Dialogen är en av de kanske mest intressanta formerna för tänkande. Inte bara fångar den flera olika synpunkter och invändningar på ett sätt som en egocentriska monografin inte mäktar med, den speglar också det egna tänkandet bättre. Som Platon låter Sokrates noterar i Theaitetos är dialogen en spegel av hur vi tänker, själva tänkandet är inte symboliskt logiskt, vi tänker inte i propositioner — nej, vi tänker i frågor och svar och när frågorna till sist – tillfälligtvis – tystnar så kallar vi den jämvikten kunskap.
Allt du vet, som RG Collingwood påpekade, är ett svar på en fråga, inte en oberoende proposition om världen. Se på “jorden är rund”. Den satsen är sann som svaret på frågan “Vilken är den bästa grova, förenklade geometriska approximationen på jordens form?” – men satsen är falsk om frågan istället lyder “Hur bör vi modellera jorden så exakt som möjligt?”.
Platon väljer, tror jag (och jag har sagt detta förut), dialogen som form eftersom den är helt interoperabel med det egna tänkandet – det sätt på vilket vi tänker. Det maximerar också chansen att hans text får effekt, att vi ändrar oss. En monolog blir snabbt en glatt yta där intresse och engagemang halkar av.
Dialogen som form klingar av efter medeltidens, men det finns undantag — men de är just undantag. Det är inte kontroversiellt att säga att dialogen som litterär form håller på att falna bort.
Brevskrivandet har tydliga släktskapsband med dialogen – det är en långsam dialog som spänner över stora geografiska avstånd, ett resonemang utspritt över tid och rum i akt och mening att öppna upp varandras tankar. Det är nog inte fel att säga att brevskrivandet fram till helt nyligen utgjorde en egen kunskapsform – både för förmedling och upptäckter av kunskap. I brevskrivandet kunde en sfär skapas och upprätthållas som i sig kunde bära mycket av den nyfikenhet som präglar oss som människor.
Den brevens republik som man ibland talar om var en tidig infosfär som verkligen accelererade det mänskliga vetandets framsteg – det var en gemenskap, en sorts tidig – om än elitistisk – webb. I breven fångar vi inte bara de tillrättalagda resultaten – som i den övervärderade vetenskapliga artikeln – utan hela processen, hela den utveckling som ledde till slutsatserna. Att följa exempelvis hur sannolikhetslärans tidiga konturer växer fram i brevväxlingen mellan Fermat och Pascal är ett intellektuellt äventyr av sådan halt att forskare verkligen beklagar att det första brevet i den brevväxlingen gått förlorat.
Hur ser det då ut i dag?
Det är lätt att dra slutsatsen att det dialogiska tänkandet ersatts av en monologens kultur – ett samhälle där ingen egentligen samtalar, utan alla istället hänger sig och känslomässiga yttringar – och då använder jag ordet i den basala, biologiska bemärkelse som Wittgenstein använder termen Äusserungen. Samtidigt är pessimismen alltid historielös — historien lär oss att världen inte tar slut, att den inte blir sämre, att den inte kollapsar i intighet bara för att vår egen trötthet i medelåldern gör att vissa av oss nästan hoppas att vår generation skall vara den sista. Nej, historien lär oss att vi utvecklas och hittar nya former.
Bloggen är en. Det skriver jag inte för att jag bloggar sedan ett tjugotal år, utan för att jag har sett den användas dialogiskt i olika sammanhang. Min egen erfarenhet från den tidiga bloggosfären var verkligen att vi då hade fröet till en egen bloggens republik, men den föll samman — av flera olika skäl. Jag skall inte spekulera om det nu, men det är intressant. Ett exempel på rent akademisk användning av bloggen för att skapa en forskningsgemenskap ser vi hos Terence Tao, en av världens främsta matematiker. Med sin blogg har han skapat ett fantastiskt rum mellan den vetenskapliga artikelns döda materia och klassrummets omedelbara spekulation.
Twitter, rätt använt är en annan dialogisk form. Där får man dock se upp. De korta formaten och mediets inbyggda öppningar mot emotionella svador och nonsens gör att man måste välja sina följare och de man följer noga. Twitter är inte som ett vardagsrum – eller jag vill inte att mitt twitter skall vara det – utan som ett kafé eller en salong. Det tar tid att hitta dit med Twitter, men är det omöjligt? Alls inte.
Internets alla forum och grupper är ett annat exempel. Quora och Reddit, Facebookgrupper och andra liknande sajter skapar en större dialog mellan flera olika personer. Det är djupt fascinerande att stiga in i en Quoratråd och se hur diskussionen utvecklas över tid — det är dialogiskt tänkande, och paradoxalt nog tror jag att det idag skrivs mer dialoger än någonsin tidigare i människans historia. De skrivs dock inte litterärt, utan dialogen har kommit att bli en sorts grundform för den text som växer fram på nätet.
Det betyder dock inte att allt är i sin ordning — jag tror att parallellt med dialogens spridning på nätet så har vi också sett spänningen med det monologiska tänkandet öka. De som skriker och inte samtalar, de som ser tvivlet som en rättighet utan investering, de som samlas kring rädsla och hat. Hat och rädsla är monologiska känslor, förresten, har du tänkt på det? Vi kan hata tillsammans, men vi hatar alltid under tystnad och utan egen åsikt. Hat är asymmetriskt, riktat mot den Andre. Hat löses upp i samtalet. Att vara rädd med någon annan i dialog är att bekämpa rädslan, att hitta strategier för att förändra den.
Här finns ett tema som jag tror är värt att fundera över: monologen mot dialogen i teknikens framtid, spänningen mellan påståendet och frågan. Vi saknar inte förutsättningar för att ställa oss på dialogens sida: verktygen och formerna finns, men det kräver litet medvetet arbete.
Här en hypotes: den mänskliga civilisationens utvecklingstakt beror direkt av kvoten mellan dialogiskt och monologiskt tänkande. I en tid då denna kvot blir mindre än 1 och det monologiska tänkandet dominerar så saktar vi in, förfaller. När dialogen i stället tar plats så firar människan triumfer.
Det är egentligen inte så konstigt. Människan är ju en dialog.