MR James och problemet med skeptikern i skräcknovellen

M.R. James – en av skräckens mästare

I morse, till morgonkaffet läste jag M.R. James Oh Whistle and I will come to you my lad. Det är en intressant liten skräcknovell om en professor i ontografi (! Hur koolt är inte det!), som inte tror på något övernaturligt, men som hittar en mystisk vissla, blåser i den och kallar till sig något som inte går att förklara. Konstruktionen är typisk för skräcknovellen: skeptikern används som ett sorts verktyg för att nå den skeptiske läsaren, som förmodas identifiera sig med huvudpersonen och bli övertygad med denne när det övernaturliga händer. Men det blir för förnumstigt. Professorns motstånd blir för skissartat:

“Well,” Parkins said, “as you have mentioned the matter, I freely own that I do not like careless talk about what you call ghosts. A man in my position,” he went on, raising his voice a little, “cannot, I find, be too careful about appearing to sanction the current beliefs on such subjects. As you know, Rogers, or as you ought to know; for I think I have never concealed my views—-”

“No, you certainly have not, old man,” put in Rogers sotto voce.

“—-I hold that any semblance, any appearance of concession to the view that such things might exist is equivalent to a renunciation of all that I hold most sacred. But I’m afraid I have not succeeded in securing your attention.”

Och vid slutet av berättelsen är skeptikern förstås övertygad, ja, mer: traumatiserad:

There is really nothing more to tell, but, as you may imagine, the Professor’s views on certain points are less clear cut than they used to be. His nerves, too, have suffered: he cannot even now see a surplice hanging on a door quite unmoved, and the spectacle of a scarecrow in a field late on a winter afternoon has cost him more than one sleepless night.

Men det gör inget för att bygga trovärdighet eller verkligen skrämma läsaren. Och skälet är helt enkelt att skeptikern inte är en sympatisk person. James misslyckas med att få läsaren att bry sig om skeptikern, och då spelar det ingen roll att läsaren kanske skulle kunnat identifiera sig med honom. Och dessutom är få läsare som läser en skräcknovell skeptiker – de flesta är på Fox Mulders sida och vill tro.

Det sagt är James förstås ett geni. Bilden av en ensam man i ett hotellrum som blåser i en pipa och något som vaknar, någonstans långt bort och sedan kommer närmare, och närmare…är fortfarande en märkligt skrämmande bild. Liksom James lek med bilden av någon som kommer emot en över ett landskap. Det påminner om inledningsscenen i Night of The Living Dead, faktiskt. Ett intertextuellt spår värt att nysta i.