Hade en intressant twitterdiskussion idag, där frågan om lärandets hastighet dök upp. Först antog jag naivt att vi lär oss mycket snabbare i dag än någonsin tidigare, eftersom det finns mer data och information, och därför måste kunskapen också öka i rasande takt. Men sedan slog mig något intressant – när vi bestämmer lärandets takt måste vi ju fundera kring vad det är vi lär oss — vad är egentligen lärdom? Ett möjligt perspektiv är att jämställa lärandet med förmågan att allt bättre anpassa sig till sin miljö. Ur ett darwinistiskt perspektiv skulle lärandet helt enkelt vara förmågan att möta de utmaningar och använda de möjligheter som en viss given miljö ger allt bättre. Lärandet blir då inte absolut, utan relativt, och frågan om hur snabbt vi lär oss måste då ställas i relation till den miljö vi lär oss i och hur den förändras. Vi skulle då kunna ställa upp följande fråga:
(I) Tänk om vårt lärande ständigt producerar både en anpassning till och en djupare komplexitet i den miljö som vi befinner oss i – är det då uppenbart att vi lär oss snabbare i dag än för tusen år sedan då lärandet inte ökade komplexiteten (mätt på något sätt) på samma sätt som det gör det i dag?
Och följdfrågan:
(II) Kan en organism överleva länge under förhållandet där lärandet producerar kraftigt komplexitetsökande externaliteter som innebär att anpassning till miljön ständigt blir allt svårare, och kräver mer lärande?
Och:
(III) Finns det en punkt där lärandet alltid avsätter sådana komplexitetsexternaliteter – tekniska framsteg – att lärandets takt blir negativ?
Löst formulerade frågor, men kärnan i resonemanget är förhoppningsvis klar. Det finns förstås möjligheter att också fundera kring om lärande måste leda till komplexitet, eller om det är vår tids tendens att omsätta lärande i teknik som är problemet – och om det är möjligt att tänka sig ett samhälle som inte genomför denna översättning. (Här en Heideggersk parentes: Heidegger menade ju att tekniken avtäcker och därmed möjliggör lärandet – så kanske är relationen den omvända?).
Värt att återkomma till, senare.
Ur ett evolutionsperspektiv och att människan då specifikt hjärnans storlek inte har utvecklats nämnvärt på några hundra tusen år, så är det en klar begränsning avseende komplexitet, lärande och kunskap. Faktum är att människans hjärna har minskat i volym de senaste 10.000 åren.
Kanske är det då istället kulturen som lyft oss människor vidare från där evolutionen avstannade, någonting utanför människans biologi.
Det var kött mot metall, det var luft som stod still.
https://play.spotify.com/track/3nql53uWjjlwcYCSSAvQMQ