Man måste ha projekt, saker att göra, något att organisera sig kring. Det är det enda sättet att bli riktigt lycklig, misstänker jag. Att försöka leva livet som det flödar förbi och inte bry sig, att leva dag till dag — det blir snabbt inte bara tråkigt utan meningslöst. De gånger jag känt mig som mest nedstämd är nog när jag inte haft några projekt alls, eller precis avslutat ett längre arbete.
Hannah Arendts distinktioner mellan arbete, verk och handling – slarvigt översatt – är delvis rätt för mig. Verket, det där arbetet som avsätter konkreta resultat, är mer tillfredställande än den handling som hon höjer till skyarna. Kanske för att verket – om det genomförs på rätt sätt – är det enda sättet att verkligen handla kreativt. Den som föresätter sig att förändra världen misslyckas alltid, den som föresätter sig att skapa något anmärkningsvärt förändrar alltid världen.
Anmärkningsvärt, förresten, vem avgör det? Bättre att föresätta sig att göra något som intresserar oss, fångar oss. Att tala om passion blir fel, det är för enkelt. ”Find what you love…” – en kliché som döljer det faktum att kärlek är en komplex väv av känslor som växer fram ur en mängd handlingar och intryck. Nyfikenheten är en bättre guide än kärleken, därför att nyfikenheten bygger långsamt upp kärleken. Den som inte längre är nyfiken på sin partner har oftast slutat älska.
Projekt organiserar nyfikenheten, ger den form och takt. Vi skapar något och lär oss av det. Och då kommer den andra insikten – man måste avsluta projekten, annars lämnar man dem hängande. Det kan vara det som jag finner allra svårast: att ta projekten till den punkt där de avsatt resultat. Jag kan se hur jag tror att de kommer att spela ut, och då falnar nyfikenheten. Allt mer inser jag att det är ett katastrofalt misstag – man kan aldrig se hur det kommer att spela ut! Det vet man inte förrän efter. Att ge upp schackpartiet ett par tre drag in för att man tror att man vet hur det slutar, att sluta lyssna på fugan efter den första takterna — ett misstag. Neil Gaiman skriver någonstans att det viktigaste är att avsluta projekt, eftersom de då blir det märkliga: erfarenhet.
Ett av de vackraste ord jag vet är förkovran. I fornsvenskan hittar man uttrycket ”kofra sik” och enligt ordboken betyder det att man repar sig. Släktskapet med ”recover” lägger till en dimension – att hämta sig, att återerinra sig, att lägga till och skaffa sig. Men en förutsättning för förkovran är att man avslutar sina projekt.
Sitter med en lista över halvfärdiga projekt. Det är en rikedom och ett ansvar. Skall se vad vi kan göra, och vad det blir av dem, och i förlängningen också av mig. Semestern är en utmärkt tid att strukturera sig.