Magnus Kolsjö och jag fortsätter vår dialog om frågan om politiker kan hålla på med sociala medier. Kolsjö ger mig rätt i att vi inte ska låta makten komma undan med det förföriskt intima sken som omger sociala medier, men sedan i nästa andetag säger han att alla har samma möjlighet att göra sig hörda utan grindvakter och att sociala medier därför hjälper granskningen. Problemet är bara att det inte ser ut så. Pew Internet Research visar i sin senaste undersökning att det politiska engagemanget på nätet följer samma inkomstklyftor och sociala gränser som i verkliga världen. Det är inte i sig särskilt anmärkningsvärt (det motsatta, som exempelvis att afrikansk-amerikaner använder mobilt internet i nästa dubbelt så stor utsträckning som “vita” amerikaner är långt mer uppseendeväckande). Men det betyder att alla argument som utgör en variation på temat “alla kan ta del” är mer eller mindre falska. Den särskilda kompetens som behövs för att ta del i det demokratiska samtalet och i de politiska processerna påverkas inte i särskilt stor utsträckning med användningen av ny teknik.
Vi kan tycka att det är synd, men tills det att vi har data som visar att det demokratiska deltagandet verkligen ökar behöver vi hålla tand för tunga i den frågan. Till detta problem kommer att bloggarna följer samma mediekoncentrationsprincip som andra medier, där bloggosfären är ett skalfritt nätverk med en long tail-struktur. Det i sin tur betyder att ett litet fåtal får, eller kan utnyttja, inflytande i de nya medierna så väl som i de gamla. Konsumtionsmönstren ändras i grunden inte, vilket betyder att vi fortsatt kommer att se ett fåtal hyfsat mäktiga aktörer som inte sällan kommer att dra på den makt de redan har. Detta gäller särskilt politiker och politiska tyckare av olika slag.
Men det verkligt problematiska i Magnus resonemang är det följande:
Men makthavares användande av sociala medier handlar inte om att ersätta ett politiskt engagemang i ett parti eller att cementera dagens politiska strukturer. Det handlar om att fler ska kunna göra sina röster hörda. Att vår representativa demokrati ska kunna bli mer representativ genom en ökad dialog mellan valda och väljare. Det handlar om att, på sikt, förskjuta maktbalansen från partiapparat till de företrädare som medborgarna själva har valt.
Jag läste först detta som att Magnus menade att det vi skall erbjuda bloggarna inte är en del av makten, utan ett sken av att de deltar – att den verkliga makten (och där är vi ju ense om att det är partierna som till syvende og sidst gäller) bör kompletteras med den goda känslan av att ha blivit “hörd”. Vad innebär det, exakt, att göra sig hörd? I värsta fall blir bloggosfären en sorts opium för folket där den som gnabbats med utrikesministern på dennes blogg fylls av en känsla av delaktighet som fostrar en sorts liknöjdhet.
Sedan läste jag igen och försökte förstå och tror att jag kom närmare sanningen: Magnus menar att det finns en partiapparat som i dag har ett extremt stort inflytande över politiken och att de sociala medierna skulle kunna minska det inflytandet genom att konkurrera med partiets interna struktur. Men då krävs mer: då krävs öppna provval där medlemsskap i partierna inte är föutsättningar och direkta, kollaborativa lösningar för att de folkvalda skall kunna ansvara inför de sociala mediekrafterna. Där är vi inte i diskussionen. Vi talar sällan eller aldrig om hur partiapparaten skall reformeras för att den skall kunna reflektera viljan hos alla de som nu kan göra sig hörda i de sociala medierna, och så länge detta inte sker – ja – då saknar vi egentligen möjlighet att säga att de sociala medierna balanserar något alls.
Vad kommer en folkvald politiker att välja? Att lyssna till partiapparaten eller till bloggosfären? Vi vet ju svaret på den frågan. Vi vet hur det gick i IPRED och FRA-fallen, och jag vet att de förslagen såg annorlunda ut efter det att vi sett bloggstormar i båda fallen, men de skillnaderna drevs fram av en unik blandning av sociala medier och vanliga medier. De är när dessa riktar in sig i en linje som slagkraften i de sociala medierna blir som störst. Av alla de bloggbävningar vi sett var de kraftfullaste den då beslagen mot The Pirate Bay skedde, men i den processen hände ingenting – förrän ett politiskt parti bildades ur de sociala medielagren.
