Voro vi förberedda?

Två olika typer av utvärderingar bör rimligen följa på Covid-19-pandemin. Den första handlar om hur vi hanterade krisen när den väl var här, men det är den mindre viktiga av de två. Den viktigaste, och svåraste, kommer att vara den som handlar om huruvida vi gjorde tillräckligt för att förbereda oss på en risk som vi borde kunnat uppskatta bättre – innan den blev en osäkerhet.

Pandemirisken var inte en osäkerhet. Inte i det stora hela – vi lät den bli en svart svan, genom att inte ha ett robust samhälle. När vi nu går tillbaka och tittar på hur vi borde ha handlat är det viktigt att vi inte diskuterar i efterklokhetens sken, utan i stället försöker förstå hur det kommer sig att vi misslyckades, och vilka institutionella svar som finns på den insikten.

Juristen, domaren och den orimligt produktive författaren Richard Posner skrev 2005 en bok som hette Catastrophe:Risk and Response (jag skrev om den understrecket här). Posners bok irriterade mig, och jag avfärdade den som undergångsmånglande. Människors förmåga att alltid klara av det som de möter och teknisk utveckling var svaret, skrev jag, och det tror jag nog fortfarande — men jag har också kommit att tro att jag missade en central del av Posners argumentation i denna ganska arroganta recension.

Posner lyfte fram hur vår institutioner belönar kortsiktighet. Han menade att ingen politiker som väljs på fyra år kommer att vara mer långsiktig eller förstå vikten av att möta långsiktiga katastrofer. Han kunde till och med visa det. I en enkel matematisk övning visade Posner hur man kunde uppskatta kostnaden för en katastrof, sedan se till statsbudgeten och vad som där avsatts för att förebygga den och ur dessa två enkelt sluta sig till den sannolikhet som det politiska systemet tillskrev katastrofen. Ekvationen är enkel:

Budgetallokering (Katastrof) = Sannolikheten (Katastrof) x Kostnad (Katastrof)

Posner kunde visa med den formeln att nästan alla långsktiga risker underskattades grovt. Till och med asteroidnedslag, som kanske sker var 100 000 år, underskattades enormt när man tittade på hur mycket kongressen lade ned på asteroidforskning och -försvar.

Skälen, igen enligt Posner, är att vi byggt våra demokratiska institutioner på ett sådant sätt att de saknar långsiktighet. Politiker väljs i cykler som ger dem närsynthet och institutionerna runt dem kan inte korrigera detta.

Så, hur ser det ut i Sverige? Vad är kostnaderna för en pandemi? Det kan vi inte veta. De uppskattningar som gjordes kring svininfluensan var fokuserade endast på epidemin, och hade endast tunna skrivningar om hur man borde se de bredare samhälleliga kostnaden (frånvarotimmar kring vaccinering mm). De totala kostnaderna man räknade med hamnade kring 5 miljarder kronor. Det är svårt att skaka av sig intrycket att det fungerat som ett sorts ankare för hur man värderat pandemier, som vi ser när vi tittar på 2020 års budget.

Vi kan vara ense om att kostnaderna är högre än 5 miljarder, men hur höga är de egentligen? De kommer att värka ut över ett par år, men låt oss räkna med att 1/3 av BNP försvinner, och att kostnaden överlag blir litet lägre, 1500 miljarder, fördelat över tre år — 500 miljarder per år. Detta är en gissning och bättre siffror kommer att komma, men låt oss gissa för att kunna räkna fram var vi befinner oss.

Hur mycket satsades då i 2020-års budget för att förebygga eller hantera en pandemi? För det första satsades ingenting på en pandemi baserad på Coronaviruset. Hela budgeten, och diskussionen, handlade om influensapandemier. Till och med den reserverade vaccinkostnad som finns handlar bara om just det:

Här kommer så en modell och räkneexempel som helt säkert är fel, men som ändå kan ge vid handen hur man skulle kunna gå tillväga. Fel, men användbar – det är målet, alltså.

88 miljoner per år för att göra insatser, och 405 miljoner för att köpa vaccin alltså. Säg, 500 miljoner för att vara generös. Då landar vi i följande slutsats:

500 miljoner = Sannolikheten x 500 miljarder = 0.1 %.

Eller översatt till år — statsbudgeten behandlade en pandemi som något som händer var 1000:e år.

Låt oss lägga till hela MSBs budget och FHMs budget, då landar vi på 2.5 miljarder ungefär. Det blir 0.5% – eller 1 per 200 år. Då har vi verkligen varit generösa, eftersom vi ignorerat allt det andra som FHM och MSB gör, så det måste nog sägas att det kanske mest rättvisande resultatet är att säga att politiken värderade risken för en pandemi som 1 på 1000 år – åtminstone som hypotes.

Hur borde vi då värdera risken? Det är det som är det verkligt svåra. Låt oss se på några olika alternativa mönster som ger ledning.

• Covid-19 är som spanska influensan. Det kommer, ungefär var 100:e år en epidemi som är lika omfattande och komplex som spanska sjukan. Alltså är rätt värdering 1% risk och 1 på 100 år.
• Covid-19 baseras på Coronavirusfamiljen. SARS, MERS kom med ungefär 10 års mellanrum. Inte alla Coronavirus är lika komplexa som SARS-COV-2, men vi borde i alla fall räkna med att var tredje är det. Alltså 1/30 år.

Vi kan använda dessa skattningar för att bakvägen försöka räkna ut hur mycket vi borde ha satsat på att försöka förebygga pandemin och se till att vi stod rustade. I det första fallet är det 5 miljarder, i det andra runt 15 miljarder — om vi ville försäkra oss rationellt mot den risk vi diskuterar (och vi antar att det är en risk).

Vi har satsat mycket mindre än så, kan vi konstatera. Men vår analys kan inte stanna där. Vi måste göra två saker till.

Det första är att vi måste fundera igenom hur vi kan se till att vi värdera långsiktiga risker bättre. Här behövs institutionell innovation. I dag granskar lagrådet all lagstiftning i Sverige för att se till att den rimmar med de konstitutionella principer vi håller för viktiga. Det skulle inte vara omöjligt att införa ett liknande Framtidsråd för att värdera och gå igenom budget, allokering av pengar och ett urval av långsiktiga risker. Precis som lagrådet kan denna institution vara rådgivande, men den kan också väcka debatt.

Det andra är att vi måste fundera ut hur vi skulle spendera de extra pengarna vi diskuterar. Om vi nu hade 15 miljarder för att bygga ett samhälle förmöget att möta en pandemi – hur skulle vi göra det? Det är långt ifrån uppenbart. Det är en sak att skissa summor, en annan att komma fram till kloka reformer. Lyckligtvis kan man lösa det, genom att utlösa ett innovationspris. Dela ut 100 000 var till de forskare som kan föreslå de bästa sätten att investera 5-15 miljarder för att Covid-19 aldrig mer skall lamslå Sverige på samma sätt som idag. Vi borde också diskutera hur de samlas in – behöver vi en jordbävningsförsäkringsliknande lösning?

Nästa gång ska ingen kunna säga att vi inte voro förberedda.