Vissa böcker är svårare än andra. Inte så att de inte är värda det, men – svårare, helt enkelt. Vaclav Smils Growth tillhör den kategorin. Det är en genomgång av alla olika sätt på vilket något kan växa – och då menar jag alla. Smil gillar inte generaliseringar. Här gås alla möjliga olika kurvor och fenomen igenom.
Det är förstås litet tungt. Men det har ett värde – i två dimensioner. Den första är att det påminner oss om att förenklingar ofta döljer insikter och lärdomar som har verkligt värde. Vi förenklar i någon mening för snabbt. Smil tvingar oss att titta närmare. Hur växer egentligen olika sorters träd? Vad kan vi lära oss av det?
Detaljerna träder fram i den upplösning som Smil tvingar fram och även om det är utmattande är det också till sist otroligt intressant. Till sist inser läsaren något, och i det ligger den andra dimensionen. Smil har vägrat att ge upp kampen mot komplexiteten. I någon mening är han en sur, tjeckisk version av Aristoteles.
Den som noga beskriver verkligheten har fortfarande, även i komplexitetens tidevarv, en fördel. Det finns fortfarande en chans att lära sig tillräckligt mycket om världen för att förändra den istället för att bara överge den och dra till Mars (Smil har ett helt taggbuskage i sidan till Elon Musk).
Smil har på sistone hyllats som Bill Gates favoritförfattare. Det är förståeligt. Gates försöker förstå världen, skapa en mer högupplöst modell av världen, för att lyckas i sina ambitiösa filantropiska ansträngningar. Då måste.man någonstans tro att komplexiteten kan bemästras – om än endast genom djup detaljkännedom.
Även den som inte tagit sig an malaria och klimatförändringar får en värdefull gåva i läsningen av Smil: den nyanserade och spännande frågan om exakt hur något faktiskt växer, en djup skepsis mot exponentiella kurvor och en känsla för en grundläggande rytm i världen. Det är skäl nog att läsa boken.
Slutsatsen då? Att tillväxten inte är oändlig? Den är på ett sätt oundviklig och samtidigt irrelevant. Frågan handlar om vi kan fortsätta att förbättra livet för oss alla – och det är inte omöjligt alls. Smils tanke om att återvända till 60-70-talet är ironiskt nog i rak motsats till insikterna i boken. Tillväxt stabiliseras inte så. Vår framtid är beroende av framsteget, och att skilja det från utnyttjandet. Vi behöver – som Andrew McAfee noterar – skapa mer med mindre.
Och det har vi redan börjat göra.