Dimma. Mistlurarnas mjuka toner avlöser varandra. Jag sitter vid frukostbordet med en kopp kaffe. Sundet ligger alldeles blankt. Det slår mig att vi väljer i vilken takt vi lever, men inte kan påverka dessa takter, rytmer. Vi har, så att säga, ett tidshabitat.
Vissa lever i presscykeln – en särskild dygnsrytm som börjar kl 22.00 när vissa tidningar redan presenterat vad de avser tala om under morgondagen, och sedan löper det på, dag till dag, och avslutas med nionyheterna på TV.
Varje tidshabitat leder till en viss sorts blick. Vi ser världen i tidshabitatets upplösning, ser världen i tidsenheter som motsvarar den granularitet som just denna del av tiden dras mot.
Vi kan också leva i kvartalsrapporternas land, där kvartalet blir den bestämmande enheten, med en baktakt av årsredovisningar. Eller skolterminernas tid – där en jämn ström av prov blir fixpunkter.
Vilken är den längsta tidscykel som vi kan leva i? Finns det människor som lever i decennier? Vilka är då hållpunkterna? Kan det vara olika verk man föresatt sig att slutföra, eller företag man vill ta till lönsamhet? Konstnärer, entreprenörer – kanske att de återfinns där.
För ungefär ett år sedan talade jag med en av Tetlocks Superforecasters, en individ som hade lyckats ovanligt bra med att förutsäga olika framtida händelser, och dessutom gjort det under tillräckligt lång tid för att inte kunna avfärdas som ett statistiskt fenomen. Jag frågade honom vad han läste, och svaret kom blixtsnabbt:
– Inte tidningar i alla fall.
Han läste inte The Economist, dagstidningar — inget av detta. Den bild dessa förmedlade slog honom som brusig, ofta fördomsfull och inte sällan uppenbart felaktig. För honom ökade upplösningen när han vägrade att leva snabbare, vägrade att läsa snabbare.
Det finns en intressant möjlighet här, att läsa endast böcker som har sisådär tio år på nacken och se vad som förblivit sant i dem – och ur detta försöka sluta sig till hur världen fungerar på olika områden. Vi köper gärna de senaste böckerna, men deras blick för världen är fortfarande stirrig, suddig — den som läser äldre böcker får en stadigare bild.
Det går förstås att extrapolera från den erfarenheten och aktivt söka sig till ännu äldre litteratur. Den som vill lära sig något om hur samhällen övertalas gör exempelvis klokt att läsa Aristoteles retorik, och inte dagsaktuella böcker av förmenta retorikexperter. Antiken ger ur ett perspektiv den kanske högst upplösta bild av dagens samhälle som vi kan få.
En annan metod skulle kunna bestå i att identifiera ett par olika fixpunkter i tidens landskap och läsa från dem. Läsa från Aristoteles, Cicero, Machiavelli och Strauss. Bilden som tonar fram mellan dessa är värd en gigaEconomist (läsningen av en miljard The Economist ledare).
Till källorna!