Plattformars ansvar – en guide för perplexa

Version 0.1 2021-01-13. Nya versioner publiceras med jämna mellanrum.

Under det senaste decenniet har vi haft en allt ljudligare debatt om plattformarnas ansvar och framtiden för yttrandefriheten. Det kan vara värt att stanna upp och fundera litet över huvudlinjerna i den debatten, särskilt som den sannolikt kommer att intensifieras efter de olika beslut som fattats om president Trumps närvaro på nätet. Det är inte otroligt att vi under 2021 kommer att se den debatten  mer och mer handla om lagstiftning, särskilt som EU har föreslagit lagregler om vad man kalla Mycket Stora Plattformar och Grindvakter. 

Det är värt att också spendera några minuter på att fundera på vad det grundläggande problemet här egentligen är. Varför har vi den här diskussionen? En del av svaret på den frågan handlar om hur tekniken kommit att påverka yttrandefriheten i stort, och vilken roll yttrandefriheten egentligen spelar i vårt samhälle. 

Om vi ser till yttrandefrihetens funktioner kan vi snabbt inse att den har åtminstone två mycket viktiga funktioner. 

Den ena är att hjälpa oss att gemensamt upptäcka nya idéer och åsikter som kan leda samhället framåt, hjälpa oss att tänka kritiskt om olika problem och uppmärksamma oss på konfliktlinjer som måste lösas. Denna funktion – yttrandefriheten som en idéernas marknad – kan lösligt sägas vara den som vunnit mest mark i USA, där det första tillägget och jurisprudensen i stort utgår från att denna idéernas marknadsplats måste värnas. 

Den andra funktionen är mer komplex, och handlar om att det är först i och med yttrandefriheten som vi kan resonera och debattera för att sedan också besluta oss för hur vi skall gå vidare som politisk gemenskap. Yttrandefriheten är en förutsättning för vår gemensamma analys och våra gemensamma överväganden. Den har, i anslutning till att vara en ren upptäcktsmekanism, också en viktig deliberativ funktion att spela. Denna syn på yttrandefriheten som det regelverk som upprätthåller och möjliggör det offentliga samtalet och den offentliga sfären i en sorts Habermas-betydelse, är mer mer Europeisk. 

När vi säger att Européer har en mer restriktiv syn på yttrandefrihet och ser mer negativt på hat och hot, så är det egentligen en observation av hur man i Europa lägger en djupare emfas vid det deliberativa än den rena upptäcktsmekanism som yttrandefriheten också möjliggör. 

Detta är förstås en förenkling. Det finns andra skillnader också, men jag vill nog ändå mena att det är en intressant förenkling att fundera kring. Anledning är att vi – om vi accepterar denna modell – kan ställa frågan om hur tekniken då påverkar yttrandefrihetens två olika funktioner. Svaret blir intressant: tekniken förstärker möjligheten att yttra sig och därmed upptäcktsmekanismen, men i och med det överflöd av åsikter, idéer och annat som följer så urholkas också vår gemensamma förmåga till överväganden och politiskt samtal i den offentliga sfären. 

Mycket av den nya yttrandefriheten är orienterad kring det som i dag kallas plattformar – stora tekniska system som möjliggör för individer att interagera på olika sätt. Plattformarna har utvidgat yttrandefriheten enormt, och vi åtnjuter i dag en möjlighet att yttra oss på ett sätt som kan nå hela världen. 

Hu ser sambandet mellan yttrandefrihetens mängd yttranden och demokratins kvalitet ut? I värsta fall följer den den röda linjen där samhällen som överväldigas av yttranden förlorar sin demokratiska kapacitet.

Detta hyllades tidigt som en ”demokratisering” – och även jag hoppas nog att det skulle vara det – men det var en slutsats som hoppade över ett par led. Framförallt så antog vi att det fanns ett linjärt samband mellan yttrandefrihet och en demokratis kvalitet och halt. Dessutom antogs att yttrandefriheten var en institutionslös samhällelig funktion som kunde reduceras till yttrandet själv, utan att man också funderade på de institutioner som det bäddats in i. Det var en överraskande naiv syn, som huvudsakligen hade sin rot i att vi drabbades ev en sorts historisk institutionsblindhet: vi såg inte att tidigare samhällens yttrandefrihet existerat i olika mycket komplexa institutioner. 

