Här och där har det påpekats att det förslag som regeringen lagt om föräldrars ansvar för barns brottslighet skulle kunna användas för att stävja fildelningen. Det är en kul miniforskningsfråga att fundera kring om den föreslagna lagändringen skulle kunna få denna effekt. Utredningen skriver själva om föräldrars ansvar för barn i dag och konstaterar att det finns ett visst ansvar under förutsättning att föräldrarna varit vårdslösa (s 5-6). Mårten Schultz skriver på sin blogg att det redan i dag kan föreligga ett ansvar för föräldrar för exempelvis fildelning enligt den gällande culpa-regeln. Frågan är hur exakt det fall skulle se ut där en förälder bedöms vara vårdslös på ett sätt som orsakar en skada som gäller upphovsrättsbrott.
Låt oss fundera kring ett antal olika exempel.
- Är det vårdslöst att låta barn själva använda dator utan vuxens tillsyn? Förmodligen inte – det skulle vara anmärkningsvärt om detta ansågs vårdslöst an sich. Det finns ingen anledning att tro att barn måste bevakas för att de inte ska begå brott på Internet. Kanske kunde man tänka sig en åldersaspekt på frågan och anta att det är vårdslöst att antingen lämna för unga eller för gamla barn ensamma med datorn, men det skulle i så fall gälla majoriteten av alla barn, misstänker jag. I dag används datorn som ett sorts substitut för TV och leksaker.
- Är det vårdslöst att installera en bit torrent program på en dator som man vet används av ett barn? Är installationen i sig ansvarsgrundande om man sedan låter barnet använda datorn? Här blir det mer intressant – men jag tror fortfarande att jag skulle ha svårt att argumentera på ett bra sätt för att culpaansvaret bör lösas ut.
- Är det vårdslöst att visa barnen hur man laddar ned torrents och hur man söker på exempelvis The Pirate Bay och sedan lämna dem ensamma med datorn? Jag är inte säker på att ens detta kan anses vara vårdslöst, främst eftersom det finns en stor mängd material på The Pirate Bay som delas ut lovligen.
Följaktligen ser jag inte riktigt det fall som Mårten skisserar som särskilt sannolikt; vårdslöshetsansvaret för fildelning slår såvitt jag kan se till mycket sällan (att barnet blir ansvarigt är en annan sak – där är det ju uppsåtsfrågor som gäller. Visserligen kan anföras att det ofta förmodligen inte föreligger annat än möjligen likgiltighetsuppsåt för utdelning av material i fildelningsnätverk, eftersom mjukvara och protokoll förinställts för delning, men för nedladdningen torde uppsåt vara enkelt att lägga fast).
Hur blir det då med den nya regeln? Bara det “principalansvar” som nu skisseras (jag håller verkligen med Mårten om att det är en dålig benämning) leder sannolikt till att ansvar uppkommer omedelbart för barns fildelning. Därmed innebär lagändringen i praktiken att föräldrar blir ansvariga för sina barns fildelning, visserligen med en begränsad summa, men ändå.
Det är intressant att fundera kring hur detta skulle ändra dynamiken i fildelningsdebatten, och om det kommer att innebära ett ökat antal informationsförelägganden. Vad man förmodligen velat undvika från rättighetshavarnas sida är ju att stämma 12-åriga barn på det sätt som skett i USA, och lagförslaget innebär ju att det nu skulle bli möjligt att i stället hävda att föräldrar har ansvar för vad deras barn gör med datorn. Ur ett perspektiv vore det ju briljant (för rättighetshavare), i och med att det griper mot två olika komponenter i fildelningens dynamik: föräldragenerationens ointresse för om barn laddar ned och teknikutvecklingens försvårande av spårning. Låt mig förklara: dagens föräldrar är ganska ointresserade av om deras barn fildelar, tror jag, så länge de inte “åker fast”. Jag kan tänka mig att rätt många diskussioner i hemmet går som följer: pappa frågar om sonen tankar, sonen säger att han använder någon teknik som inte kan spåras, pappa säger “jaha”. Men den dynamiken kommer att förändras när pappa vet att 8000 kronor hänger på att sonen verkligen använder en teknik som inte går att spåra. Och då hoppas man kanske att fildelningen kommer att minska i samband med att ansvarsreglernas utformning förändras och pappas förtroende för sonens tekniska kompetens att anonymisera sin nedladdning får en prislapp. Därtill kommer att det nya principalansvaret måste utkrävas av åklagaren – så att inte den skadelidande måste rikta sin talan mot barn! Det är ytterligare en intressant regel. I praktiken betyder det att rättighetsinnehavare på fullt allvar kan säga att de inte vill utkräva ansvaret, men att åklagaren måste på grund av lagens utformning.
