I de pågående utfrågningarna av domare Sotomayor har frågan om rätten att bära vapen och vapenkontroll i USA återigen blivit en het fråga. The National Rifle Association motsätter sig domare Sotomayor på basis av hennes – enligt dem – skakiga attityd till frågan om varje amerikan har rätt att bära vapen.
Den regel det gäller, det andra tillägget, lyder i korthet:
A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.
eller
A well regulated militia being necessary to the security of a free State, the right of the People to keep and bear arms shall not be infringed.
beroende på vilken version man tittar på. Det har skrivits spaltmeter om huruvida det andra tillägget verkligen ger den rätt som exempelvis NRA hävdar att den gör, men det är intressantare att fråga om det finns någon sanning i hypotesen att om man garanterar ett folk att bära vapen så garanterar man därigenom också att staten inte växer sig för stark och tyrannisk.
Det är lätt att döma ut den tanken, inte minst för att förekomsten av vapen i ett samhälle riskerar att skapa ett otryggt samhälle där ingen vågar delta i den demokratiska processen, eller ett samhälle där brottsligheten växer sig så stark att det är meningslöst att tala om demokrati alls. Men låt oss vända på frågan: finns det någon sorts teknisk artefakt som staten inte borde få kontrollera, som staten inte borde få förbjuda? Finns det någon teknisk artefakt som det borde vara en rättighet att inneha?
Ja, hur är det exempelvis med datorer, eller med Internetaccess? Borde det vara en konstitutionell rättighet att ha tillgång till Internet? Det finns en mängd olika åsikter om hur en sådan rättighet inte borde konstrueras (exempelvis talar vi inte i första hand om en kontraheringsplikt för Internetleverantörer, en regel som skulle göra det omöjligt för dem att stänga av sina kunder om de exempelvis inte betalade sina skulder), men det finns få som har försökt konstruera en acceptabel sådan rättighet.
Bland de olika möjligheter som finns skulle man kunna tänka sig att en stat exempelvis garanterade anonym tillgång till Internet via öppna och allmänt tillgängliga bibliotek. Det skulle kräva en väsentlig uppskalning av dagens biblioteksnätverk, men det är en intressant möjlighet. Antag att vem som helst fick gå in på ett bibliotek och ladda ned, dela, skriva eller sprida vad som helst via en dator. Antag vidare att detta var en rättighet som staten garanterade och att dessa frihetsnoder inte kunde angripas eller komprometteras av någon sorts ingrepp från statens sida. Ingen övervakning, ingen inloggning, ingen identifiering. Skulle det nödvändigtvis vara en särskilt farlig reform att genomföra?
Invändningarna låter inte vänta på sig: det skulle förvandla biblioteken till spridningspunkter för allehanda material som ingen vill se distribuerat på nätet, det skulle främja anonymt hat och rasism, för att inte tala om den eviga pornografin. Men låt oss se på problemet från ett annat perspektiv: låt oss anta den utmaning som ligger i hur man skulle designa en terminal som denna – hur skulle en specifikation för Frihetsterminalen se ut? Det finns mängder av frågor att besvara:
- Hur skulle man konstruera sessioner? Antag att jag sätter mig ned vid terminalen – hur garanterar man att användaren inte kan se vad som skett tidigare, eller vem som gjort något? Det händer inte sällan att vi på Internetkaféer kan logga in på andras e-postkonton eller se andras surfningshistorier.
- Hur skulle man konstruera olika anslutningsmöjligheter? Ska det vara möjligt att ha öppna USB-portar? Ska man kunna ladda ned hur mycket man vill till en egen hårddisk?
- Hur konstruerar man skärmar som det är svårt att se i offentliga miljöer? Det finns skärmskydd av olika slag, men hur kan man utveckla dem?
- Hur garanterar man att ingen installerar keyloggers eller annan övervakningsteknik? Går det att bygga terminaler som är immuna mot den typen av teknik?
När vi väl har en specifikation på en Frihetsterminal(inget TM) skulle nästa steg förstås vara att diskutera exakt vilka potentiellt negativa effekter som detta skulle kunna ha. Samtidigt som vi måste vara modiga nog att acceptera vissa negativa effekter för att garantera viktiga positiva effekter som yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet.
Låt oss gå tillbaka till vapnen: den typ av minimigaranti för access till teknik som vi diskuterar här skulle inte komma i närheten av de risker som det innebär att ha en rätt att bära vapen för var och en i en nation. Riskerna skulle vara flera storleksordningar mindre. Men fördelarna är flera storleksordningar större: i informationssamhället är garanterad access till information en av grundvalarna för demokratin.
Till sist: notera att Frihetsterminaler på allmänna platser är en miniminivå. Det finns alla skäl att diskutera mycket mer omfattande åtgärder för att konstitutionellt garantera access till information, personlig integritet och yttrandefrihet, och förmodligen finns det antal regleringstekniska sätt att göra detta genom att garantera access till viss teknik som vore mycket spännande att utforska. Men detta vore i alla fall en början.
Informationssamhällets försvarare är ofta för snälla. Vi kanske behöver ett NRA för Internet.