Rörelserna och trenderna är entydiga. De som vinner mark på nätet och i de sociala medierna kommer till en punkt när de går över in i de politiska strukturerna för att påverka och förändra. Och jag tror att det är bra, men det är ett vittnesmål om hur oerhört litet maktstrukturerna egentligen förändrats. Hacking the government borde betyda institutionella reformer om vi verkligen vill skapa en deltagande demokrati – och då ska vi vara medvetna om att det deltagande vi får följer den socio-ekonomiska profil som det politiska engagemanget uppvisar redan i dag.
Allt detta betyder inte att politiker skall sluta blogga eller twittra, förstås. Men det är intressant att diskutera exakt hur politikers användande av sociala medier förändrar det politiska landskapet. Forskningen i USA visar att de största förändringarna inte sker i samhället, utan inom partierna. (Se exempelvis Cohen, Diana Tracy,The Netroots Narrative: The Evolution of Liberal Candidates from 2004 to the Present(August 31, 2009). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1465148) – och det är kanske det vi verkligen skall applådera: inte att fler kan göra sig hörda, utan att partiapparaten faktiskt nu reformeras inifrån. Nu får man poäng, i partiapparaten, för att blogga och ha med sig ett socialt kapital från nätet.
Men det betyder inget annat än att listiga politiker snabbt kommer att befästa sin ställning med de nya medierna, och att vi faktiskt hjälper dem. Makten ligger kvar i partiapparaten.
*
Det finns också ett annat problem här som vi alltför sällan diskuterar, och det är professionaliseringen av politikernas användning av sociala medier. Där det kanske fanns visst fog för hoppet att sociala medier skulle leda till en betydande demokratisering när deras användning var amatörmässig, försvinner det hoppet i snabb takt i och med framväxten av en hel kår med konsulter som sätter upp twitterkonton och facebooksidor till höger och vänster.
Tydligast kan man se det om man jämför de elektroniska ruinerna av Howard Deans nomineringskampanj med Obamas kampanj på nätet. Deans halvtaffliga och amatörmässiga gräsrotsverksamhet drevs av entusiasm och blommande galenskap (väl beskrivet av Joe Trippi i den fantastiska The Revolution Will Not Be Televised). Jämför det sedan med den disciplinerade och väloljade Obama-maskinen som förstod de sociala mediernas narrativa kraft, men inte föll för deras generativa egenskaper på samma sätt. När Howard Dean käkade en ostmacka som svar på Dick Cheneys fundraiser och fick in lika mycket pengar som Cheney var det rent och skärt och fantastiskt vansinne. När Obama metodiskt samlade in mest pengar i de amerikanska presidentvalens historia var det bländande politiskt hantverk som lämnade åtminstone mig andäktig inför den grad av professionalism som det hela drevs med.
Här finns ett helt annat problemkomplex som vi inte hunnit diskutera ännu; frågan om hur PR-armador koloniserar de sociala medierna och hur det kommer att påverka värdet i det som en gång var relativt ofiltrerad access till den politiska processen i all dess Bismarckska skönhet. Den som vill skulle ju i detta kunna se ännu ett argument mot att politiker använder sociala medier. De politiker som verkligen vill förbli äkta och nära lånar sig inte till den exploatering av intimiteten som de sociala medie-rådgivarna nu rekommenderar. Eller för det för långt?
Jag tror att axeln Dean-Obama beskriver en utveckling som är lika oundviklig som på ett sätt sorglig: ett ungt medium förblir ungt allt kortare tid i de snabba adoptionskurvornas tid. Amatörernas fönster i de nya kommunikationskanalerna minskar ständigt och har i vissa medier helt försvunnit. Men kanske är det bara i amatörernas fönster, bland early adopters, som den demokratiserande och deltagandeeffekt som Magnus söker verkligen står att finna.
I de överutnyttjade sociala medierna blir politikernas pratsamhet asocial, för att tala med sociologen Johan Asplund.
