I London. I går hade vi en workshop med The Good Judgment Project, som är en idé som har sina rötter i Philip Tetlocks arbete med Superforecasters — vanliga personer som är extremt duktiga på att förutsäga framtiden (en recension av den som jag skrev 2015 här).
Tanken med workshopen är att försöka visa vilka intellektuella vanor som hjälper om man vill förbättra sin egen förmåga att skatta sannolikheten att olika framtida händelser skall inträffa. Det finns en mängd olika tekniker och mycket intressanta metoder som man kan använda – men de kanske viktigaste faktorerna är två kanske något oväntade insikter.
Den första är att grupper nästan alltid är bättre än individer. Och ju bättre individerna är, desto bättre blir grupperna — men att sätta samman en grupp med 5-10 personer är det kanske absolut bästa sättet för företaget att se framtiden tydligare. Eller varför inte göra det privat? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ha en prognosklubb i stället för en bokklubb; en grupp som enas om tio frågor om framtiden som man försöker förutsäga så bra som möjligt — det skulle onekligen leda till intressanta diskussioner!
Den andra insikten är egentligen uppenbar, men ändå viktig: man måste dokumentera sina egna förutsägelser och börja räkna poäng – och dessutom redovisa skälen till de egna uppskattningarna.
Det här är intressant — och ett fenomen som återkommer i flera olika discipliner. Vill du bli bättre på att fatta beslut? Skriv ned besluten och grunderna för dem och utvärdera sedan efter ett tag. Vill du bli bättre på att spela schack? Skriv ned dina partier och utvärdera dem, och gör det gärna detaljerat – vilka drag trodde du att motståndaren skulle göra? Och samma sak gäller förutsägelser: om du vill bli bättre måste du börja hålla dig själv ansvarig för resultatet.
Så enkelt, men ändå så svårt. Ingen vill ha fel, ingen vill misslyckas – så vi ger bort förmåga för att slippa den intellektuella smärtan som följer av att ha fel.
Nu blir nästa steg för den lilla grupp jag leder att implementera detta — det skall bli intressant; inte minst ur ett organisationspsykologiskt perspektiv.