Martin Rees, astronom och tänkare extraordinaire, noterade nyligen i en podcast att vi inte längre bygger katedraler. Varför gör vi inte det? Det finns en mängd möjliga, men ganska lata, förklaringar. Vi skulle kunna säga att vi tittar på TV istället och underhåller oss till döds, eller att vi helt enkelt inte längre förmår att se bortom den egna individen i ett samhälle som sekulariserats till existentiell ångest – men Rees hade inte så mycket till övers för de förklaringarna. Anledningen, menade han, var att vi lever i en tid där våra verktyg utvecklas mycket snabbt.
Det kräver ett par sekunder att inse vad han menar. Den som försätter sig att bygga en katedral tar på sig ett projekt som han eller hon vet kommer att ta generationer att slutföra – med de verktyg man hade till sitt förfogande. Om vi antar att byggtekniken fördubblades i kapacitet varje år, ja, då skulle den katedral som det tog mig 100 år att bygga med förra årets teknik, nu bara ta 50 år att bygga. Om jag väntar ett år sparar jag alltså 49 år på byggandet. Om byggkapaciteten fortsätter att förbättras på samma sätt kan jag vänta ett år till och plötsligt tar det 25 år att bygga katedralen.
Nu har jag sparat 73 år.
Om jag väntar tillräckligt länge på bättre verktyg kommer det att ta mycket kort tid att bygga katedralen. Även om vi tänker oss en S-kurva så verkar det – i en tid av snabb kapacitetstillväxt – att vara rationellt att vänta på bättre verktyg. Vi måste bara vara säkra på att verktygen förbättras snabbare än den tid det tar för mig att vänta.
En kultur som vänjer sig vid verktygens ständiga förbättring bygger inte katedraler, utan väntar på verktygen för att bygga skyskrapor.
*
Att vänta – eller skaffa sig extra tid – är alltså en god strategi om man vet att ens verktyg förbättras i stigande hastighet. Om man inte kan förlita sig på kraftigt förbättrade verktyg så får man bygga katedraler: långsamt konstruera byggnadsverk som står sig över århundraden.
Hur är det då med en pandemi?
Det finns de som menar att vi borde vänta, att vi kommer att kunna bygga skyskrapor med den nya teknik som väntar runt hörnet – och att vi snart till och med kommer att se ett vaccin. Om alla bara håller sig hemma kan vi slå ned pandemin, och sedan – med hjälp av kontaktspårning och testning – kan vi besegra viruset en gång för alla.
Den strategin sätter sin tillit till att verktygen blir bättre, kommer på plats och kan rullas ut för att hantera pandemin.
Sedan finns de som menar att vi inte kan räkna med bättre verktyg. Att det vi måste göra för mycket svårare – vi måste bygga ett svar på pandemin med kulturella förändringar och långsiktiga beteendeförskjutningar. Har vi tur kanske en dröjande immunitet hjälper det bygget, men det vet vi inte heller.
Den första gruppen menar att vi bara behöver vänta så kan vi bygga en skyskrapa. Den andra menar att vi måste bygga en katedral. De första menar att vi spelar ett fördröjningsspel tills dess att verktygen blir så bra att vi kan hantera virusets framfart. De andra menar att vi måste spela ett längre och mer komplicerat spel med viruset, med de verktyg vi har.
De som vill bygga en skyskrapa fnyser åt immuniteten, och menar att den påminner om att bygga en skyskrapa för hand – den kommer inte att hålla, den kan inte byggas i tid! De som bygger katedraler hoppas på immuniteten, men beror inte av den. De måste arbeta med de verktyg som vi har. Utbyggd IVA-kapacitet. Bättre sjukvårdsförmåga. Beteendeförändringar som kan hålla över tid, sociala mönster som vi kan hålla ut i, avvägningar mellan olika värden – ekonomi, psykisk hälsa, arbetslöshet, framtidstro, medmänsklighet och hälsa. Katedralen byggs långsamt, skyskrapan snabbt – om den väl byggs.