*

John Stuart Mill, som allmänt anses ha formulerat den skarpaste och mest intressanta argumentationen för en total yttrandefrihet skriver de facto on pressfrihet – och antar därför att vi diskuterar frågan om vad som kan tryckas i en tidning med en viss cirkulation, en läsekrets med vissa sociala egenskaper, en viss bildning mm. Kapitlet inleds tydligt med en diskussion av pressfriheten: 

”THE TIME, it is to be hoped, is gone by when any defence would be necessary of the “liberty of the press” as one of the securities against corrupt or tyrannical government. No argument, we may suppose, can now be needed, against permitting a legislature or an executive, not identified in interest with the people, to prescribe opinions to them, and determine what doctrines or what arguments they shall be allowed to hear. This aspect of the question, besides, has been so often and so triumphantly enforced by preceding writers, that it needs not be specially insisted on in this place. Though the law of England, on the subject of the press, is as servile to this day as it was in the time of the Tudors, there is little danger of its being actually put in force against political discussion, except during some temporary panic, when fear of insurrection drives ministers and judges from their propriety;”

J.S. Mill

Det finns inget argument hos Mill för en allmän, obegränsad och institutionslös yttrandefrihet. 

Yttrandefrihetens problem diskuteras också i denna kontext av Simone Weil som i sin bok om hur man konstruerar ett rättvist samhälle, förordar skapandet av en sfär där vad som helst kan sägas: 

”That is why it would be desirable to create an absolutely free reserve in the field of publication, but in such a way as for it to be understood that the works found therein did not pledge their authors in any way and contained no direct advice for readers. There it would be possible to find, set out in their full force, all the arguments in favour of bad causes. It would be an excellent and salutary thing for them to be so displayed. Anybody could there sing the praises of what he most condemns. It would be publicly recognized that the object of such works was not to define their authors’ attitudes vis-à-vis the problems of life, but to contribute, by preliminary researches, towards a complete and correct tabulation of data concerning each problem. The law would see to it that their publication did not involve any risk of whatever kind for the author.”

Simone Weil.

Men hon stannar inte där — hon inser, med Andra Världskriget som ett öppet sår i det franska samhället, att hennes position är omöjlig om den inte kompletteras med ansvar: 

”On the other hand, publications destined to influence what is called opinion, that is to say, in effect, the conduct of life, constitute acts and ought to be subjected to the same restrictions as are all acts. In other words, they should not cause unlawful harm of any kind to any human being, and above all, should never contain any denial, explicit or implicit, of the eternal obligations towards the human being, once these obligations have been solemnly recognized by law.”

Simone Weil

Sedan noterar hon att denna åsikt visserligen är omöjlig att formulera rättsligt, samtidigt som den står alldeles klar för henne – och att problemet snarast ligger i att institutionellt formulera gränserna för vilka yttranden som vi verkligen menar och bör ta ansvar för och vilka vi bara prövar: 

”The distinction between the two fields, the one which is outside action and the one which forms part of action, is impossible to express on paper in juridical terminology. But that doesn’t prevent it from being a perfectly clear one. The separate existence of these two fields is not difficult to establish in fact, if only the will to do so is sufficiently strong. It is obvious, for example, that the entire daily and weekly press comes within the second field; reviews also, for they all constitute, individually, a focus of radiation in regard to a particular way of thinking; only those which were to renounce this function would be able to lay claim to total liberty.”

Simone Weil

Weils ståndpunkt här tycks öppna för det uppenbara argumentet att nätet kan vara den plats där vi inte menar något och pressen kan behålla den del av den offentliga sfären där vi står bakom och tar ansvar för vad vi skriver – en sorts skiljelinje i samhället mellan ytranden och åsiktsbildning som Weil antyder. 

En sådan institutionell ordning har vi emellertid inte, och det är svårt att tänka sig hur den skulle ens vara möjlig. Den offentliga sfären är en sorts gemensam egendom i samhället som vi inte kan dela upp godtyckligt i olika zoner. Däremot måste yttrandefriheten hela tiden situeras i en institutionell kontext. 

*

En yttrandefrihet utan institutioner i en tid där informations och kommunikationstekniken avancerar snabbt når snabbt en punkt där vi upplever att något måste göras. Men detta något är inte väldefinierat, och när det gäller yttrandefriheten faller det i sär i två olika, motvarandra stridande, ståndpunkter. 

Den första är att plattformarna är essentiella i det moderna informationssamhället och att de har ett moraliskt ansvar att se till att det innehåll som tillgängliggörs på dem är inte bara lagligt, utan också moraliskt försvarligt. Plattformarna måste arbeta för att ta bort innehåll som är stötande, skadligt, hatfyllt eller på andra sätt strider mot olika moraliska principer. 