Någon skrev att det i så fall skulle vara 8000 kronor per nedladdat verk vi talar om, men jag tror inte att det går att lägga fast riktigt. Dels har det gjorts en del distinktioner mellan nedladdning och tillgängliggörande som gör det hela svårare att fastställa, dels kommer sannolikt informationsförelägganden att fortsätta att meddelas framförallt mot omfattande intrång – det finns ett ekonomiskt incitament för rättighetsinnehavarna att inte testa den nedre gränsen för informationsföreläggande allt för hårt. (Anledningen till detta är enkel: om det etablerades att tillgängliggörande av tio filer i en begränsad omfattning inte motiverade ett informationsföreläggande så skulle en sådan domstolspraxis i princip innebära en de facto amnesti för fildelning i viss omfattning, något som skulle öka fildelningsmängderna betydligt. Om de som slutat av rädsla för IPRED – om det nu finns några – visste att de inte kunde få sina abonnentuppgifter utelämnande med mindre än att de simultant seedat/leechat mer än tio torrents, ja, då skulle alla de som slutat börja på den nya nivån i stället. Ett avgörande gällande den nedre gränsen för proportionalitetsavvägningen kan alltså bara drivas fram av de intressen som vill att fildelning i viss omfattning skall vara tillåten. Det skulle vara intressant att se en sådan – nästan negativ – fastställelsetalan från artister som vill kämpa för fildelningen. Det hela skulle vara enkelt att ordna: en miniminivå som man menar inte borde utlösa informationsföreläggande etableras, någon får i uppdrag att fildela på denna nivå och sedan stämmer fildelningsvänliga rättighetsinnehavare in Internetleverantören och försöker tillsammans med denna hitta argumenten för att klarlägga golvet i proportionalitetsbedömningen. Processrättsligt mycket tveksamt, förstås, men en intressant tanke.)
Om man tolkar förslaget som ytterligare en sanktionsmöjlighet i floran av sanktionsmöjligheter som reses kring upphovsrätten i vår tid, ja, då kan man konstatera att det sker i en tid där den grundläggande legitimiteten för denna lagstiftning är i gungning världen över och att det är ett exempel på politisk tondövhet att endast lägga tid på just sanktioner.
Om man tolkar förslaget som ett sätt att försöka säga att ansvaret för barn endast är möjligt i familjens nätverk, ja då ligger analysen nära vad vi vet om normer, psykologi och ungdomar – och då borde vi kanske välkomna det.
Det verkligt bekymmersamma för regeringen är att om förslaget debatteras som just ett föräldraansvar för fildelning så förlorar det mycket av den legitimitet som det nog annars skulle ha.Och detta har man tydligen insett – förslaget rör nämligen inte s.k. ren förmögenhetsskada.
Här fanns i och för sig en mängd möjligheter: med de utökade civilrättsliga möjligheterna till informationsförelägganden m.m. och de skadestånd som kan utkrävas i den civilrättsliga processen så skulle ju regeringen kunna överväga att avkriminalisera upphovsrättsintrång helt, och endast bibehålla upphovsrätten som en civilrättslig konstruktion. Det skulle ta litet utredningstid och det skulle kräva litet konventionsanalys, men det skulle vara en intressant väg att fundera kring. Kanske skulle man kunna argumentera för att det kraftigt utökade registret av civilrättsliga möjligheter gör det onödigt med en kriminalisering av upphovsrättsintrång. Sannolikt skulle dock detta vara alldeles för kontroversiellt och möta på regleringsproblem.
Det är också möjligt att explicit undanta exempelvis upphovsrättsbrotten från det nya principalansvaret. Det leder i och för sig till en väldigt kladdig lagstiftning, men det är möjligt. Fördelen med detta är att vi skulle kunna diskutera föräldraansvar för sådant som det råder en stor konsensus kring att det är rimligt att föräldrar ansvarar för.Det är precis detta man faktiskt har gjort. Lagförslaget uttrycker det också exakt så:
Bakom begreppet ren förmögenhetsskada döljer sig allehanda ekonomiska skador som kan drabba skadelidande. Att ersätta sådana ekonomiska skador enligt vanliga regler anses få vittgående och svåröverskådliga konsekvenser och därav den specialreglering som omfattar skadetypen. Även försäkringsbolagen särbehandlar ren förmögenhetsskada på så sätt att de sällan är villiga att erbjuda försäkringar som täcker sådana skador. De brott som normalt leder till rena förmögenhetsskador – ekonomisk brottslighet, varumärkesintrång, upphovsrättsintrång etc. – har rimligen inte något starkare samband med den vanliga ungdomskriminaliteten och risken för en fortsatt kriminell karriär. Med hänsyn till den försiktighet som är påkallad vid införandet av en helt ny ansvarsgrund finns det inte tillräckliga skäl att låta det skärpta föräldraansvaret omfatta ren förmögenhetsskada. (min kursiv).
Detta innebär en intressant attitydförändring, och ett sorts erkännande av att legitimiteten hos upphovsrätten håller på att vittra samman. Jag ska medge att jag ursprungligen trodde att denna lagstiftning var en del av den växande sanktionsfloran på upphovsrättens område, men nu framstår den som mycket mer politiskt genomtänkt. Den märkliga bieffekten är dock att vi har en lagstiftare som med ena handen tillsätter specialåklagare och inför IPRED, och med den andra konstaterar att upphovsrättsintrång inte har något samband med en kriminell karriär. Exakt vilken sorts brott är då upphovsrättsbrott? Och exakt vilket skyddsbehov ser lagstiftaren här? Bristen på konsekvens kan ses som ett exempel på politisk anpasslighet, men också på en djupare attitydförändring.
En annan lösning skulle ju vara att försöka reformera upphovsrätten så att den också upplevdes som alltigenom legitim och rimlig: korta skyddstiderna, tillåt omfattande kreativt andrahandsutnyttjande i exempelvis användarskapat material och inför möjligheter att befria verk helt från alla vidhängande rättigheter – ekonomiska såväl som ideella – till exempel, eller genomför en omfattande utredning kring upphovsrätten och försök hitta ett nytt Rawlsianskt kontrakt för informationsproduktion och spridning baserat på principer som stammar ur informationssamhället i stället för ur 1800-talets romantiska dimma.
Återstår att se exakt hur detta kommer att landa i debatten.
(Bild från theimpressionist.co.uk)
