Samhälleliga institutioner som skyddar olika grundläggande värden är i Sverige knappast okända. Ombudsmannainstitutionen är en av de svenska statsvetenskapliga storexporterna, med varierande resultat. Varefter den svenska ekonomin och samhällsorganisationen går in i informationssamhället kan det vara värt att ägna tid åt att fundera kring hur en optimal institutionell ordning för värnandet av grundläggande värden skulle kunna se ut.
Vi har redan en datainspektion. På sistone har denna blivit både mer uttalat aktiv och nyttig för att främja den personliga integriteten och det är uppenbart att datainspektionens roll i det öppna informationssamhället är självskriven. Datainspektionen lever emellertid än så länge i ett relativt vakuum. Det finns få andra institutioner som värnar grundvärdena i informationssamhället.
Det finns de som hävdar att immaterialrätten naturligt förvandlas till ett sådant grundvärde, och därför begär institutionella reformer som ska ge just immaterialrätten extra stöd. Det sker genom tillskapandet av privata organisationer, men också genom ett politiskt inflytandearbete som gett till resultat att det nu inom den etablerade åklagarinstitutionen finns specialiserade roller för att bevaka och lagföra just intrång i immaterialrätten.
De som häremot hävdar att informationsfrihet och kunskapstillgång är grundläggande värden är egentligen de enda som inte har gjort sitt grundarbete. I triangeln mellan integritet, informationsfrihet och immaterialrätt är integriteten och till viss mån immaterialrätten redan inrättade i proto-institutioner som långsamt hittar sin form. Något värn för kunskapsfriheten finns emellertid inte.
Det vore intressant att resonera kring hur en sådan institution skulle kunna utformas. En kunskapsfrihetsombudsman skulle kunna ha som uppgift att granska och följa samhällets öppenhet kring information, kostnader för informationsaccess, moderniseringen av de klassiska informationsinstitutionerna som biblioteken och tillsynen över det som brukar kallas fair use och kanske också public domain.
Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna ges möjlighet att väcka talan i eller försvara medborgare som menade att de åtalats i strid med kunskapsfriheten och dessutom skulle institutionen som remissinstans kunna uttala sig i alla ärenden som på något sätt inskränker medborgarnas access till information – från censur till skärpta regler för privat bruk.
Lagändringar som tillåter upphovsmän att med omedelbar verkan och oåterkalleligt avsäga sig sin upphovsrätt för att garantera att ett verk hamnar i public domain skulle kunna registreras hos kunskapsfrihetsombudsmannen. Särskilda testamentariska förordnanden om att upphovsrätten skulle upphöra efter upphovsmannens död skulle också kunna registreras och hanteras i samma institution.
Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna avge uttalanden om vad som kan sägas vara fair use och inte som till och med skulle kunna anses vägledande i rättegångsprocesser. Granskningen av ärenden som gäller offentlighetsprincipen och inte minst tillgången till och vidareutnyttjande av offentlig information skulle kunna inordnas i samma myndighet.
Det skulle knappast saknas uppgifter och tillsynsområden. Med kunskapsfrihetsombudsmannen som den sista pusselbiten i den triangel av institutioner som nu växer fram i informationssamhället skulle vi kunna ha viss tillförsikt. Som det är nu skyddas integritet och immaterialrätt, men organisationen av det grundvärde som vi alla nog anser att kunskapsfriheten är saknas. Skälet till detta är sannolikt att det inte klassiskt sett funnits ett behov av att organisera detta intresse, och det finns inga privata intressen eller statliga incitament att skapa en särskild myndighet här. De frågor som kunskapsfrihetsombudsmannen skulle hantera hanteras redan till stor del inom andra myndigheter, men det är inte poängen. Poängen är att institutionaliseringen av skyddet för kunskapsfriheten är ett naturligt steg i transformationen till ett informationssamhälle, lika naturligt som införandet av datainspektionen var för litet mer än trettio år sedan.
Utredningsarbetet kan börja.
Gunden för ombudsmannaskap att det är ett särskilt intresse som skall skyddas, och de ombudsmän jag känner till är alla sådana som räcker områden som är icke kommersiellt. En ombudsman mot immeteriella rättigheter bör hanteras av rättighetsindustrin och inte utses av det offentliga.
Området kring kunskapsfrihet ligger per definition så nära Datainspektionens integritetsområde att det för mig förefaller logiskt att man i så fall utvidgar DI:s mandat att omfatta även detta område. Problemet blir då att Di sannolikt fungerar för dåligt som det gör idag redan inom det nuvarande kärnområdet.
Nu, när myndigheten behövs som mest och integriteten är som mest hotad och ansatt från flera håll så hör man inget från dem (mer än att man i mars meddelade att man kapitulerat från intergritetsuppdraget – se http://www.dn.se/opinion/debatt/vi-star-maktlosa-infor-krankningar-pa-internet-1.821163.
Dock är vi väl flera som fortfarande minns de strider man kämpat och vunnit för vår integritet. Kampen mot Bodil Lindqvist, som nämnt att kyrkovaktmästare Mariette skadat foten blev ju fällande. När myndigheten väljer detta som ett pilotfall blir myndigheten en parodi istället för integritetens yttersta försvarare.
Noterar förresten att folkpartiet meddelade att man ville göra PUL till en valfråga 2002. Dålig timing – Piratpartiet gjorde det 2009, med avsevärt större framgång. (Se http://www.pul.nu/nyhet02.html)
@Pontus – jag tror inte så mycket på en myndighet mot immaterialrätten, som en myndighet för kunskapsfrihet. Det finns ett antal skillnader, och en anledning till att institutionalisera detta skydd är att det är ett klassiskt illa organiserat intresse med hög grad av decentralisering, som möter en centraliserat och organiserat intresse i olika former. Det finns viktiga motsättningar mellan integritetsskydd och kunskapsfrihet också, som jag tror gör att det är svårt att kombinera dem i en myndighet.
Ta exempelvis offentlighetsprincipen. Det vore logiskt för en myndighet som ville hitta innovativa sätt att främja integriteten att tillåta “opt-out” från offentlighetsprincipen så att mina uppgifter inte ens gick att få ut via allmänhetens terminal på Skatteverket. Den som sedan kunde visa att det finns ett allmänintresse i att veta mer om mig skulle i så fall få ansöka om att min opt-out hävdes. Men en kunskapsfrihetsombudsman skulle i samma situation i stället argumentera för en bredare offentlighetsprincip som tillät även företag som Ratsit att utveckla nya affärsmodeller runt alla typer av offentlig information utan att kringskäras av olika krediträttsliga regler.
Visserligen ett extremt exempel, men ändå!
@Pontus, jag tycker “området kring kunskapsfrihet ligger per definition så nära” vetenskapsakademins “område att det för mig förefaller logiskt att man i så fall utvidgar” vetenskapsakademins” mandat att omfatta även detta område” 🙂
@Nicklas, alltså det är i den här sfären jag inte kan se vad det skulle vara för skillnad mellan Popper och Chomsky… var finns avhandlingen som frilägger deras gemensamma DNA?
@Alla, hjälp till med telekompinnen! Inte många dagar kvar nu toll do or die.