Den andra är att plattformarna är essentiella i det moderna informationssamhället och därför inte får lägga några moraliska värderingar på det innehåll som tillgängliggörs via dem överhuvudtaget utan i stället arbeta under en kontraheringsplikt . Den enda legitima grunden för att ta ned innehåll och göra det icke tillgängligt är om det är olagligt, och då måste man i gengäld göra det skyndsamt. 

Inom EU finns företrädare för båda dessa åsikter. EU-kommissionen företräder den första, och i ett nyligen framlagt lagförslag i Polen företräds den andra. 

Följdfrågan blir då naturligtvis vilken av dessa ståndpunkter som skall ges företräde. 

När det gäller olagligt innehåll finns ingen egentlig debatt. Alla är eniga om att sådant innehåll skall tas bort när en plattform får kännedom om att det finns sådant innehåll på plattformen – det diskussionen gäller där är i stället hur denna kännedom skall anses ha uppkommit. Skall det exempelvis existera en allmän plikt för en plattform att övervaka allt som tillgängliggörs genom förfiltrering, eller skall plattformen agera först när någon uppmärksammar plattformen på det olagliga innehållet? 

Som i alla debatter finns nyanser – en aktiv verksamhet för att upptäcka barnpornografi kan exempelvis kombineras med en s.k. ”notice and take-down”-princip för piratkopierat material. Men grundprincipen är klar. Olagligt innehåll skall tas ned, skyndsamt.  En annan nyans som inte är oviktig handlar om vem som avgör att innehåll är olagligt – där varierar åsikterna från att det krävs en domstolsbeslut till att plattformarna själva måste göra denna bedömning, och i den frågan handlar det om avvägningar mellan rättssäkerhet, effektivitet och skyndsamhet. 

Men, tillbaka till vår fråga om plattformens ansvar: vilken av de två ståndpunkterna bör gälla? Skall plattformar endast ta bort olagligt innehåll eller har de också i tillägg till detta oomtvistliga ansvar ett moraliskt ansvar för det innehåll som finns på den egna plattformen? 

*

Det finns en fälla här, och det är att anta att detta är en logiskt nödvändig dikotomi – att det måste vara det ena eller det andra. Det är i stället förstås fullt möjligt att tänka sig att vi avgränsar det moraliska ansvaret till ett visst antal frågor och låter ett antal olika principer utvecklas inom ramen för detta ansvar, genom upprepad och fördjupad tillämpning av dessa principer. Många har pekat på den publicistiska modellen som en väg framåt – där tidningar gör en moralisk bedömning i anslutning till den rent rättsliga bedömningen. I kraft av det långsamt ackumulerande material av bedömningar man har kan man så argumentera för att en god sed växer fram och att denna kan vara vägledande för hela branschen. 

Det är en modell som det tagit pressen åtskillig tid att komma fram till, och brott mot denna sed begås med jämna mellanrum. Den tidiga pressen i USA var, som skildrats utmärkt i boken Infamous Scribblers: The Founding Fathers and the Rowdy Beginnings of American Journalism av Eric Burns, där han i avslutningsorden säger att Amerika vänt sig från sina grundlagsfäder i ett viktigt avseende: 

”But we have not adopted their style of journalism. We do not, in most of our print and broadcast news sources, impugn character as they did. We do not, except in extraordinary cases, use the kind of language they did. We do not, except on well-publicized and wellpunished occasions, make up the news to suit our ideology. It is a rare example of our turning our backs on the Founding Fathers, finding them unworthy, rejecting their legacy. We are to be commended.”

Eric Burns

Pressen utvecklades och växte in i sin roll och byggde sina institutioner över tid, över lång, lång tid. 

Är då inte samma sak möjlig för plattformarna? Alldeles visst! Och ramverken byggs redan nu i EU-kommissionens nyligen föreslagna lagpaket för plattformar – den digitala tjänstelagen och marknadslagen. Dessa lagpaket lägger fast regler, framförallt tjänstelagen, om hur plattformarna bör hantera det innehåll som tillgängliggörs på dem och sätter gränser för det moraliska ansvaret i och med att man fordrar både överklagandemöjligheter, översyn och transparens i processen. När detta förslag blir verklighet kommer de stora plattformarna att vara mer reglerade än dagens press, samtidigt som de fortsätter att utveckla sina egna avdelningar för att moderera innehåll. 

De kommer att ha mer ansvar för hur de fattar beslut, med tydliga revisionsregler och öppningar för utomstående bedömare att göra värderingar av hur de hanterar sina egna regler. Deras praxis kommer att vara mer tillgänglig och transparent än de publicistiska bedömningar som görs på de större tidningarna. 

Plattformarna kommer förmodligen att nå en punkt där de är bättre lämpade för det offentliga samtalet än dagens medier, och förmodligen når man denna punkt snabbare än pressen nådde sin nuvarande etiska position och kvalitet. 

