I Charles Larmores lilla bok om politisk filosofi finns ett intressant resonemang om “reasonable disagreements” som man skulle kunna översätta till “rimliga oenigheter”. Larmore noterar att politiska problem inte är problem som handlar om sant / falskt och inte heller om rätt / fel (han argumenterar övertygande för att politisk filosofi måste vara något mer än, och annorlunda än, ett aggregat av moralfilosofiska avvägningar). Den grundläggande formen för ett politiskt problem är i stället “hur lever vi tillsammans?”. När vi ska avgöra ett sådant problem är det viktigt att vi förstår varandra väl, och att vi inser att för de olika sorters politiska frågor som det rör sig om så kan vi inte förvänta oss att förnuftet automatiskt innebär en konvergens i åsikt. Det är fullt möjligt att vara rimligt oenig i politiska frågor.
Nyckeln till det goda politiska samtalet blir då att tydliggöra vari den rimliga oenigheten består. Vilka grunder har jag använt när jag resonerat? Vilka värden vägleder mig och hur viktar jag dem? Vilka egna erfarenheter har jag som övertygat mig om de åsikter jag har?
När den rimliga oenigheten är etablerad och tydliggjord kan vi diskutera hur vi skall hantera den och vad som är rimligt för att vi skall komma vidare.
Det låter kanske idealistiskt, men det borde tilltala även de mest machiavelliska bland oss, eftersom detta är samma metodik som gisslanförhandlare använder: förstå motpartens problem så tydligt du kan för att sedan hitta en gemensam lösning. Alltför ofta i en förhandling tror deltagarna att det handlar om att vara tydlig med vad man själv vill — men alla förhandlingar måste utgå från en djup förståelse av vad motparten egentligen tycker – eftersom det är avgörande för hon han kan röra sig i fältet av möjliga positioner och argument.
Detta — att förstå hur den andra parten i en konversation kan röra sig — är centralt. Att bibehålla en viss rörlighet i de egna positionerna är också centralt om man vill komma vidare. Alltför ofta tycks det mig som om debattörer förväxlar principfasthet med dogmatik. Principerna tillåter dock alltid en viss rörlighet.
Larmores “rimliga oenigheter” är en nyckel till ett bättre politiskt samtal, och det vore intressant om vi kunde söka sådana punkter i argumentationen oftare.