Jag var synthare. Det betydde att förstås jag hade en fet krush på Annie Lennox, men också att jag hade förmånen att lyssna på en hel del bra musik under 80-talet. Två grupper stod oerhört starka (efter Depeche Mode förstås) och det var Eurythmics och Yazoo. Både grupperna har sedan dess blivit ikoner för 80-talet med sina fantastiska låtar, de märkliga balansakterna mellan de två starka huvudpersonerna och den oundvikliga splittringen. Jag menar: det finns all anledning att lyssna om och om igen på de stora hittarna som Ode to Boy och Love is a Stranger (om vi nu lämnar antologisöndernötta Don’t Go och Sweet Dreams (Are Made of This) åt sidan):
(hittade inte den ursprungliga videon) och:
Men sedan finns ju alla de fantastiska låtarna på skivorna: Winter Kills, Goodbye 70s, Happy People för Yazoo och inte minst den vidunderliga The Walk från Eurytmics (här mästerligt remakad:)
Mmm. I just forget myself, indeed. Nu kommer frågan: varför finns det inga exempel på lika framgångsrika samarbeten mellan två starka individualister på 2000-talet? Nu har vi sjunkit tillbaka i någon sorts helvmesig popkultur med feat. det ena och det andra där artisterna är för nervösa och fega för att blanda sig med varandra – det är helt oacceptabelt! Jag kikade just på litet topplistor och de finns inga exempel på grupper som Yazoo och Eurythmics på 2000-talet alls. Med ett undantag, förstås, The Knife:
Men då vågar de ingående artisterna helt plötsligt inte synas utan kränger på sig kul lösnäsor! Meh!:
Här är mitt förslag till förklaring: ingen manlig artist vill bli Vince Clark eller Dave Stewart. Att drunkna bakom en überkarismatisk kvinna känns inte helt ok, och därför balanserar man upp gruppen med en snubbe till (tänk BWO) eller så kör man solo men promiskuöst (med feat det ena och det andra). Inte okej.
Jag vill ha ett Eurythmics eller Yazoo för tvåtusentalet nu.