En öppen fråga är om de blir ett mindre hot mot pressens ekonomi i samband med den utvecklingen, eller om de rop på ansvar och ordning som nu höjs faktiskt bereder vägen för en institutionellt robust offentlig sfär som vilar på plattformarnas grund. 

*

Ja, men. Hur tänker vi om Trump och terror? Om hat och hot? Om deplatforming? Alla dessa frågor kräver institutionella svar. Det stora problemet är att vi fokuserat på individuellt innehåll i stället för den kontext och institutionella verklighet som plattformarna verkar i och understödjer. 

Och här är det värt att säga ett ord om tanken att plattformarna bara är möjliga på basis av affärsmodeller som inte kan överleva denna institutionella mognad, att de baseras på att vi hatar och hotar och sugs med i en allmän folkvrede som drar ned oss i polarisering och våld – en tanke som lika gärna kunde ha tänkts vid pressens begynnelse. I själva verket blev mediernas affärsmodell bättre av att den bäddades in i en etik och en institutionell ram, den blev starkare och mer uthållig över tid. Visst, pressen lever fortfarande på sensationens kittling och ”if it bleeds it leads” och klick-ekonomin styr moderna tidningar ibland så hårt att de ser ut att återbildas ned i de tidiga lagren av pressens evolution, men överlag vann pressen bara på att förses med de regelverk som den i dag lever under. Det märkliga vore om plattformarna inte genomgår samma utveckling!

Historiens långa båge bänder sig mot institutioner, regelverk och stabilitet för plattformarna, och därmed också mot en långsam återuppbyggnad av den offentliga sfären. Men det finns ett utestående problem, och det är hur vi hanterar det offentliga samtalet när det växer sig alltför stort.

*

Hur stort kan det offentliga samtalet vara? Hur många personer kan fatta beslut i hop? Om vi ser på parlamentsstorlekar så ser vi att de är högst begränsade, i storleksordningen 100-1000 personer som beslutar för ett helt land. Hur många personer kan föra ett meningsfullt offentlig samtal? Har vi någon anledning att tro att det är fler än så? 

Kanske är vi begränsade av Dunbarnumret – 100-230 stycken sociala kontakter är vad vår hjärnstorlek antyder att vi klarar av om vi jämför med andra primater – eller så kan vi vara många fler än så, men det tycks inte uppenbart att anta att demokrati skalar särskilt bra. Den representativa demokratin växte fram av ett skäl, men motsvaras inte nu av en representativ offentlig sfär – i stället står vi i dag på ett torg som vi inte kan se slutet på och ropar med andra. 

Den naturliga konsekvensen är att vi sluter oss samman enligt andra, grundläggande principer. Vi söker oss till andra som tycker som oss, därför det har historiskt sett varit så vi hanterade kunskap. Som författaren Julia Galef noterar har hjärnan inte utvecklats för att ta reda på vad som är sant – utan i stället har den utvecklats för att ta reda på vad som är nytt, som scout, eller för att ta reda på vad som förenar oss, som soldat. När torget expanderar mot oändligheten och det saknas institutioner för oss att luta oss mot vacklar vi tillbaka in i evolutionens mekanismer. 

Vad vi verkligen behöver är ny teknik och nya institutioner som inte bara distribuerar, utan också låter oss diskutera världen. Det är inte så enkelt, men det är knappast omöjligt. 

*

Vi summerar: 

Har plattformar ett ansvar för vad de tillgängliggör? Ja, absolut. Både rättsligt och moraliskt. Det moraliska ansvaret fångas alltmer i sedvana som kommer att växa fram under kommande decennier, lika snabbt som eller snabbare än pressens sedvanor växte fram. 

Vad betyder det långsiktigt? Att de kanske långsamt förvandlas till bättre bärare av den offentliga sfären än de i dag existerande medierna. Men förmodligen att de smälter samman med dem och att kraftfulla hybrider utvecklas.

Vilka är de återstående problemen? Vi måste försöka förstå vilka biologiska och sociala begränsningar som styr hur den offentliga sfären konstrueras och upprätthålls. Hur stor den kan vara, hur den kan omfatta mångfald och åsiktsskillnader. 

Finns det anledning att vara optimistisk? Absolut. Historien ger oss anledning att tro att vi kan utveckla institutioner för att hantera information och kommunikation, och att den långa utvecklingslinjen leder till ett samhälle där vi lär oss snabbare och når lösningar på det eviga politiska problemet om hur vi lever tillsammans allt bättre.

NBL 13 januari 2021