftillstånd lyfts fram som skäl till att marknaden inte kan utgöra en del av fundamentet i en demokrati, stora uppsägningar och företags desperata åtgärder – ibland säkert överreaktioner – kommer att användas för att leda i bevis att näringslivet i grunden är egoistiskt, och måste regleras hårdare. Om de data vi ser nu stämmer kommer pandemins socio-ekonomiska avtryck – att svagare grupper drabbas hårdare, ofta för att de inte kunnat isolera sig på samma sätt som de mer välbeställda – att motivera massiva fördelningspolitiska insatser. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att stänga gapet mellan de tillfälligt anställda och de som har fast anställning (som man kommer att mena vuxit till en punkt där de tidigare blivit rättslösa) kommer att lanseras.

Globaliseringen kommer att ifrågasättas och målas ut som en sårbarhet, där lokal produktion hyllas som både mer demokratisk och säkrare.

Konservativa ideologier kan komma att betona det nationella oberoendet, nödvändiga förberedelser och en beredskapsmentalitet. Globalisering, liberalisering och ”just in time” kommer att skyllas för att ha skapat ett skört samhälle som inte klarar av chocker. Urbaniseringen kan komma att ifrågasättas av en allt starkare grön konservatism som kommer att kunna visa att många småstäder klarade sig bättre än storstadsregioner. ”Om kriget kommer”- mentaliteten kommer också att leda till försvarspolitiska prioriteringar, en upprustning av försvaret och en utvidgning av försvarets roll. Det finns förutsättningar för en ny religiositet i det som sker nu – men det är inte så enkelt som att säga att vi söker oss till religionen i kriser, det handlar om hur vi förhandlar osäkerheten med vår egen existentiella rädsla.

Liberala analyser kan komma att tvingas in i defensiva positioner – som i tanken att ”det finns ett pris för öppna samhällen” och ”epidemiologiska beslut måste kontextualiseras ekonomiskt”. En del av energin kommer att fokuseras på att lyfta fram olika diktaturers hantering av pandemin som omänsklig och repressiv, spänningen mellan västerlandet och Kina blir en fokalpunkt. Ett möjligt amerikanskt misslyckande kan följas av en amerikansk isolationism flera storleksordningar starkare än något vi sett tidigare, och liberalismen kan se sin transatlantiska bas erodera kraftfullt på mycket kort tid. Ett ljus i mörkret är att framsteget plötsligt blir värdefullt igen: vetenskap, teknik och innovationer kommer att hamna i självklart fokus i diskussionen om hur vi rustar oss för nästa kris, men också hur vi hanterar en i grunden osäker värld. För liberalismen blir det kanske allra svårast att integrera den radikala osäkerheten som politiskt begrepp i den egna ideologin, eftersom så mycket av den liberala analysen orienterat sig kring riskbegreppet (och vikten av risktagande, rationalism, kostnads/intäktsanalyser och den matematiserade ekonomin).

Mer extrema ideologier är svårare att analysera. Samtidigt som nationalism och xenofobi onekligen gynnas av pandemier så finns ingen naturlig ideologisk slutsats som skiljer sig från den som man hitintills redan dragit: att omvärlden är farlig och främlingar bör ses med misstänksamhet. Det som kan ske är att vi ser en omvandling av populismen till en ren fascism där auktoriteten ersätter facila politiska positioneringar. Efterfrågan på en stark man eller kvinna kommer givetvis att öka, och vissa länder kommer nog att ta steget in i rent auktoritära lägen. Liberalismen och globaliseringen får ta ansvar för pandemin, och i värsta fall riktas elden mot demokratin som styresskick, med grumliga argument om att vi lever i undantagstider.

Dessa skiften kommer att variera i grad och omfattning, delvis beroende på hur långdragen pandemin blir och delvis beroende på pandemins historieskrivning. Ju mer pandemin skrivs in i vår historia som ett trauma som vi fallit offer för, desto mindre kan den samtidigt vara en kris som vi gått stärkta ur.

Det är svårt att se några scenarier där pandemin inte har några ideologiska efterverkningar.

Når man slutet på en pandemi?

Debatten mellan Hessius och epidemiologerna, samt de återkommande presskonferenserna med Boris Johnson, har gjort klart att det finns en växande efterfrågan på pandemins slut. Här finns en intressant epistemologisk spänning: når vi slutet på pandemin eller måste detta slut konstrueras politiskt? Jag är nog rätt säker på att det måste konstrueras.

Det kommer att bli ett av de svåraste globala, politiska projekten i närtid — men också ett av de mest oundvikliga. Nietzsche, tror jag, konstaterade någonstans att man inte skall underskatta tristessens politiska sprängkraft — och om han inte sade det borde han ha sagt det.

Det finns en mängd av komponenter i detta slut, och valet av ingredienser i slutet kommer att vara av betydande vikt för hur den post-pandemiska politiken utvecklar sig.