I morse fördes en diskussion om att flera myndigheter nu beslutat att införa regler som strider mot folkhälsomyndighetens bedömningar. Det uppkommer då en intressant fråga om hur dessa beslut skall betraktas. Ansvarig minister svarade, inte överraskande, att hon anser att Folkhälsomyndighetens rekommendationer bör gälla (antag att hon sagt att varje myndighet själv får bestämma — det skulle ju vara att massivt underkänna sin egen myndighets rådighet över detta område).
Sedan menade ministern att regeringen inte kan fatta beslut om att begränsa folksamlingar mm, och att det där handlar om grundläggande rättigheter som en regering inte ska kunna träda för när i olika sammanhang. Detta är intressant att granska närmare för att förstå på djupet.
Argumentationen skulle då se ut ungefär, slarvigt, såhär:
Regeringen kan inte godtyckligt begränsa rättigheter att exempelvis mötas utan att det skall finnas grundlagsenliga skäl för detta. Sådana grundlagsenliga skäl har riksdagen fattat beslut om i Smittsmyddslagen. Smittskyddslagen delegerar detta ansvar till Folkhälsomyndigheten, och det är endast genom beslut från denna myndighet som sådan inskränkningar kan göras.
Det finns mycket att nysta i här, men grundprincipen är ganska klar — vi vill inte att regeringen godtyckligt skall kunna upplösa fri och rättigheter och skylla på en ”farsot” som det heter.
Samtidigt säger SmittskyddsL 9 kap 4§:
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt smittskydd samt till skydd för enskilda.
Grundregeln är att det skall vara genom lag mm, men 9 kap tycks ge utökade befogenheter vid pandemi till regeringen. Så hur skall man tolka ”eller” här? Är det så att om regeringen har utsett Folkhälsomyndigheten så har man avhänt sig denna möjlighet?
Här är min juridik rostig, men jag skulle vara intresserad av att gräva litet i detta. Det tycks rimligt att regeringen skulle kunna stiga in och ta ett ansvar här, inte för att man inte skall lita på experter utan för expertis är mycket mer brett distribuerad än bara i en myndighet. Det finns något farligt i att säga att vi bara skall lita på en myndighet, när kunskapen finns utspridd i en mycket mer komplex struktur — och inte alltid kommer fram till samma sak som just myndigheten.
Är detta populism som förnekar expertis? Jag tror inte det, kanske kan man se det såhär: det handlar om att inse att expertis organiserad i en myndighet beter sig på ett sätt och har ett givet värde, men att annan expertis också kan ha ett värde och att det finns ett tredje värde i om det finns åsiktsskillnader mellan dessa olika experter — och då måste man fatta ett politiskt beslut om vårt samhälle utifrån dessa olika värden.
Kanske att det kan säga något om vad politiska beslut egentligen är — de är metakognitiva; de handlar om att försöka syntetisera komplex kunskap till politisk handling genom att tillämpa olika sorters politisk kunskapsteori. De ideologiska skiljelinjerna blir då tydliga i hur man väger olika sorters information, och hur man drar slutsatser av den.
Politik som tankestil eller en uppsättning principer för beslutsfattande. En kanske självklar, men ibland bortglömd modell. Skillnaden mellan den som endast litar till organiserad expertis i en myndighet och den som litar till expertis oavsett källa är nog faktiskt ideologisk i grunden.