Hur skulle yttrandefriheten förändras om webben försvann, men nätet fanns kvar? Eller annorlunda uttryckt: hur mycket av internets förmåga att främja yttrandefrihet är beroende av webben och informationslagret, och hur mycket ligger i kommunikationslagret?
Många böcker på 1500, 1600 och 1700-talen trycktes i länder med liberala lagar och skickades sedan kors och tvärs över världen. Under kalla kriget skickades kokböcker och annat till östblocket, med små foldrar som gjorde reklam för andra böcker som sedan kunde beställas via post. Kommunikationsnäten underminerade till sist både de religiösa och kommunistiska censurregimerna.
E-posten spelar förmodligen samma roll, och en underskattad roll, i detta arbete i dag. En dissident jag nyligen diskuterade detta med skrattade och sade att han inte publicerar någonting på nätet. Han har ett antal epost adresser med autorespondrar som skickar ut svar på olika frågor, anvisningar om hur man kringgår censur med mera. Det visar, för mig, att frågan om yttrandefrihet på nätet förmodligen är mycket mer komplex än frågan om yttrandefrihet på webben.
Det i sig är litet intressant, och tycks ha en del politiska konsekvenser. Det kommer också i konflikt med Mills syn på yttrandefriheten som en publicistisk rättighet. I Mills distinktion mellan mobben och pressen, och hans försvar för friheten i det senare sammanhanget döljer sig en modell av yttrandefriheten som knuten till en en-till-många modell snarare än en en-till-en-till-en modell.
E-postens förmåga att sänka kostnaderna för distributionen av information kan vara ett lika kraftfullt verktyg för internetfrihet som möjligheten att blogga. Eller kanske kraftfullare?
Jag tycker du gör en lustig distinktion i sammanhanget, mellan webben och annan kommunikation över nätet. Jag uppfattar det som att du egentligen talar om kommunikation av mer privat karaktär vs. publicering i relation till dess åsiktsbildande kraft. Rätt? Jag spinner i alla fall vidare på det spåret..
När såg du sist ett flamewar på nätet som slutade med “Du har rätt” i kontext av “Jag har fel”? Jag tror du håller med om att det är ganska ovanligt. Men hur ofta händer det mellan vänner helt privat över köksbordet? Då blir det plötsligt betydligt vanligare. Detta har inte nåt specifikt med nätet att göra, mer med oss som människor och flockdjur. Detta är den yttersta demokratiska vikten av privat kommunikation genom den betydelse det har för åsiktsbildningen och därmed den opinionsbildning som grundlägger och utvecklar demokratin.
Jämförelsen kan också göras med en politiker i talarstolen eller en TV-debatt. Jag tror inte att du någonsin hört en politiker säga till sin opponent – Du hade rätt, jag hade fel – det händer bara inte. Talandet handlar om att antingen rikta sig till de egna leden i olika syften, ett mässande för de redan troende, eller att sas. göra reklam för sin sak och tydliggöra skillnaden. I de politiska korridorerna däremot, där i det privata formas åsikterna, utanför alla publika sammanhang. Precis som du och din vän över köksbordet. Det räcker faktiskt med att en tredje person som inte är en lika förtrolig vän kommer in i rummet så förändras samtalet och kognitiven börjar förvaras betydligt hårdare, alternativt inte talas om alls. För att inte tala om situationen med någon okänd lyssnare, som i fallet om de samtalande antingen vet eller utgår ifrån att de är avlyssnade.
När en åsikt väl är formad _och_ kommunicerad publikt, det är då den blir hart när omöjlig att förändra, detta även om personen normalt skulle inse att de varit ute å cyklat. Mentalt innebär publikationen att man lätt målar in sig i prestigens hörn och ju mer energi man lagt ned på att försvara något, desto längre blir torktiden. För åskådaren däremot så innebär publikationen en chans att välja och därmed forma sina tankar.
Magnus: jag tror att du är något viktigt på spåren som handlar om åsikternas sociologi. Min tanke handlade mer om webben och nätet som html or allt annat — jag tror att vi ibland glömmer att informationsfrihet och kommunikationsfrihet är olika saker. Det som slår mig är att det är intressant att fundera kring hur yttrandefrihetsdiskussionen sett ut om det inte funnits möjligheter att publicera, endast att kommunicera, på nätet. Det är då jag funderar på Spinoza, Nederländerna, stencilkulturen i Sovjet et cetera.