Stefan pekade mig på den här artikeln av Lessig om transparens. Eftersom jag just själv skrivit en rapport om offentlighetsprincipen i informationssamhället är det självklart att jag kastade mig över den och läste.
Lessig hävdar i korthet att transparens skadar förtroendet för demokratin. Argumentationen är uppbyggd i tre led.
- Transparens skulle blottlägga en mängd olika korrelationer mellan hur folkvalda röstar och de bidrag de mottagit.
- Denna korrelation skulle misstas för kausalitet och leda till en insinuation om korruption (ja, jag gillade den meningen).
- Den insinuationen skulle skada demokratin eftersom ingen skulle bry sig om huruvida det låg sanning i den eller ej.
Det naturliga motargumentet, som Lessig också tar upp, är att folk inte är dumma. De kan förstå och hantera transparens och se korrelationer utan att se kausalitet. Men, och här kommer Lessigs intressanta motargument: det är just för att folk inte är dumma nog att lägga en massa av sin redan begränsade uppmärksamhet på att undersöka anklagelser om korruption som korrelationen skulle stelna till kausalitet i deras medvetanden – med den automatiska konsekvensen att respekten för demokratin urholkas.
Alltså, menar Lessig, skulle total transparens skada demokratin.
Resonemanget är starkt, och Lessig använder det för att driva en tes som han arbetat med tidigare om offentligt finansierade val i USA (han vill helt enkelt faktorera bort kampanjbidragen, och då spelar ju transparensen inte längre någon roll). I det fall som Lessig tillämpar resonemanget på kan han mycket väl ha en poäng. Men många kommer att läsa artikeln som ett angrepp på transparens i stort.
Felläsningen av Lessig är lätt: om korrelation förvandlas till kasualitet av stressade medborgare, ja, då kommer ju transparensen bara att föda konspirationsteorier och ryktesspridning. Vill vi verkligen ha en skvallertransparens? Är det vad offentligheten och insynen syftar till?
Jag tror att det är möjligt att utmana ett annat led i resonemanget, nämligen tanken att vi alla när vi inte orkar lägga uppmärksamhet på något automatiskt antar att korrelationer är kausaliteter. Lessig talar om en sorts “ignorance” – som kanske bäst översätts med “falsk kunskap” som uppstår när vi inte orkar ta reda på hur det förhåller sig. Det är i denna falska kunskap som vi landar när vi inte har tid att se efter, antar han.
Jag är inte säker på att det stämmer. Även om jag delar analysen att informationsöverlastningen skapar en uppmärksamhetsbrist, är jag inte övertygad om att denna leder till att vi landar i falsk kunskap. Långt mycket vanligare då att vi landar i skepsis. Det kan vara en unikt svensk iakttagelse – kanske har Lessig mer rätt i en amerikansk kontext (även om det blir väl stereotypt att hävda att amerikaner – i tvivelsmål – omfamnar föreställningen att de vet hur det är medan svenskar i stället avhåller sig från skarpa omdömen).
Korrelationen tas, tror jag, inte till intäkt så mycket för kausalitet som för en öppning för cynism – en sorts medvetet agnostiskt förhållningssätt till makten.
Men det kan i och för sig också skada demokratin. Samhällen där graden av skepsis mot makten växer är inte nödvändigtvis bättre däran än de samhällen där en (möjligen falsk) visshet om maktens korrumperande inverkan vinner fotfäste. Till en gräns är skepticismen förstås bättre, men efter denna gräns blir resultatet en distansering från de demokratiska processerna.
Men jag tror att den gränsen är nyckeln: vårt samhälle tål mer transparens.
I sammanfattning: Lessigs argument håller inte om det är så att vår minskade uppmärksamhet leder till skepsis i stället för falsk kunskap. Jag tycker att det finns mycket som talar för att så är fallet. Men det finns ett särskilt värde i att ifrågasätta den transparens som, som Lessig påpekar, blivit mer och mer lik uppenbarad sanning i det offentliga samtalet.
Lessigs exempel stödjer det: de insinuationer som han studerar är lärorika. Han pekar på att Hillary Clinton röstat olika före och efter bidrag av olika slag, och att det blivit allmänt känt. Men det gjorde hon som senator från New York. Inget hindrade henne att bedriva en så framgångsrik nomineringskampanj att hon sedemera blev USAs utrikesminister. Lessigs val av exempel visar antingen att insinuationen att hon tog pengar för att byta åsikt är alltför svag för att någon skall bry sig, eller att de flesta ser att korrelation inte är kausalitet. Jag tror det senare.
*
Den större diskussionen är emellertid en annan – den är om transparensen nu bör ersätta integriteten som grundvärde i diskussionen om hur vi bygger demokratiska samhällen. Och den diskussionen är på många sätt mycket svårare.