Dimensionality

“What is the right dimensionality of this problem?” This question – deceptively simple – is a good way to avoid defaulting into the dimensionalities that are most available to us – 2 or 3 dimensions to a problem, and, frankly, mostly two. Often when we describe a problem we somehow come back to the simple graph where one variable is plotted against another. It is often whatever thing we are studying plotted against a time scale. This can be useful, but also deeply deceptive. The reality is that we probably rarely face problems of such low dimensionality – and when we ignore higher dimension versions of a problem we are ultimately at sea when discussing solutions.

Now, there is a reasonable counter argument here, and it goes something like this: we cannot effectively work with higher dimensions than, perhaps, 3. Understanding a problem requires that we can reduce its dimensionality down to something we can visualize, and when we cannot, well, then the problem is effectively intractable to us.

I like this argument, because it acknowledges that there are things we cannot understand. But I also think it underestimates our inventiveness and intelligence. I do think we can understand problems with a higher dimensionality than 3 – and that it is not just about visualization (although visualizing something always helps). But I also suspect that there are classes of problems such that their sheer dimensionality make them practically intractable.

Just asking the question, though, is a good start. The best example I can think of where we naturally assume high-dimensionality is health. Human health is a high-dimension problem, and the different metrics we may use gives us a complex picture of a person’s health – it is not a horrible idea to think about what the “health of X” would look like when exploring different mental models.

På äventyr!

Efter snart 13 år på Google är det dags att gå vidare. Det känns nästan overkligt att säga det – men från och med i slutet av november kommer jag inte längre att arbeta på det företag jag sett växa från runt 10 000 personer till mer än 150 000 – där jag varit med och anställt mer än 200 personer och fått bygga team både i USA och Europa, träffat ministrar, blivit utfrågad i parlament och sett hur Googles produkter och tjänster revolutionerat vardagen för småföretag och vanliga användare. (Däri döljer sig en bok.)

Google är, och förblir, ett fantastiskt företag. Men just att det känns overkligt att tänka sig att lämna är förstås signalen som ytterst betyder att det är precis det man måste göra.

Och ibland kan man få ett erbjudande som man inte kan säga nej till.

För mig var det när jag blev kontaktad av Stripe, och fick möjligheten att bygga upp deras globala tech-policyteam. Stripe är ett ungt företag som vill öka Internets BNP – och som eliminerar komplexitet i de finansiella flödena – men det är mycket mer än så. Det är ett långsiktigt infrastrukturprojekt – med två grundare som skapat ett företag och en kultur som saknar motstycke. Stay tuned! Jag börjar i december!

För mig är det här ett nytt äventyr, och det är en möjlighet att bygga något från början med en enastående grupp människor, och dessutom i ett företag som jag tror har potential att skapa något verkligt viktigt. Det är också en chans att bygga på gamla erfarenheter och göra helt nya misstag! Vad kunde väl vara bättre?

Onwards!

Vi är stjärnstoff som muterar med kvantfluktuationer

Sean Carrolls podcast är alltid värd att lyssna till. I ett av de senaste avsnitten intervjuar han sin namne, Sean B Carroll som är utvecklingsbiolog och evolutionsforskare om slumpens roll i evolutionen. Sean B är kanske mest känd som en av de biologer som varit med och utforskat evo-devo och de mekanismer som lägger emfas över den genetiska koden för att uttrycka olika egenskaper, men nu har han koncentrerat sig i en ny bok på att utforska slumpen. Det finns en mängd rika mentala modeller i konversationen, men det som fastnade mest hos mig var att Sean B berättade att de mutationer som sker i varje barn (30-40 st om jag förstod rätt) sker för att det vid gentranskriptionen ibland är så att kvantfluktuationer i väteatomen får genomslag; en hisnande insikt som knyter samman fundamental fysik med individuell biologisk variation på ett vackert sätt.

Mutationshastigheter var en en annan intressant aspekt, hur snabbt olika system muterar varierar enormt mellan exempelvis virus och människor. Här finns mer att lära. Skall köpa boken och rapportera åter.

Sociala medier och politikens natur

Hur påverkar sociala medier politiken? Den mer eller mindre etablerade ståndpunkten just nu skulle kunna summeras upp ungefär såhär:

(i) Sociala medier ökar polariseringen, löser upp den gemensamma ram av fakta som politiken behöver och exponerar den politiska processen för olika typer av manipulation.

Mot detta kan man ställa en mer positiv bild som skulle kunna låta ungefär såhär:

(ii) Sociala medier ökar deltagandet i den politiska processen och sänker trösklarna för medborgare att ta del i det offentliga samtalet.

I konflikten mellan de här olika ståndpunkterna finns en mängd intressanta argument att utforska, men det som intresserar mig mer är vilka argument som helt missats i debatten. En av de frågor som utforskats relativt litet handlar om den politiska konkurrensen – om inflödet av nya politiska aktörer i den etablerade offentliga sfären.