Katedralen bygger på gamla principer om bärighet. Skyskrapan bygger på moderna matematiska simulationer av hållfasthet.
*
Katedraler och skyskrapor är mentala modeller. De låter oss tänka kring två olika fall: ett i vilket verktygen vi har är de vi kommer att tvingas använda för att lösa vårt problem, och ett i vilket vi tror att verktygen kommer att förbättras över tid så snabbt att det är rationellt att försöka vänta. Bland alla de andra avvägningar vi måste göra i denna kris ligger också en avvägning om just detta: hur mycket bättre våra verktyg för att bekämpa viruset kommer att bli om vi väntar.
Om vi verkligen vill använda den här modellen för att förstå pandemin måste vi dock också lägga till en aspekt. Att vänta – när denna väntan tar nedlåsningens form – kostar. Vi dröjer inte bara, vi försöker aktivt stoppa tiden.
Den som byggde katedraler gjorde det till Guds större ära. Att sitta och vänta på bättre verktyg var knappast förenligt med de teologiska föreställningar som rådde vid den här tiden. De samhällen som inte visade sin gudsfruktan kunde ju hemsökas av allsköns hemskheter – som pest eller krig. Katedralerna byggdes som en sorts skydd mot osäkerheten, som en sorts bevis på kyrkans makt i en osäker värld. Det är intressant att fråga sig om katedralerna hade en positiv inverkan på människans utveckling. Jag tenderar att tro att de visade på vår kollaborativa förmåga och att de skapade institutioner som stabiliserade en del av vad som annars var ett ganska flytande samhälle. Det betyder inte att kristendomen och kyrkorna var oreserverat positiva för samhällets påverkan – det vet vi att de inte var. Men jag kan tro att katedralerna gjorde oss mer robusta; att vi byggde dem med en sorts mening. Om vi inte byggt dem skulle vi vara fattigare som civilisation.
Jag kan absolut ha fel. Att vänta på bättre verktyg i pandemin har dock en tydlig kostnad. De verktyg vi väntar på – vaccin, kontaktspårning och testning – är nämligen beroende av en grundläggande samhällelig stabilitet. De är beroende av att alla de som skall omfattas av de nya åtgärderna har ekonomiska och sociala förutsättningar att ingå i dessa nya program. I ett samhälle som låsts ned, där institutionerna rasat samman och där de utsatta grupperna exploderar i storlek blir verktygen inte bättre – de försämras i effektivitet och uthållighet.
En nedlåsning av samhället för att vänta på bättre verktyg riskerar alltså att allvarligt försämra förutsättningarna för att de verktygen sedan skall kunna användas effektivt. Även den som tror på framsteget kan alltså vara tveksam till att vänta på bättre verktyg, om det blir allt svårare att använda dem när väntan kostar.
Ett samhälle med växande klyftor och raserad ekonomi är inte ett samhälle som enkelt inordnar sig i kontaktspårning, testning och vaccinering. Samtidigt måste åtgärderna införas om det skall fungera. Då sker det med stor sannolikhet på bekostnad av fri- och rättigheter för att se till att alla inordnas i ledet. Då riskeras hela bygget.
Det är som att vänta på att få bygga skyskrapor och upptäcka att all cement ersatts av gips när man väntat. Hur ska det hela hålla nu?
*
Ur ett perspektiv är strategi hantverket att fördela sina risker och möjligheter över rum och tid på ett sådant sätt att man kan vinna bestående fördelar. Det är ingen lätt uppgift.
Valet mellan skyskrapor och katedraler sker inte i isolering. Några länder har valt att satsa på skyskrapor när andra mödosamt bygger katedraler. Det kan visa sig vara en klok strategi, men det kan också visa sig att skyskraporna inte håller om verktygen väl kommer på plats.
