Till Snickars försvar kan anföras…

I dagens SvD fortsätter debatten om Google Books, eller skendebatten i alla fall. Kjell Bohlund kritiserar i ett inlägg den understreckare som Pelle Snickars skrivit om projektet. Bohlund ser i sin kritik ut att ge sig av på ett eget litet privat Tour de France, emellertid. Det är värt att gå igenom Bohlund på punkt efter punkt.

Bohlund inleder med att “citera” Snickars och skriver:

“”Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den (Googles ambition) till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.”

Det bör varken Snickars eller hans arbetsgivare, Kungliga Biblioteket, göra. Googles ambition strider mot Bernkonventionen och ett antal andra internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till. Den går stick i stäv mot grundprincipen i svenska upphovsrätten, grundlagsfäst sedan 1809. Och den strider mot den enkla och för de flesta självklara moraliska regeln att en bok bara får mångfaldigas och spridas med författarens uttryckliga tillstånd.”

Här handlar det antingen om grovt missförstånd eller förvanskning. Bohlunds text hänvisar inte till vad Snickars de facto skrev, nämligen att bibliotek borde göra ambitionen att “organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar” till sin (det är den ambitionen Snickars skriver om och som Bohlund försåtligt läser ut i sin tolkning av det lilla ordet “den”), utan i stället tycks Bohlund snäva av sitt resonemang till just Google Books. Om Bohlund verkligen menar att organisationen av all världens information strider mot upphovsrätten, ja, då blir den oundvikliga slutsatsen att han också anser att bibliotek strider mot Bernkonventionen. Men i detta reductio ad absurdum blir den enda möjliga slutsatsen att Bohlund försöker klämma till Snickars som Googlekramare (vilket han inte är), kanske i rädsla för bibliotekens legitima intressen.

Och det är inte heller möjligt att göra en skillnad på kommersiellt och icke-kommersiellt här. Ersättning utgår i båda fallen – biblioteksersättning och de ersättningsströmmar som författare, förläggare och Google konstruerat i förlikningsavtalet är de facto ganska lika.

Bohlund igen:

“Att Google vänder på denna klara rättsprincip genom att hävda att ”alla som inte hör av sig är med”, ser Snickars det som ”det mediehistoriskt mest intressanta med Google Book Search.” Visst är det intressant att Google vill få rätt att sprida alla världens böcker utan att prata med en enda författare. Men inte berömvärt. Efter den massiva kritiken har Google och de övriga avtalsparterna tagit ett steg tillbaka och börjat om i sina förhandlingar. Ett steg i rätt riktning.”

Här blandar Bohlund ihop en hel mängd saker som måste nyanseras och särskiljas. För det första rör frågan om digitaliseringen, digitaliseringen i sig, och där vidmakthåller Google och flera andra författare, forskare och institutioner att det eventuella upphovsrättsliga förfogande som digitalisering eller formatkonversioner innebär bör falla under de regler om tillåtet nyttjande som finns i upphovsrättens konventioner och lagar. Det är en åsikt som inte alla delar, men i den mån man anser att något utgör s.k. “fair use” föranleder inte det någon kontakt med rättighetsinnehavaren. Det är enkelt: om du utnyttjar ett annat tillåtet undantag – det allt snävare undantaget för privat kopiering – och gör ett blandband till dina barn, ja, kontaktar du rättighetsinnehavaren då? Nej – eftersom förfogandet anses utgöra ett tillåtet undantag från upphovsrättens grundprincip. Bohlund har en poäng i att upphovsrätten bygger på passivitet – att rättigheterna inte är beroende av att de hävdas utan att de uppkommer i alla fall – men detta gäller inte om det förfogande som avses utgör “fair use”. För det andra blandar Bohlund samman upphovsrätten och grupptalan när han säger att Google valt att säga att de som inte är med är emot. Den s.k. opt-out regel som gäller förlikningsavtalet är ett utflöde av det förlikningsavtal som slutits mellan förläggare, författare och Google – inte Googles tolkning av upphovsrätten. Det duger inte att påstå att Google tolkar upphovsrätten på ett sådant sätt att det innebär att rättighetsinnehavaren måste kontakta Google, eftersom den rättsliga materia det rör sig om här är den som rör grupptalan och förlikningsavtal. Resultatet blir att den som inte vill ingå i förlikningsavtalet måste höra av sig – men att inte ingå i förlikningsavtalet är inte på långa vägar synonymt med att ge upp sin upphovsrätt! Här är det sådan oreda i Bohlunds argumentation att det är svårt att se vad som egentligen avses.