Just detta har studerats i en relativt nyligen utgiven vetenskaplig artikel som fokuserar på Twitter, och på donationer till politiker. I materialet har forskarna tittat på vad som händer när en ny politiker öppnar ett Twitterkonto – påverkas donationerna alls? Och finns det en skillnad mellan vad som händer när en etablerad politiker öppnar ett Twitterkonto? Svaret är intressant, och det är värt att läsa hela sammanfattningen:

“Political campaigns are among the most sophisticated marketing exercises in the United States. As part of their marketing communication strategy, an increasing number of politicians adopt social media to inform their constituencies. This study documents the returns from adopting a new technology, namely Twitter, for politicians running for Congress by focusing on the change in campaign contributions received. We compare weekly donations received just before and just after a politician opens a Twitter account in regions with high and low levels of Twitter penetration, controlling for politician-month fixed effects. Specifically, over the course of a political campaign, we estimate that the differential effect of opening a Twitter account in regions with high vs low levels of Twitter penetration amounts to an increase of 0.7-2% in donations for all politicians and 1-3.1% for new politicians, who were never elected to the Congress before. In contrast, the effect of joining Twitter for experienced politicians remains negligibly small. We find some evidence consistent with the explanation that the effect is driven by new information about the candidates, e.g., the effect is primarily driven by new donors rather than past donors, by candidates without Facebook accounts and tweeting more informatively. Overall, our findings imply that social media can intensify political competition by lowering costs of disseminating information for new entrants to their constituents and thus may reduce the barriers to enter politics.”

Sociala medier ökar alltså politisk konkurrens genom att låta nya politiska röster komma till tals – och gynnar helt nya politiker mer än etablerade aktörer. Det i sin tur betyder att sociala medier har potential att öka omsättningen i det politiska systemet. Dessutom är det ofta nya donatorer – vilket betyder att det politiska engagemanget (mätt i donationer, men det är en okej proxy) också ökar.

Vi övervärderar förmodligen den kausala länken mellan sociala medier och polarisering [1] och undervärderar hur sociala medier kan öka omsättningen i ett politiskt system och syresätta det.

Läs mer (och en bonus i en föredömligt uttömmande bibliografi):

  • Petrova, Maria and Sen, Ananya and Yildirim, Pinar, Social Media and Political Contributions: The Impact of New Technology on Political Competition (May 14, 2020). Management Science, forthcoming , Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=2836323 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2836323
  • [1] Den intresserade bör läsa Hugo Merciers Not Born Yesterday (skrev om den under strecket här)

Nelson Goodman och kunskap som passform

I Nelson Goodmans Ways of Worldmaking (1978) finns en intressant diskussion om hur vi formar världar genom olika sorters drag. Som en sorts korollarium till det resonemanget noterar han också att kunskap inte handlar om vad som är sant, utan vad som passar in i en given världsbild.

Det är en sorts koherensteoretisk syn på kunskap, men den formulerar det pregnant. Det är extra tydligt i de diskussioner om filterbubblor och desinformation som nu förs i alla möjliga olika forum. Det man kan konstatera är att desinformation inte fungerar om den inte redan passar in i den världsbild som mottagaren har.

Goodmans underskattade lilla bok om att skapa världar

Det i sin tur betyder att den som vill bekämpa konspirationsteorier, bekämpar hela världsbilder – inte individuella uppfattningar. Alltför ofta riktar diskussionen in sig på någon del i pusslet, och misslyckas – eftersom det inte finns någon annan bit som passar in just där.

Den som vill lösa upp konspirationsteorier och bekämpa desinformation måste hitta pusselbitar som passar in. Kanske kan det betyda att det krävs ett antal olika övergångsstadier innan vi når till en gemensam världsbild. Den som tror att det går att gå från QAnon-troende till modern liberal i ett svep bedrar sig. Det krävs en serie transformationer för att nå fram till den gemensam syn (vilken denna nu är). Och kanske krävs det en dubbel rörelse både från oss som ser konspirationsteorin och den som fastnat i den? Inte mot konspirationsteorin, men mot de övertygelser och rädslor som informerar den?

Goodman påpekar också att vi alla börjar från en egen värld som vi sopat ihop av litet allt möjligt som vi hittat vid vägkanten. Denna värld, vår egen värld, är också ett pussel av bitar som vi passat samman bäst vi kan. En del av intelligensen är förmågan att betona om inom den, deformera den, ersätta vissa delar med andra. Det är ett komplext arbete, med ett ganska halvdant utgångsmaterial.

Våra världar är ständiga renoveringsprojekt, och ibland påminner skillnaden mellan den liberala demokratins nuvarande inkarnation och konspirationsteorierna mest om spänningen mellan “vitt och fräscht” och den med småting och prydnader fyllda gamla lägenheten. Det vore intressant att se hur konspirationsteoretiker bor.