Martin Rees observation om katedralerna kan generaliseras. I ett samhälle som kunnat förlita sig på framsteget på det sätt som vi har ter sig katedralstrategier som anakronistiska idiotier. Vem skulle väl inlåta sig på ett projekt som löper över generationer? Dessutom kan man irritera sig på de religiösa övertonerna – katedralerna kom också att förkroppsliga en sorts underordning och social stratifiering – det finns väl inget berömvärt i det? Samtidigt kanske framsteget börjar ändra form – kanske att det i en tid som präglas av komplexitet inte blir mindre, utan längre – och mer och mer påminner om katedralen.
Elon Musks planer på att kolonisera Mars (“die on Mars, but not in impact”) ter sig för mig som katedralplaner. Rymdfarten kanske kräver sådana planer. Kanske gör också läkarvetenskapen det i en tid där antibiotika försvagas och zoonotiska reservoarer spiller över allt oftare? Hur ser en katedralstrategi för den moderna sjukvården ut?
Hej, den där katedralfrågan fick mig verkligen att tänka. Jag tror dock att tesen om verktyg är fel. Det är lite samma som de som hävdar att deflation skulle hindra all konsumtion. När priset på allt ständigt går ner, varför köpa något idag? Därför vi har negativa räntor vilket är en styggelse enligt mig. Datorkraft är under ständig deflation och människor köper datorer i alla fall. Frågan är varför drivkraften till överdådiga projekt försvunnit, för det har den, och jag hävdar inte kunskapsdeflation. Jag har tänkt på detta tidigare och trodde då det var att samhället var mycket mer toppstyrt och att det bara var despoter som kunde genomföra “vansinnesprojekt”. Jag har tänkt att man skulle lägga en promille av världens inkomster i en stor överdådfond för att skapa nya Taj Majal, pyramider och kinesiska murar. (Sker lite sådant här i Dubai, bygga öar som ser ut som världskartan osv). Men nu när jag tänker igen tror jag inte despottanken förklarar allt. I Katedralen vid Havet byggde fattiga stenbärare en katedral. En hypotes jag formulerar just nu som svar på din artikel är att människors liv givet tid har blivit mindre misserabla och mer hoppfulla. Det var så slitit att leva på medeltiden med så små möjligheter att kunna påverka sin egen livsbana att behovet av “bländverk” var högre. För lite det jag tycker katedraler är, bländverk som ska dra fokus från vardagens slit och eventuella smuts. Idag kan vi microhjälpa varande mycket mer effektivt (genom stat, informationstekonologi och kapitalism) att människor har större möjligheter att påverka sina livsöden. Då minskar behovet av bländverk som katedraler eller för all del kolonisering av Mars? Vi påverkar hellre våra liv här och nu än dra stenar till en katedral som kommer blänka om fyra generationer? Tack för fantastisk blogg. Har precis börjat läsa.
Det är en intressant alternativ möjlighet — att våra liv nu blivit så mycket mer värdefulla att vi inte vill investera dem i något som vi antingen upplever har ett mindre värde än de nu har (när vi inte lever i misär) eller vi inte kan uppleva och därför inte heller ger värde till våra liv på samma sätt. Historikern och strategiforskaren Edward Luttwak har föreslagit att vi lever i en post-heroisk tid, vilket ungefär betyder att det inte finns något som det är värt att offra ett liv för längre, och därmed mekaniseras och automatiseras kriget. Man skulle kunna utsträcka den tanken till katedralerna och säga att det för den moderna människan inte finns något projekt sådant att det är värt att ”offra” sig i det om det inte också ger nytta till mig här och nu. Avkastningen på vår livsval måste ske inom vårt eget livs horisont, och därför förmår vi inte längre multigenerationella projekt. Jag tror dock inte att den hypotesen motsäger, så mycket som kompletterar, den om de bättre verktygen. Ett av skälen till att vi nu lever i en post-heroisk tid är att våra verktyg och vår teknik blivit så pass mycket bättre att vi inom en livstid kan åstadkomma enastående ting, och det i sin tur har ökat vårt upplevda egenvärde, individens upplevda egenvärde. En sak som din kommentar får mig att fundera på är vilka multigenerationella projekt som egentligen behövs i dag – och hur man skulle kunna konstruera institutioner för dem. Klockan som byggs under ledning av The Long Now Foundation är ett exempel, men ett *symboliskt* exempel på ett sådant projekt. Kanske är koloniseringen av rymden ett annat. Värdet av det för den enskilde i dag är lågt, så lågt att de flesta tycks anse att finansieringen av NASA är meningslös, men samtidigt skulle värdet av en intergalaktisk civilisation vara enormt över tid – kanske.
