Det straussiska problemet i pandemin

Ekot rapporterar i dag att folkhälsomyndigheten underdrev hur snabbt den andra vågen rullade in. Man kontrasterar uttalanden om en långsam ökning med faktiska siffror och menar att svenskarna inte alls var så bra på att följa rekommendationerna. Anders Tegnell intervjuades och menade att det inte är så lätt att välja vilka signaler man sänder, ett språkbruk som öppnar upp en intressant diskussion: skall myndigheten verkligen sända signaler?

Det kan verka som ett enkelt problem: myndigheten skall rapportera siffrorna utan att värdera dem – inte “skicka signaler” – men det förutsätter en hel teori om folkhälsa som förtjänar utvecklas närmare för att vi skall kunna förstå exakt vad problemet är.

Själva föreställningen om en folkhälsa är en teori om kollektivet, inte individen. Den ideologiska underbyggnad som gör det möjligt att både kräva “lockdowns” och “skicka signaler” bygger på att folket är föremål för de åtgärder som myndigheten vidtar, och att folket måste behandlas som en sammanhängande grupp, och inte som en uppsättning individer. Folkhälsans historik döljer en hel del ganska djupt paternalistiska idéer om människan och det är inte för inte som övervakning och folkhälsa hänger ihop, som Frank Snowden visar i sin historik över hur epidemier formar samhällen.

Folket, flocken, kollektivet – det är föremålet för myndighetsutövningen, men också för den vetenskapliga analysen. I den mentala modell som dominerar här handlar det inte om fria individer, utan om statistiska mönster.

Det är därför som folkhälsovetenskapen – och i viss mån modern epidemiologi – blir straussisk.

Tyler Cowen påpekade att Fauci ändrade sin uppskattning av flockimmuniteten, och justerade den från 60 till 85% över tid, med motiveringen att “the country is finally ready to hear what he really thinks”. Cowen har länge hävdat att detta tyder på en uppenbar “straussianism”.

Straussianismen är en politisk teori om kommunikation uppkallad efter Leo Strauss teori om att staten måste ha en esoterisk och exoterisk politik, en politik som man kommunicerar och en som man eftersträvar, och att detta alltid varit fallet i den politiska historien (Strauss finner gott stöd exempelvis i Platons ädla lögn). Strauss menade också att all filosofi har en esoterisk läsart, och att den som inte förmår läsa filosofins klassiker med denna läsart i grunden missförstår den: vad som sägs och vad som avses är inte samma sak.

Leo Strauss och det esoteriska i politiken

Tegnells svar i intervjun i morse bygger på exakt denna tanke – att man måste ha en esoterisk insikt och en exoterisk signal — att dessa inte bör förväxlas, för då kan folk tappa sugen eller sluta bry sig helt om restriktionerna.

Folkhälsovetenskapen vilar åtminstone delvis på två idéer som för den som är mer liberalt sinnad borde vara problematiska: att folket måste behandlas som ett mönster och att en klar och tydlig skillnad måste göras mellan insikt och signal.

Det är viktigt att snabbt påpeka att detta inte i sig har att göra med den svenska strategin, eller hur väl vi klarade pandemin. Det har att göra med de verktyg och mentala modeller som vi kan se en ganska bred acceptans för. De liberaler som envist ropat på hårdare restriktioner och velat stänga ned samhället utgår från precis samma kollektivistiska modell av ett folk som måste hanteras som mönster, och ville också skicka signaler om att det var allvar.

Individens värde, frihet och roll skyfflas helt bort från scenen av både de som förespråkat lockdown och de som menat att vi måste ha en öppen strategi för att folket inte orkar, och att folket kommer att lida värre av en lockdown.

Allt detta förkroppsligas förstås i pandemilagen, som har sina idéhistoriska rötter i samma modeller och tankar som folkhälsovetenskapen i stort.

*

Vad är då alternativet? Alternativet är att rapportera siffrorna, att visa på vilka åtgärder man tror kan verka men redovisa osäkerheten, att uppmana till individuellt ansvar. Alternativet är att inte falla in i en bred åtskillnad mellan det esoteriska och exoteriska, mellan insikt och signal, utan försöka förmedla en så bred och rättvisande bild som möjligt, och inte behandla folket som ett mönster.

Det är givetvis svårt, och det finns inga garantier för att det lyckas, men problemet med att acceptera den mer auktoritära modellen som folkhälsotänkandet vilar på är att den modellen sedan ekar i politiken. Den kollektivismen, den nedvärderingen av individen och föreställningen om ett folk som måste ledas leder vidare in i andra idélandskap.

Det kan verka överdrivet – men förespråkandet av lockdown och tanken om att vi måste skicka signaler till folket snarare än tala öppet med oss medborgare leder oss bort från den moderna demokratin, in i en idémiljö där demokratin ses som ett styrelseskick som bara fungerar vid gott väder och goda förhållanden.

*

Diskussionen om den svenska strategin kommer att fortsätta, men det är viktigt att den inte sker med ett förutsättningslöst accepterande av den ideologiska modell som folkhälsotanken vilar på, och det är viktigt att aktivt ta ställning till det straussiska elementet.

Jag har skrivit tidigare att det varit förvånande att se många annnars liberala skribenter rasa och kräva lockdown, och att det gjort mig bekymrad, men jag har misslyckats med att artikulera skälen till min oro särskilt bra. Nu tror jag att det kanske handlar om att dessa skribenter visat sig vara straussianer först, och liberala först i andra hand.

Här finns mer att diskutera.