33 sec to read, 136 words

I den utmärkta Skyddsrummet på Luxgatan konstruerar Jerker Virdborg bokstavligen en bunker för oss att stiga ned i – ett skyddsrum där verkligheten beskjuts med tungt artilleri och lämnar oss matta, och lyckliga att efter anfallet få stiga upp i ljuset igen. Det är ett Sverige med barn som slits sönder av kriget, med en ständig militär närvaro som bara till dels döljer våldet under disciplinens yta, ett hotfullt Sverige där dödsstraff och döden blivit så naturliga att de inte ger någon anledning att stanna upp. När boken är slut och läsaren lägger den ifrån sig är det med samma lättnad som huvudpersonen stiger ut ur skyddsrummet. Den enda invändningen är kanske att det är väl tydligt att vad Virdborg syftar till är att visa oss vad vi har med sådan tydlighet att vi blir bländade.