Jag gillar tanken på en överdådsfond, och kanske kunde man välja några riksdagsledamöter på livstid med ansvar för ”horisontfrågor” och det heroiska i vår civilisation. En annan möjlighet för att få långsiktighet i politiken är att lotta ut en tredjedel av riksdagsplatserna så att dessa personer inte kan bli omvalda, utan i stället fokuserar på projekt som de anser är centrala för en tidsperiod som är längre än nästa mandatperiod.
Tack för de snälla orden om bloggen.
Hej igen,
Nej, jag tror inte att det är att verktygen har blivit bättre som gör att vi dämpar höjden och ambitionen på våra skapelser. Det är inte så att det går att bygga en katedral inom en livstid för att arbeta vidare med den metaforen idag heller. Bara skyskrapor. Inte heller är det ett ökat mänskligt livsvärde som gör att människor inte dör i krig. Det handlar enligt mig mer om en riskjusterad avkastning. I Rios slum finns få möjligheter att påverka sitt liv. En möjlighet som finns är dock att försöka bli fotbollsproffs som Ronaldo. Avkastningen på att bli Ronaldo är mycket hög men sannolikheten väldigt låg. I brist på bättre alternativ gör många ändå ett försök, samma med att gå ut i krig som kanske Jihad krigare i ISIS. I Sverige har ju barn naturligtvis samma möjligheter, eller bättre, att bli fotbollsproffs eller gå med i Jihad. Men här finns också möjligheten att bli rörmokare eller it-konsult. Inte lika glammigt som fotbollsproffs eller att få 30 oskulder i himlen (eller väldigt mycket makt i den egna troende gruppen när alla andra dör och säg iaf fyra fruar?) men den riskjusterade avkastningingen är högre. Jag tänker även på psykisk ohälsa och fosterdiagnostik. I de perioder när jag har mått dåligt har jag behövt drömma om något riktigt bra, i mitt fall att prata med den person jag hittils träffat som är roligast att prata med, för att uppväga de mörka stunderna trots att det fanns stora problem med att just vi pratade. Samma gäller min pappa, när han har mått dåligt har han köpt idéer om helt osannolika affärsupplägg för han behövde tro på dem för att få sin ekvation att gå ihop. Osannolika men höga utfall blir viktigare om man mår dåligt eller ha dåliga valmöjligheter. Lite relaterat tänker jag på Greta Thunberg som haft det svårt i sin barndom. Det har drivit henne att skapa något mycket vackert, en katedral?, i sitt miljöarbete. De lättare men för henne omöjliga vägarna till välbefinnande som att börja rida fanns inte för henne. Varje förälder som står inför valet att föda ett barn med Greta Thunbergs kemiska deposition skulle nog avstå, den riskjusterade avkastningen för låg, men för gruppen mänskligheten är det naturligtvis underbart att en av tusen Greta flickor lyckas bygga en katedral som Fridays for future. För att sammanfatta, att vara en del av något större än en själv och skapa något exeptionellt över flera generationer, minskar om övriga alternativ med högre riskjusterat utfall ökar och är även korrelerat med hur hög nedsida (mörker) man har. Ju lägre mörker, desto svagare drivkraft att skapa en likastor positiv motkraft så att livets debit och kredit går ihop. Idag har vi både bättre riskjusterade möjligheter och en högre basnivå än på medeltiden -> färre katedraler.
Japp. Trevlig helg!