Bohlund fortsätter:

“Men oavsett hur det går med Google-avtalet är frågan om litteraturens spridning på internet en ytterst viktig samhällsfråga. Upphovsrätten är en av de grundläggande förutsättningarna för det moderna svenska samhället. Upphovsrätten har, i samspel med yttrande- och tryckfriheten, varit en förutsättning för den folkliga kultur som ersatt den tidigare överhetsstyrda mecenatkulturen. Nu skapar den digitala tekniken ändrade förutsättningar. Men detta betyder inte att grundidén – författarens rätt att själv bestämma över sitt verk – har blivit omodern. Att som Snickars reducera den till ”bisarra omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen” påminner om den sovjetiska synen på upphovsrätten.”

Ja, i min bok har ju den som först hänvisar till Hitler förlorat debatten. Jag ska se om jag kan uppdatera den regeln till att omfatta också Sovjet, faktiskt. Nu har det hänt två gånger att Googles syn på upphovsrätten jämförts med diktaturer. Svante Weylers kväkning i en kvällstidning jämförde med Kina och nu jämför Bohlund med Sovjet. Det är oklart till vilken nytta.

Det är en sociologisk fråga om folkkultur ersatt överhetskultur (vem påminner i detta förresten om sovjetretoriken…?) och en närmast hopplös empirisk fråga om det beror på upphovsrätten eller på det faktum att produktionsmedlen (heck, är vi marxister så är det väl lika bra att använda den skinande och numer sparsamt begagnade begreppsapparaten?) med tiden blivit så billiga att det blev möjligt för folket att producera kultur. Jag röstar på det senare, och är brännande intresserad av om upphovsrätten hjälpt eller stjälpt i produktionsmedlens spridning. De förslag om avstängning av fildelare som snurrat runt är ju tydliga exempel på att en del av upphovsrättslobbyn vill skilja folket från sina produktionsmedel om dessa också kan användas för intrång i immateriella rättigheter – en kanske inte så folklig syn.

Det som kan konstateras är att det nog är ingen i debatten som anser att författarens rätt att själv bestämma över sitt verk blivit omodern. Däremot skulle min gissning vara att ett ganska stort flertal – exempelvis EU-kommissionen – anser att de skyddstider som skapar “herrelösa verk” och en hel del andra atavistiska element i upphovsrätten blivit det. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? En konvention från slutet av 1800-talet kunde knappast förutse informationssamhällets särskilda förutsättningar och det finns ingen anledning att vara bedrövad över det heller.

Till sist skriver Bohlund:

“Vi vill naturligtvis att digitalise- ringens möjligheter utnyttjas snabbt och till sin fulla potential, men det får inte ske till priset av att all annan erfarenhet och kunskap slängs överbord. Det skulle vara olyckligt om den förlagskultur, som byggts upp i samspelet mellan författare och förläggare, med upphovsrätten som grund, begränsas till de tryckta böckerna och inte tas tillvara i den digitala utgivningen. Det skulle vara olyckligt inte bara för förlagen och författarna, utan i längden även för den allmänhet som Pelle Snickars vill representera. Google är ingen historisk nödvändighet. Upphovsrätten kan fungera mycket väl även i den digitala världen.”

Att upphovsrätten fungerar i den digitala världen är en förutsättning för fortsatta investeringar i mer komplext immateriellt företagande. Men dess utformning bör inte vara historiskt spårbunden. Tanken att förlagskulturen skulle vara sprungen ur upphovsrätten är intressant, emellertid, och leder förstås till frågan om vilken förlagskultur som skulle uppstå i en reformerad upphovsrätt och hur denna skulle kunna balansera intressen mellan författare och förläggare på ett annat sätt. Som det nu ser ut är ju författarförbundet och förläggarna allt annat än eniga om relationen till förlagen, som framgått av en serie debattartiklar i ämnet. Författarförbundet konstaterar att förlikningsavtalet har en stor serie brister, men att det är det enda försöket att lösa problemet med den omfattande digitalisering av det mänskliga kulturarvet som är ett imperativ för bevarandeinstitutioner.

Hur kan vi utforma en upphovsrätt som leder till en kultur som aktivt tar del i, bidrar till och stärker bibliotekens – och privata aktörers – oerhört viktiga arbete med att sprida och samla information i vad vi åtminstone ibland vill kalla ett kunskapssamhälle? Det måste ju ligga också i förlagens intresse som jag förstår Bohlunds avslutande rader?

Full disclosure: mellan 2007-2009 arbetade jag på Google som European Policy Manager bl.a. med dessa frågor. Detta är mina privata åsikter, emellertid.