Mörkertankar

November är en plats. Det slår mig tydligast när jag tar en kvällspromenad runt skärgårdsön nu, i slutet av oktober, och minns hur denna promenad kändes i juni. Det kändes inte som en annan tid – utan som en annan plats.

Allhelgonahelgen närmar sig. Snart fladdrar ljusen på kyrkogårdarna och de döda flimrar till i våra minnen, närvarande i sin egen frånvaro, skuggor som har anspråk på oss. Gravarnas minnesplatser blir mötespunkter mellan allt det vi är nu och det som gick före oss. Har du promenerat över en kyrkogård på sistone? Om inte kan det vara värt att göra det – det var inte ovanligt tidigare, men vi skyr döden så till den milda grad att vi nu också skyr kyrkogårdarna. Men det är ett misstag: kyrkogårdarna är en unik källa till styrka, till förtröstan. Döden är en del av livet.

Kyrkogården tecknar ned tiden i gravstenar och blommor.

Kyrkogårdarna är klockor, varje grav markerar en punkt i tiden och de förändras långsamt, samlar tid, låter den sjunka in. De tecknar ned tiden i gravstenar och blommor – i livets obändiga tid och sorgens mer flytande. Till sist bleknar blommorna, slutar komma och minnena fladdrar till i vinden och försvinner. Inte ens namnen går att läsa längre, bortnötta av regn och sol.

I vårt samhälle har döden blivit en angelägenhet för de äldre. Det är också ett misstag. Döden är ett gränsvillkor för oss alla, oavsett ålder, och precis som det sägs att “ungdomen är bortslösad på de unga” kan vi också konstatera att döden är bortslösad på de gamla. Och det handlar egentligen inte om ett memento mori i klassisk bemärkelse – att livet är kort och man bör göra det mesta av det och hålla sina ambitioner i schack – utan om en påminnelse om att livet är stämt i slutets tonarter.

Arvo Pärts De profundis.

I skuggorna berättar vi också historier för varandra. Vi berättar om sprickor i verkligheten, om varelser som bara vandrar om natten, om onda andar och tragiska öden. Vi spänner upp natten mellan oss och leker i den. Skräckhistorierna är verktyg för att närma sig döden och natten, de låter oss se sömmarna i vardagen, uppmärksammar oss på hur bräckligt det normala är.

I spökhistorierna finns ett botemedel mot egofixering och ytlighet, en påminnelse om vår ensamhet i det oändliga kosmos. Lord Dunsany fångade det korthugget: “A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.” – Just så. Människan är mycket liten och natten är mycket stor – och fylld av underbara ting. Och inte allt underbart är gott.

Våra stora historier har rämnat och i många fall lämnat oss på drift. I mörkret finns kanske inte stora historier, men väl ett märkligt spel av betydelser och meningar som ändå är fast förankrade – i just döden, i natten, i mörkret. Dostojevskijs uppgivna – eller befriande – observation om att allt är tillåtet om gud är död är ett genialiskt felslut, för om gud är död är det just döden som håller alla värdens omvärdering i sin famn.

Men döden har en fruktansvärd gravitation. Vi måste väva in i den historier, konst och musik, ge den form och skugga. Där kan den ge oss underbara ting.

Rachmaninovs tonsättning av Böcklins målning är ett märkvärdigt spel med döden.

November är en plats i natten där döden bor. Det är värt att spendera en del tid där, och reda ut hur världen rör sig.

Det försvinnande Europa

Vaclav Smil är alltid läsvärd, och i den senaste boken – Numbers don’t lie – försöker han också vara läsvärd (och inte bara uttömmande). Boken är fylld av korta kapitel om olika ämnen – alltifrån varför man inte skall räkna ut diesel till hur man kan se på välfärd (se på spädbarnsdödligheten). I ett avsnitt berör han särskilt frågan om demografi och noterar att Europa håller på att försvinna – relativt sett. I dag bor 9.5% av världens befolkning i Europa, ned från 18% i början av 1900-talet (Smil 2020:7). Med flera länder – som Spanien och Italien – långt under ersättningsnativitet ser det inte heller ut som om trenden kommer att vända.

Man kan tolka detta på olika sätt, men det är svårt att förneka att det finns någon sorts relation mellan dem,ografi och politisk makt. Om man lägger till observationen att 75% av alla födslar mellan 2020 och 2070 kommer att ske i Afrika, öppnar sig en mängd frågor om hur den riktigt långa framtiden kan se ut – blir det ett Eurafrika eller låter EU Afrika glida iväg till den digitala silkesvägen?

Smil är en ingen EU-skeptiker, tvärtom: han hyllar vad Europa åstadkommit – men att Europas riktigt långa utvecklingslinje, som just Europa, leder ned i irrelevans och glömska tycks nästan oundvikligt under demografins logik i hans analys.

Är det så? Kanske. Om inte annat är det en framtid att förhålla sig till för Europa, och integrera i självbilden.